Gitmo är USA-militärens benämning på Guantánamobukten. Den uppmärksammade dokumentärfilmen med samma namn har underrubriken The new rules of war. Regissörerna Tarik Saleh och Erik Gandini driver tesen att i och med nyspråksbegrepp som ”unlawful combatant” (gummiparagrafen som gör att de 367 fångarna på Guantánamobasen kan kvarhålls utan rättegång), företeelser som frilansmilitärer (hälften av alliansens trupper i Irak är inhyrda proffsmilitärer som inte är underordnade normala krigslagar), med mera, har Genèvekonventionens förutsättning upphävts. Fundamentalisternas kamp om globalt herravälde kan därmed ta vilka former som helst.

Saleh och Gandini åker till Guantánamo. De lär sig lika mycket där om vad som pågår innanför stängslen som man gör av att lösa en soduko. För att få mer klarhet träffar de två före detta Gitmo-fångar, britten Jamal och Mehdi Ghezali. Sodukokänslan kvarstår. Jamal vill inte säga mycket, Mehdi Ghezali är tyst, blank.
I likhet med Stefan Jarls dokumentärfilmer väljer Saleh och Gandini att inte kladda ner maktpyramidens topp med ansvarsfrågan. För hur intressant eller radikalt påstående är det att George W. Bush & Partners Inc bär det slutgiltiga ansvaret för Guantánamo och Abu Ghraib? Gitmos stora förtjänst är att den lämnar det moraliska ansvaret därhän och riktar in sig på skeendet: Vad har skett? Hur har det gått till? Vilka samband finns? Men framför allt söker filmen upp vittnen. Och när offren förblir tysta söker de upp de militärer som är beredda att tala. Det är journalistisk envetenhet när den är som starkast och mest fördomsfri.

Filmens faktainnehåll är inte särskilt banbrytande för en nyttjare av vänstermedia, men i det allmänna mediabruset är det en ambitiös summering av vad vi läst och, när vi inte kunnat läsa det, misstänkt. Gitmos viktighet ligger inbäddad i framtiden.
Dess icke-propagandistiska tillvägagångssätt kommer inte göra den daterad utan till en oumbärlig pusselbit när kommande generationer ställer den oundvikliga frågan: Hur kunde detta ske?