Efter en vecka av ovissa förhandlingar och eskalerande protester var det som om luften i söndags gick ur WTO:s ministermöte i Hongkong. Den omtalade utvecklingsrundan som inleddes i Doha 2001 har nu förvandlats till en förhandlingsrunda med ett enda övergripande mål: frihandel.
När de sista koreanska bönderna bars bort från Gloucester Road intill konferenscentret var toppmötet i praktiken avgjort. I utbyte mot att ett slutdatum för eliminering av EU:s exportsubventioner och delar av USA:s bomullssubventioner, gick världens utvecklingsländer med på ett omfattande paket om intensifierade förhandlingar och åtaganden när det gäller liberaliseringar och marknadstillträde inom tjänste-, jordbruks och industrivaruhandel. Speciellt skrivningarna om tjänstehandel har varit mycket kontroversiella och liknas av en del nu vid MAI, försökte till investeringsavtal inom tjänstesektorn.
Efter toppmötets avslutningsceremoni på söndagskvällen hölls bara tre presskonferenser – av EU, USA och WTO:s generaldirektör Pascal Lamy.
Pascal Lamy konstaterade att WTO nu slutligen var på banan igen efter sammanbrottet under det senaste ministermötet i Cancun 2003. Om världens utvecklingsländer för två år sedan sade bestämt nej till omfattande eftergifter för att få rätsida på dagens orättvisa jordbrukshandel så agerade man annorlunda i Hongkong – antingen genom påtryckningar, av rädsla för att få skulden för ännu ett sammanbrott eller för att man trots allt tror att eftergifterna inte är så omfattande.
Symptomatiskt nog höll ingen av Syds delegationer eller grupperingar någon presskonferens efter toppmötets slut.
− De vet att de kommer att få svårt att försvara den här överenskommelsen på hemmaplan. De vet också att det finns en lång rad experter på plats i Hongkong som kan smula sönder eventuella retoriska försök att få det hela att framstå som en framgång. I utbyte mot ett slutdatum för EU:s exportsubventioner har man fått en dålig uppgörelse för resten av jordbruksområdet, en dålig uppgörelse om tjänstehandel och en dålig uppgörelse om industrivaror. Syds delegationer har helt enkelt skött det här mycket dåligt, konstaterade en besviken Walden Bello vid det sydbaserade nätverket Focus on the Global South.
Målet att sätta ett slutdatum för avveckling av den rika världens olika slags exportsubventioner har varit en symbolfråga, inte minst för den så kallade G20-gruppen med större, mer industrialiserade utvecklingsländer som Brasilien och Indien i spetsen. En avveckling av exportsubventionerna har under de senaste åren utlovats gång på gång, men aldrig konkret satts på pränt. Tillsammans med oklara löften om marknadstillträde till den rika världens marknader för de minst utvecklade länderna och skrivningar om vissa undantag och skyddsmekanismer för känsliga jordbruksmarknader i Syd, var detta ljusglimtarna ur ett utvecklingsperspektiv.
Priset blev högt. Utöver de omfattande åtagandena när det gäller liberaliseringar av tjänstehandel och industrivaror finns också flera problem inom jordbruksområdet. Slutdatumet för exportsubventionerna – 2013 – är tre år senare än utvecklingsländerna krävt. Åtagandet gäller ännu bara EU – USA:s exportkrediter och så kallade Food Aid har inte behandlats konkret. Och eftersom alla subventioner som klassas som mindre handelsstörande – det vill säga merparten – inte heller behandlats så finns manöverutrymme för EU och USA att bibehålla och till och med öka dagens subventionsnivåer. Detsamma gäller USA:s hårt kritiserade bomullssubventioner. Utfallet i Hongkong innebär att USA lovat att ta bort de direkta exportsubventionerna 2006. Men de utgör bara 10-20 procent av USA:s totala bomullssubventioner – för den resterande delen finns inga konkreta åtaganden.
