Utrikes 21 september, 2005

Chávez: Det behövs en revolution i FN

”Venezuelas president Hugo Chávez har axlat manteln som FN-mötets bad boy, och vinner applåder från tredje världens delegater genom att attackera USA”, skrev Washington Post den 16 september. Hans 22 minuter långa tal, en skarp vidräkning med USA:s imperialistiska ambitioner, möttes med toppmötets kraftigaste applåder. Chávez överskred sin talartid på fem minuter, irriterades av en FN-tjänsteman som påpekade att hans tid var ute, och vände sig till generalförsamlingens ordförande, svensken Jan Eliasson, med orden: ”Jag tror att USA:s president talade i tjugo minuter här igår. Jag vill be om ert överseende och låta mig avsluta mitt anförande”.
Venezuelas president rasade mot processen på mötet och det faktum att slutförslaget delats ut sent, endast på engelska, och att alla ändå förväntades rösta igenom det.
”Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.”

Chávez hävdade att det ursprungliga syftet med mötet blivit förvrängt och att reformprocessen tillåtits överskugga åtgärder som hanterar världens verkliga problem. ”Fem år efter FN:s Millenniemöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer att nås. Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet att nås år 2215. Vem i denna sal kommer att vara där för att fira det? /…/ Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter. Det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det.”
Det venezolanska förslaget var, enligt Chávez, både på kort och lång sikt och inkluderade ”fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag”, en expansion av Säkerhetsrådet i dess permanenta såväl som ickepermanenta kategorier, en nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka insynen, inte minimera den, ett avskaffande av vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet, och ett stärkande av Generalsekreterarens roll.

Chávez återupptog förslaget från World Social Forum i Porto Alegre att flytta FN från USA om brotten mot internationell lag fortsätter. ”Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit hårda i sina krav på att få sanningen från sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling.”

Här följer Chávez tal i sin helhet

– Dagens världsorganisation fungerar inte

Tal av president Hugo Chávez vid FN:s generalförsamling, torsdagen den 15 september 2005

Excellenser, vänner, god eftermiddag:

Det ursprungliga syftet med detta möte har blivit fullständigt förvrängt. Den påtvingade mittpunkten för debatten har varit en så kallad reformprocess som överskuggar de akuta frågorna, vad världens folk kräver ska ske med förtur: åtgärder som hanterar de verkliga problem som ligger i vägen för våra länders ansträngningar att åstadkomma en verklig utveckling.

Fem år efter FN:s Milleniemöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer nås.

Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet nås år 2215. Vem i denna sal kommer vara där för att fira det? En första förutsättning är att den mänskliga arten överlever den förstörelse som hotar vår miljö.

Vi gjorde anspråk på att ge alla grundskoleundervisning till år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Låt oss förbereda oss, då, så vi kan fira det.

Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter, det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det. Det är sanningen. Dessa förändringar – de som Venezuela refererar till – har, enligt oss, två faser: Den direkta fasen och strävansfasen, en utopi. Den första omgärdas av de överenskommelser som gjorts inom det gamla systemet. Vi har inte för avsikt att överge dem. Tvärtom. Vi kommer med konkreta förslag inom ramen för det existerande. Men drömmen om en evig världsfred, drömmen om en värld som inte plågas av hunger, sjukdom, analfabetism och extrem fattigdom, behöver – förutom sina rötter – sträcka ut sina vingar för att kunna flyga.

Vi är medvetna om en skrämmande nyliberal globalisering, men vi har också realiteten av en sammankopplad värld som vi måste möta inte som ett problem utan som en utmaning. Vi kunde, på basis av existerande nationella realiteter nöja oss med att utbyta kunskap och integrera våra marknader, men samtidigt måste vi förstå att det finns problem som inte har någon nationell lösning: radioaktiva moln, världsoljepriset, sjukdomar, växthuseffekten, eller hålet i ozonlagret. Dessa är inte nationella problem. När vi nu vill ta steg mot en ny modell för Förenta Nationerna som inkluderar alla människor, framlägger vi inför denna församling fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag.

1. En expansion av Säkerhetsrådet i sina permanenta såväl som ickepermanenta kategorier.

2. En nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka transparensen, inte minimera den.

3. Vi behöver omedelbart avskaffa – detta har vi upprepat från Venezuela de senaste sex åren – vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet. Vetorätten är en elitistisk rest, oförenlig med principerna om jämlikhet och demokrati.

4. Vi måste stärka Generalsekreterarens roll; hans/hennes politiska funktioner med avseende på förebyggande diplomati, den rollen måste konsolideras.

Den allvarliga karaktären av FN:s problem ställer krav på djupgående förändringar. Endast reformer är inte tillräckligt för att återfinna det ”vi” som världens alla folk väntar på. Istället för reformer vill Venezuela se ett nytt Förenta Nationerna, eller som Simón Bolívars lärare Simón Rodríguez sade: ”Either we invent or we err.”

