Vad är grejen med alla unga pojkar den här hösten? Lena PH sjunger om dem och Darins namn nämns nästan dagligdags i press eller TV. I Buss till Italien dyker de upp i snart medelålders Ylvas trädgård, mitt i hennes livskris och ökar den upprorskänsla som gnagt i henne en längre tid.
Buss till Italien handlar om ålderskriser och även om Ylva och konceptet ”35-åring goes 20” är i fokus, finns representanter för de andra åldrarna med: sextioåringen, sextonåringen. Motviljan mot att tvingas vara på ett visst sätt på grund av siffror på ett ID-kort är central. Varför anses de som bryter mot det mönstret alltid vara lite pinsamma och patetiska?
Namnet till trots är filmen, befriande nog måste jag säga, inte någon roadmovie. Den kör som Ylva leder har av kyrkan blivit sponsrad för att resa till en liten stad i Italien och sjunga där. Bussen ner fylls av människor med ganska skilda skäl för sin resa: självförverkligande, flykt, gratis semester. Tidigare nämnda tonårspojkar följer med av det senare skälet, och för att plocka poäng till sin sexpoänglista: att få ligga med Ylva skulle definitivt bättra på statistiken för dem båda.
Ett flertal lustiga bikaraktärer lockar med humor som drar åt det lite råare och mer bisarra hållet. Läraren som erkänner hur hon skadeglatt brukar betrakta sina, av självförtroende överfulla, elever och fantisera om vilka meningslösa och värdelösa liv de kommer att få är en sådan.
Visst är det något insmickrande över filmen, över de ibland förutsägbara skämten. Jag skulle ljuga om jag sade att den var originell. Men den här pojkhyllande hösten har knappast lämnat mig oberörd heller och jag faller tämligen vertikalt för de där kvasimanliga Lolitorna i för stora kostymer. Och så är det förstås den där drömmen om att lämna allt och försvinna bort men ändå hem, som väl finns latent hos oss alla. Buss till Italien är ett stycke overklighet och hopp i 90 minuter – man liksom glömmer vinterslasket utanför biosalongen.
