Lennart Beijer skriver i Flamman (20/10) om förslaget till ekonomisk-politiskt policydokument, och tar upp både sakfrågor och övergripande politiska argument. Det är bra att invändningarna kommer upp i sak, så att vi kan försöka bli på det klara med vad det är vi är överens om och inte, och se om inte diskussionen kan leda till att vi kan samlas kring en tydlig linje.
1.
LB har invändningar mot förslaget att anställa 200 000 personer i offentlig sektor. Vi tror att det är ett bra, viktigt och högst realistiskt krav. Det är det mest direkta sätt som finns att angripa arbetslösheten på, och det innebär dessutom att folk anställs just där det är samhällsekonomiskt mest motiverat. Ska vi komma upp i samma antal sysselsatta som innan 1990-talskrisen, krävs det 350 000 fler sysselsatta än idag. Är det så kontroversiellt att säga att de flesta av de jobben behövs i den offentliga sektorn?
LB ifrågasätter uppgiften om att över 300 000 offentliga jobb försvunnit sedan 1990. Det är siffror hämtade från SCB, och de innefattar naturligtvis både nedskärningar och privatiseringar. Det är en viktig siffra för att förstå hur utvecklingen sett ut. Räknar vi in de privata jobben också, visar SCB:s statistik att ungefär 90 000 färre personer var anställda i vård- och omsorgssektorn 2002 jämfört med 1990.
2.
Vi skriver i förslaget till dokument att den offentliga sektorns andel av BNP har minskat något sedan början av 1980-talet, inte sedan 1990 som Beijer felaktigt påstår. 1981 var den offentliga konsumtionens andel av BNP 30,1 procent. Därefter sjönk den varje år fram till 1990.
Ökningen efter det berodde på att BNP sjönk under de borgerliga regeringsåren. Därefter har andelen stått relativt still. Men även en stillastående offentlig andel av BNP innebär att det offentliga urholkas, då tjänster blir relativt sett dyrare.
Den siffra LB nämner på 80 miljarder i ökade fasta kostnader för offentlig konsumtion perioden 1990-2004 måste ställas mot att den privata konsumtionen ökade med 220 miljarder. Om man tänker sig att den offentliga konsumtionens andel av ekonomin inte hade minskat sedan 1980-talets början, skulle den stärkas med över 100 miljarder kronor idag.
3.
Det står inget i förslaget till policydokument om att basindustrier inte skulle behövas. Att människor övergår från industriarbete till arbete i tjänstesektorn är en självklar utveckling i den svenska ekonomin. Det betyder inte att industrijobb är ointressanta eller onödiga. Vi beskriver bara det absurda i att resursöverföring från industriproduktion till tjänsteproduktion anses självklar och oproblematisk så länge den sker inom den privata sfären, medan samma utveckling plötsligt sägs vara omöjlig när det handlar om den offentliga sfären.
4.
Några förslag om att förstatliga privata näringslivet finns inte i policydokumentet, så här polemiserar LB mot sina egna vanföreställningar. Dokumentet tar upp sådant som sedan länge är partiets politik, som att det gemensamma ägandet i olika former måste stärkas och aktiveras.
Vi har svårt att känna igen oss i LB:s beskrivning av ett dokument som skulle vara till för att sätta åt parlamentariker i partiet – vi har trots allt själva framförallt parlamentariska uppdrag. Vi är väl medvetna om villkoren för det arbetet. Poängen med dokumentet är att det behövs, som vi skriver, ”en kompassriktning för den ekonomiska politiken – mellan partiprogrammets allmänna grunder och dagspolitikens nödvändiga kompromisser”.