Vid World Social Forum i Porto Alegre i januari, efterlyste olika personer att Förenta Nationerna flyttar från USA om de upprepade brotten mot internationell lag fortsätter. Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit rigorösa i att kräva sanningen av sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling. En del har pekat ut Jerusalem som en internationell stad som kunde vara ett alternativ. Förslaget är generöst nog att föreslå en lösning på Palestinakonflikten. Emellertid har det en del problem som kan göra det mycket svårt att förverkliga. Det är skälet till att vi istället kommer hit med ett förslag formulerat av Simón Bolívar, söderns store befriare, 1815. Bolívar föreslog då skapandet av en internationell stad som kunde vara bärare av idén om enighet.

Vi tror att det är dags att tänka på skapandet av en internationell stad med sin egen självständighet, sin egen styrka och moraliska kraft att representera alla världens nationer. En sådan internationell stad måste ballansera fem århundraden av obalans. Förenta Nationernas högkvarter måste ligga på södra halvklotet.

Mina damer och herrar, vi står inför en aldrig tidigare skådad energikris. En ohejdbar ökning av energiförbrukningen når ständigt nya rekordhöjder, samtidigt som vi inte ytterligare kan öka oljeförsörjningen och snart börjar tömma våra kända globala bränslereserver. Oljan håller på att ta slut.

År 2020 kommer det dagliga behovet av olja vara 12 miljoner fat. En sådan efterfrågan, även utan att räkna in en framtida tillväxt – skulle på 20 år konsumera lika mycket som människan använt fram tills idag. Detta innebär att koldioxidhalten ovillkorligen kommer öka ännu mer, med följden att vår planet blir ännu varmare.

Orkanen Katrina har varit ett plågsamt exempel på priset för att ignorera sådana realiteter. Uppvärmningen av världshaven är en grundläggande faktor bakom de förödande orkanstyrkor som vi har bevittnat under de senaste åren. Låt detta möte vara ett tillfälle då vi sänder våra djupaste kondoleanser till folket i Förenta Staterna. Dess folk är bröder och systrar till alla oss i Sydamerika, såväl som i resten av världen.

Det är dumt att offra den mänskliga arten genom att på ett galet vis försvara en socioekonomisk modell med en galopperande destruktiv kapacitet. Det är självmord att sprida den och föra fram den som en kur mot det ont som skapas av just samma modell.

För inte så länge sedan gick Förenta Staternas president till ett möte med OAS (Organization of American States) för att föreslå Latinamerika och Karibien att ytterligare öka sin marknadsorientering – vi talar om nyliberalismen. Det är precis denna som är den fundamentala orsaken till de stora svårigheter och tragedier våra folk för närvarande lider under. Den nyliberala kapitalismen, Washingtonkonsensus. Allt detta har genererat en stor mängd armod, ojämlikhet och oändliga tragedier för alla folk på vår kontinent.

Vad vi behöver nu mer än någonsin herr ordförande är en ny världsordning. Låt oss dra oss till minnes FN:s generalförsamling i sin sjätte extraordinära session 1974, för 31 år sedan, där aktionsplanen för en ny internationell ekonomisk ordning (NIEO) antogs av en överväldigande majoritet, 120 röster för motionen, 6 mot den och 10 som avstod. Detta var den period då röstande var möjligt i Förenta Nationerna. Nu är det omöjligt att rösta. Nu godtar de dokument som detta, vilket jag å Venezuelas vägnar förkastar som illegitimt. Detta dokument godkändes i strid med Förenta Nationernas gällande bestämmelser. Detta dokument är ogiltigt! Detta dokument måste diskuteras; Venezuelas regering kommer att göra det offentligt. Vi kan inte acceptera en öppen och skamlös diktatur i Förenta Nationerna. Dessa frågor borde diskuteras och det är därför jag utmanar mina kollegor, stats- och regeringschefer, att diskutera det.

Jag kommer just från ett möte med Argentinas president Néstor Kirchner och jag drog fram detta dokument; som delats ut fem minuter innan – endast på Engelska – till vår delegation. Detta dokument godkändes av en diktatorisk klubba som jag här förkastar som illegal och illegitim.

Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.

Nu mer än någonsin, säger vi, måste vi återta idéer som övergivits längs vägen, såsom det dokument (NIEO) som godkändes av denna församling 1974. Artikel 2 av den texten bekräftar staternas rätt att nationalisera egendom och naturtillgångar som tillhört utländska investerare. Dokumentet föreslår också att de råvaruproducerande länderna skall stärkas genom karteller. I resolution 3021, maj 1974, uttrycker FN:s generalförsamling sin vilja att med yttersta förtur arbeta för skapandet av en ny ekonomisk internationell ordning baserad på – lyssna nu noga – ”rättvisa, suverän jämlikhet, globalt ömsesidigt beroende, gemensamma intressen och samarbete mellan alla stater oavsett ekonomiska och sociala system, i syfte att korrigerande ojämlikheter och reparera orättvisorna mellan i-länder och u-länder, för att på så vis försäkra nuvarande och kommande generationer fred, rättvisa och en uthållig social och ekonomisk utveckling.”

