Genom Maciej Zarembas artiklar i DN har debatten om arbetsrätt och social dumping startat på nytt. Mest i skottgluggen är fackförbundet Byggnads, som anklagas för att blunda för svenska svartbyggare och enbart vara inriktade på att jaga ut utländska arbetare. Byggnads i Skåne, som kartlagt illegal arbetskraft, anser att det inte stämmer.
– Vi har sysslat med avtalsbevakning långt innan den här debatten kom upp. Svartbyggen finns ju alltid, säger Jonas Sjöberg, från Byggnads i Skåne, som hållit på med det just övervakning av illegal arbetskraft. Sjöberg tycker både Persson och Zaremba har fel.
– Det var aldrig fråga om ”social turism”, och det sa vi från början. De som kommer till Sverige för att arbeta vill bo kvar hemma, så det handlar inte alls om att utnyttja bidragssystemen. Det handlar om hänsynslösa svenska företagare och mellanhänder som gör mycket pengar på människor som närmast är livegna.
Ombudsmannen Jonas Sjöberg, som annars jobbar med studier för Byggnads, började redan före östutvidgningen, i augusti 2003, med att utreda problemen med illegal arbetskraft.
Under ett halvårs tid reste han och Ingemar Kvistenberg runt i Skåne på uppdrag av Byggnads. De besökte 408 arbetsplatser, och på 140, mer än en tredjedel av arbetsplatserna, hittade de illegal arbetskraft. 382 utländska medborgare saknade arbetstillstånd eller hade F-skattsedel fast de inte var egna företagare. De fann att lönerna låg på mellan 40 och 60 kronor i timmen.
Bulvan ordnar jobben
Sedan dess har problemen blivit större, säger Sjöberg. De svenska småföretagare som utnyttjar billig arbetskraft blir fler. Ett sätt som blir allt vanligare är att en svensk bulvan ordnar jobb, mat, husrum och bil till tillfälliga arbetare som stannar en kortare tid.
Ett av de värsta exemplen kommer från Malmö. Mitt i staden, på en adress i korsningen Djäknegatan/Baltzarsgatan, byggdes en affär till Tysklands näst största köksföretag. Det tyska företaget hade anlitat ett polskt företag som hyrt polska byggnadsarbetare för att lägga golvet. Golvläggarna fick sova på golvet.
– De sov på luftmadrasser mitt på golvet. Fem man, som jobbade från onsdag till söndag. Det var ju knappast frågan om någon åttatimmarsdag då. Snickaren som var medlem hos oss tyckte det var obehagligt att de skulle sova mitt i byggdammet där han stod och sågade. Han ringde och sa till oss: det här kan inte vara rätt. Så vi åkte dit och sedan ringde vi underleverantören som sa att allt bara var ett missförstånd och att de egentligen skulle bo på hotell. Det var ju bara skitsnack. Varför hade de med sig luftmadrasser?
Varför de polska golvläggarna stod ut med denna behandling kan man spekulera i. Lönerna är, även om de är mycket lägre än svenska, högre än i Polen, där de ligger kring 20 kronor i timmen. Under ett snabbt jobb på fyra-fem dagar är det ingen idé att åka tillbaka även om förhållandena är sämre än vad som utlovats av arbetsgivaren.
– Men de här människorna blir närmast livegna. Vem skall de gå till? Polisen? Då får de ju åka hem, säger Sjöberg.
Den usla arbetsmiljön är ett säkert tecken på att något är snett. Ofta är det också så informationen kommer fram, för de små entreprenörerna hör inte av sig för att skriva kollektivavtal.
Skador – en tidsfråga
– Men när förbipasserande ser någon uppe på en ställning fem meter uppe i luften utan skyddsutrustning ringer de facket. Det är helt livsfarliga saker. Det är bara en tidsfråga innan någon blir svårt skadad.
Men det är inte bara små skumraskfirmor som bryter mot reglerna. Större företag har lärt sig att skriva kollektivavtal. Men det är inte säkert att de följs: kollektivavtal är i vissa fall bara till för att visa facket, medan de anställda går på skuggavtal med löner som är en bråkdel av fejkavtalens. När SSAB anlitade den slovakiska firman Termostav, som skrev kollektivavtal med Byggnads, visade det sig att de slovakiska arbetarna inte alls fick 150 kronor som det stod i avtalet, utan mellan 13 och 18 kronor per timme. Företaget skulle ha tjänat 20 miljoner på skuggavtalet om inte Norrbottens-Kurirens reporter Katarina Karlsson gjort ett reportage som hon senare vann Stora Journalistpriset för. Och om det inte varit för Byggnads, som hotade med blockad av arbetsplatsen.
Ett av de mest kända fallen är annars det så kallade Lysekilsfallet. Raffinaderiet Preemraff i Lysekil anlitade ett italienskt byggföretag som anlitat ett thailändskt bemanningsföretag, som i sin tur hade anställt thailändska byggnadsarbetare och efter kontakt med Byggnads lovat att betala en avtalsenlig lön. Företaget försökte få byggarbetarna att intyga att de tjänade cirka 20 000 kronor enligt avtalet med Byggnads. I annat fall skulle de bli hemskickade. Den verkliga lönesumman låg i stället mellan 500 och 5 000 kronor. De thailändska arbetarna strejkade och fick till slut ut den lön som de skulle haft enligt avtal.
Många detaljer i historien återkommer i berättelserna från Skåne. Ofta anställs arbetskraften av underleverantörer, som i sin tur tagit uppdrag på entreprenad.
I Lysekil slutade det lyckligt, men i många fall innebär detta stora problem för fackföreningar att sluta avtal. Det är för snårigt helt enkelt, och om det är arbeten som utförts under kort tid hinner inte facket skriva avtal innan arbetet är färdigt.
– Det är den verkligheten vi börjat leva i, säger Jonas Sjöberg. Och vad som händer när de är hemma igen har vi ingen aning om. De kan tvingas betala tillbaka den avtalsmässiga lönen.
Språkproblemen störst
Strejk bland korttidsarbetskraft är förstås också ovanligt. Med all säkerhet innebär det att alla chanser till nya korttidsanställningar ryker direkt. Tillfälligt inhyrd utländsk arbetskraft har en närmast omöjlig förhandlingsposition.
– När vi kommer in är det alltid i det andra läget. Då har redan arbetsgivaren talat om för dem att de skall akta sig för facket, att de får åka hem om de har kontakt med oss.
En lite annan variant av ”Go home”?
– Ja. Men det är väldigt svårt att bevisa.
Det största problemet med den nya situationen har ändå varit språkproblemen, säger Jonas Sjöberg. Det går varken att värva utländska jobbare som medlemmar eller förmå dem att lämna uppgifter om felaktiga löner utan att kunna deras språk. Sedan i augusti har Byggnads därför anställt tolv tolkar, som ett första steg. Men att verkligen kunna organisera den utländska arbetskraften på allvar, som nu är Byggnads mål, innebär en lång process. Just nu har bulvanföretagen ett klart försprång.