Inom flera av Syds delegationer bubblade missnöjet under ytan. ”Det är väl si sådär”, kommenterade diplomatiskt en representant för den så kallade G90-gruppen, som representerar Afrika och de minst utvecklade länderna, och besvarade frågan om huruvida utvecklingsfrågorna nu satts i centrum med ett uppgivet skratt.
In i det sista fanns förhoppningar om att Venezuela eller Kuba skulle säga nej till uppgörelsen. Men ländernas ministrar valde istället att reservera sig mot delar av skrivelsen utan att stjälpa resultatet i dess helhet.
– Utvecklingsländerna befann sig i en besvärlig situation – att antingen acceptera en dålig uppgörelse eller få skulden för att hela förhandlingsrundan skulle spricka, säger Oxfams handelsexpert Phil Bloomer.
Civilsamhällets reaktioner på uppgörelsen har varit mycket hårda. Oxfam kallade uppgörelsen för ett svek från den rika världen, Third World Network såg mycket få ljusglimtar i ministerdeklarationen och Focus on the Global South beskrev skrivningen kort och gott som en katastrof.
– Det är en ledsam dag för utveckling. Om inget drastiskt händer när förhandlingsrundan avslutas nästa år så kommer vi med all sannolikhet att få se växande arbetslöshet i Syd och växande klyftor mellan fattiga och rika, kommenterade Aileen Kwa i Focus on the Global South under söndagskvällen.
– EU och USA har spelat sina kort väl. På sedvanligt manér har man också bilateralt bearbetat de nyckelländer som gjort motstånd ett efter ett. De minst utvecklade länderna lockades med förslag om fritt marknadstillträde som i slutänden i praktiken uteblev. Telefonerna har gått varma från Vita huset till Syds huvudstäder. Indonesien och Filippinerna till exempel, som före toppmötet var starka motståndare mot EU:s Gats-förslag, vände plötsligt på klacken i Hongkong.
Förhandlingarnas gång inom tjänstehandelsområdet har varit föremål för mest kritik.
– En grupp länder, med Venezuela i spetsen, ville under toppmötet få bort EU:s förslag helt, medan G90-gruppen presenterade ett alternativt förslag. Men med hänvisning till formaliteter underlät WTO:s sekretariat att cirkulera förslaget. När G90-gruppen upptäckte detta och på nytt ville få med sitt förslag i förhandlingarna sades att det var för sent. Så förslaget kom aldrig ens upp på bordet, berättar Aileen Kwa.
Men frågan är om det inte var G20-gruppen, med Brasilien och Indien i spetsen, som avgjorde utfallet i Hongkong. När G20-gruppen bildades inför toppmötet i Cancun bidrog man till en global maktförskjutning i WTO. Utvecklingsländernas röst blev plötsligt att räkna med och kraven på reformering av jordbrukshandeln allt starkare. I Hongkong var det istället skillnaderna i intressen mellan G20-länderna och de övriga utvecklingsländerna som till slut lös igenom – trots att G20-gruppen under stort medieintresse presenterade ett nytt brett samarbete med samtliga utvecklingsländer, ett initiativ som snabbt döptes till G110.
– Efter Cancun har G20-ländernas, och framför allt Brasiliens och Indiens, positioner urvattnats. För Brasiliens del handlar det nu mest om att skaffa marknadstillträde för landets exportjordbruk, medan Indien är offensiva när det gäller möjligheter för outsourcing inom Gats. I Hongkong offrades Afrikas och de fattigare ländernas intressen till förmån för detta och symbolfrågan att få ett slutdatum för eliminering av EU:s exportsubventioner, menar Aileen Kwa.
Finns något ljus i tunneln ur ett utvecklingsperspektiv?
– Just nu ser det mycket mörkt ut. Men fortfarande är det ett år kvar innan den pågående förhandlingsrundan skall avslutas och alla skall skriva under på det som förhandlats fram. Den tiden måste utnyttjas väl om vi skall ha någon chans att vända på steken, avslutar Aileen Kwa.