Det huvudsakliga målet för den nya internationella ekonomiska ordningen var att modifiera den gamla ekonomiska ordningen från Breton Woods.

Vi, folket, kräver nu – detta är fallet med Venezuela – en ny internationell ekonomisk ordning. Men det är också nödvändigt med en ny internationell politisk ordning. Låt oss inte tillåta ett fåtal länder att omtolka principerna av Internationell Lag i syfte att påtvinga oss nya doktriner såsom ”förebyggande krigföring”. Och hur är det med doktrinen om staternas skyldigheter att försvara sina befolkningar? Vi måste fråga oss själva. Vem ska försvara oss? Hur ska de försvara oss?

Jag tror att ett av de länder som behöver skydd är just Förenta Staterna. Det syntes plågsamt tydligt i den tragedi som skapades av orkanen Katrina; de har inte en regering som skyddar dem från förutspådda naturkatastrofer, om vi nu ska tala om att skydda varandra. Vi talar här om väldigt farliga koncept som formar imperialismen, som de interventioner där de försöker legalisera överträdelserna av nationellt suveränitet. En fullständig respekt gentemot principerna i internationell lag och Förenta Nationernas stadga måste vara, herr ordförande, en grundsten för alla internationella relationer i dagens värld och är fundamentet för den nya världsordning vi nu föreslår.

Det är nödvändigt att på ett effektivt vis bekämpa internationell terrorism. Emellertid får vi inte använda det som en ursäkt för att lansera orättfärdiga militära aggressioner som bryter mot internationell lag. Sådan har den doktrin varit som följt på 11 september 2001. Endast ett verkligt och nära samarbete och avskaffandet av de dubbla måttstockar som en del länder i nord tillämpar på terrorism, kan få ett slut på det fruktansvärda tillstånd världen befinner sig i.

Efter bara sju år av Bolivariansk Revolution kan folket i Venezuela göra anspråk på viktiga sociala och ekonomiska framsteg.

En miljon fyrahundrasextusen Venezuelaner har lärt sig läsa och skriva. Vi är totalt tjugofem miljoner. Och landet kommer – om några få dagar – bli deklarerat som en analfabetismfri zon.

Tre miljoner Venezuelaner som alltid har blivit exkluderade på grund av fattigdom, är nu en del av privat- och sekundärskolan och högre studier.

Sjutton miljoner Venezuelaner – nästan sjuttio procent av befolkningen – får, för första gången fullständig hälsovård, inklusive medicin, och inom ett fåtal år kommer alla Venezuelaner ha fri tillgång till en förstklassig hälsovård.

Mer än en miljon sju hundra tusen ton mat slussas till över tolv miljoner människor till subsidierade priser, nästan halva befolkningen. En miljon får det helt fritt, då de befinner sig i en övergångsperiod.

Mer än sjuhundratusen nya jobb har skapats, därigenom har arbetslösheten reducerats med nio procentenheter. Allt detta trots interna och externa aggressioner, inklusive en statskupp och ett driftsstopp i oljeindustrin organiserat av Washington. Oavsett konspirationerna, lögnerna spridda av mäktiga mediekanaler och det ständiga hotet från imperiet och dess allierade.

De har till och med krävt lönnmördandet av en president. Det enda land där en person kan kräva avrättande av en statschef är Förenta Staterna. Sådant är fallet med en viss Pat Robertsson, Vita Huset närstående: han efterlyste att jag skulle lönnmördas och han är en fri person. Sådant är internationell terrorism!

Vi kommer kämpa för Venezuela, för Latinamerikansk integration och för världen. Vi bekräftar vår obegränsade tro på mänskligheten. Vi är törstiga efter fred och rättvisa för att överleva som art. Simón Bolívar, grundarfader av vårt land och ledstjärna i vår revolution svor att aldrig låta sina händer eller sin själ vila tills han hade brutit det koppel som band oss till imperiet. Nu är tiden inne för att inte låta våra händer eller själar vila förrän vi räddat mänskligheten.

Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Irmgard Keun föddes 1905 och växte upp i stadsdelen Charlottenburg i Berlin. Som 26-åring debuterade hon med Gilgi – en av oss som blev en succé. Boken hyllades av författarkollegan Alfred Döblin, vars storstadsskildring Berlin Alexanderplatz inspirerade Keun  att skriva just Konstilkesflickan. Året därpå brändes hennes böcker på nazisternas bokbål med anklagelsen att vara ”asfaltslitteratur med antitysk tendens”. Keun blev belagd med arbetsförbud, något hon trotsade genom en modig men utsiktslös domstolsprocess. Hon lämnar ett Tyskland ”där kolonialvaruhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzches filosofi”. 1936 gick hon i exil och hamnade i den belgiska badorten Oostende där en krets intellektuella på flykt slagit sig ner. I centrum för gruppen fanns dåtidens superstjärna, österrikaren Stefan Zweig, och hans landsman och nära vän, den judiske författaren Joseph Roth, mest känd för romanen Radetzkymarschen. Roth beskrevs som ”gnäll-, hat- och hånfursten i exil” och gjorde sig ständigt löjlig över den milda humanisten Zweig, även om han levde på denness pengar. Roth var kort, tjock och med fötter så deformerade av alkohol att han knappt kunde få på sig skorna. Trots det blev hon och Roth kära i varandra,, vilket beskrivs i boken Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Wolker Weidermann. Hur kunde de bli kära? Keun svarar: ”min hud sa ja”. De delade passionen för alkohol och utvecklade en gemensam rutin av skrivande på dagarna och drickande på kvällarna och det var i Oostende som Keun skrev Barn utan land, som nu ges ut för första gången på svenska av Lind & Co i översättning av Martin Lagerholm.

I boken berättar Keun historien om den 10-åriga Kully och hennes föräldrar som tvingats fly Tyskland för ett kringflackande liv i Europa. Även här låter hon läsaren ta del av berättelsen genom huvudpersonens till synes ofiltrerade tankar. Som i tidigare böcker varvas det melankoliska med en stor dos satirisk humor. Med Konstsilkesflickan bröt Keun ny litterär mark – berättelsen om en tonårings ouppfyllda drömmar i ett pulserande Berlin var nyskapande både till stil och tematik. Med Barn utan land gjorde Keun något så ovanligt för sin samtid som att skildra flykt och förföljelse utifrån barnets blick. I boken har faderns böcker blivit bannlysta i Tyskland och familjen befinner sig i ständig rörelse i jakt på visum och pengar. Genom sin sällsynta förmåga att skildra världen från barnets horisont lyckas Keun inte bara att levandegöra Kully utan också beskriva en generell erfarenhet av att vara barn på flykt.

”Om man blir av med passet är man död för världen.”

Barn utan land utkom på tyska för 86 år sedan men den svenska översättningen landar rakt in i samtiden, då rekordmånga barn är  på flykt. De murar som då restes för att hålla hennes familj borta byggs idag åter upp i snabb takt. Genom Alternativ för Tyskland (AfD) har den nationalistiska högern åter stärkt sitt grepp, partiet är landets näst största.

Läs mer

1938 var de tyska exilförfattarna spridda över världen. Förlagen som fortfarande gav ut deras böcker var ofta små och upplagorna begränsade. Barn utan land publicerades av ett förlag i Amsterdam utan att väcka större uppmärksamhet. Keun och Roth bröt upp från Oostende och begav sig ut på en europeisk odyssé, inte olik den som Kullys familj gick igenom. Deras förhållande varade i två år och strax därefter dog Roth i sviterna av sin alkoholism i Paris, 44 år gammal. För att fly nazisterna iscensatte Keun sitt eget självmord genom att få det att se ut som hon dränkt sig i floden Maas i Nederländerna. Likt de handlingskraftiga protagonisterna i hennes egna böcker sägs Keun ha charmat en nazistisk byråkrat till att utfärda en falsk identitet åt henne och när Daily Telegraph i augusti 1940 rapporterade om författarens död hade hon redan tagit sig tillbaka in i Tyskland där hon höll sig gömd till krigets slut. Efter 1945 jobbade Keun under perioder som journalist och skrev sporadiskt men framgångarna uteblev och författarskapet föll i glömska. I långa perioder levde Keun som hemlös eller vårdades på psykiatrisk klinik. Under de sista åren av sitt liv fick Irmgard Keun ett sent erkännande i Tyskland när hennes böcker återupptäcktes och gavs ut på nytt. 1982 avled hon i bröstcancer i Köln.

Under Weimarrepublikens sista år var Irmgard Keun en stigande stjärna på den litterära himlen. I en annan värld hade hon kunnat bli ett av de stora namnen inom den tyska 1900-talslitteraturen. Att Lind & Co nu ger ut Barn utan land är en välgärning. Förhoppningsvis leder det till att fler av hennes böcker även återutges på svenska. Det finns många anledningar att upptäcka Keuns författarskap, den främsta uttryckte hon själv i ett brev till sin mångåriga älskare och finansiär Arnold Strauss, en judisk läkare som hade emigrerat till Amerika: ”Gud förlåte mig för mina synder – men jag kan verkligen skriva.”

Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr