Makarna Lotta och Uzi Geffenblad har lyckats skapa tre kvart underbar barnfilm. Bland det bästa som hittills gjorts i vårt land. Filmens figurer är animerade med en blandning av tredimensionella och tvådimensionella delar. Tankarna går osökt till Per Åhlins filmer tecknade på fotografier och naturligtvis Terry Gilliams mellanspel i Monty Python. Makarna Geffenblad har förfinat tekniken och lyft den till höjder ingen annan nått. Pappers- och plastdelar används tillsammans med tredimensionella ting som riktiga tistlar.
I handlingen utgör tistlarna ett fält som skiljer huvudpersonens, sjuårige Frank, och hans pappas husvagn från musikkollot där pappan jobbar. Pappan är en dirigent som tänker på musik hela tiden. Handlingen kretsar kring ungdomsorkestern och deras förberedelser inför konserten då föräldrarna skall komma och lyssna. Egentligen handlar inte filmen om något mer, men den berör många viktiga teman. Den förälder som ser filmen tillsammans med sina barn kan välja att bara titta på en film om en orkester som får lite olika problem – vissa roliga andra sorgliga. För den förälder som vill prata med sitt barn om angelägna ämnen finns flera att välja på: mobbning, att övervinna rädsla, ensamma föräldrar som träffar någon ny, självupptagna föräldrar och vänskap. För de barn som vill prata med sina föräldrar om något angeläget finns ingångar likaså.
Det är inga moralkakor eller sanningar som levereras. På ett fint sätt visas hur komplext och svårt ett till synes enkelt påstående, som att alla skall få fara med oavsett ur man ser ut, är. Vardagliga problem belyses och biobesökaren får själv bedöma om svaren är bra eller dåliga.
Alla föräldrar i Stockholm, Göteborg och Lund är skyldiga sina barn ett besök. Alla vuxna, oavsett om de har barn eller ej, i dessa städer är skyldiga sig själva ett biobesök.
