… fick jag nyligen ett brev av ex-kommunisten Lars Ohly som sammanfattar vänsterpartiets historia så här: ”Ur ett litet parti i ständig opposition har ett betydligt större parti med makt och inflytande vuxit fram.” Några veckor senare klagar Murad Artin, ledamot i vänsterpartiets verkställande utskott, i Vänsterpress över samarbetet med s-regeringen. Enligt honom brister samarbetet på grund av den ”svenska politiska konsensuskulturen” och att lösningen skulle vara vänsterpartistiska ministrar med ”något annorlunda stil och framtoning än grötmyndiga socialdemokrater”. Jag förvirras först när jag läser detta, men sen går det upp för mig vad det är som händer. Som oftast så är det Lars Bäckström som förtydligar sakernas tillstånd: på sin blogg slår han fast att det skulle skada demokratin och parlamentarismen om vänsterpartiet efter nästa val inte får ingå i en majoritetsregering.

Knappt är det sluttjafsat om kommunismen (se Lars Ohlys brev) förrän vänsterpartiets ledning är rörande överens om att man ska kräva några ministerportföljer efter riksdagsvalet alltså. Snacka om optimism…
Men, skämt åsido och ärligt talat, så tror jag knappast att problemet är om ett parti ingår i en majoritetsregering eller ej, utan om den uppgörelse som står bakom regeringssamarbetet och framför allt de resultat man uppnår är bra eller dåliga.
I åratal har vänstern betett sig som om man faktiskt redan vore del av en koalitionsregering. Och det har visat sig vara dåligt. Och vad sker nu? Jo, man vill hellre ytterligare låsa sig i en koalition med sossarna, än förbehålla sig rätten att faktiskt kunna säga nej till regeringens usla politik i diverse sakområden såsom utrikesfrågor, EU, med mera. Vilket man ju i alla fall av och an har gjort under den pågående valperioden.
Jag tänker tyst på det franska kommunistpartiets öde sedan det senaste regeringsdeltagandet och betackar mig.