För den som har missat den tidigare utvecklingen inom vänsterpartiet kan en resumé vara på sin plats: Sedan kongressen 2004 finns en ny majoritet i partiet. Denna mitten-vänster-majoritet företräds av en partiordförande som kallar sig kommunist, men föredrar att tillmötesgå högern i partiet. Högern, i sin tur, hoppar av i lagom takt för att skapa en permanent kris.
Grupper av vänsterpartister ute i landet hotar nu att bilda lokalpartier. Det är i detta läge Lars Ohly funderar högt på om han verkligen skall kalla sig kommunist.
Det är typiskt att Lars Ohly väljer att kompromissa om vad han kallar sig samtidigt som han vill tillmötesgå partiets högerflank i Uddevalla. Det är också just den typ av manövrer som får människor i vänsterflanken att i protest kalla sig kommunister. Men låt oss hoppas på en annan lösning. Ohly borde företräda den majoritet som valt honom. Och de människor som vill se ett självständigt och radikalt vänsterparti borde ägna sig åt viktigare saker än att gräla om symbolord.
Lars Ohly får naturligtvis kalla sig vad han vill. Men det är ingen lyckad lösning att halvhjärtat, till synes av prestigeskäl, ”kalla sig” kommunist. Ordvalet är tydligt nog: det är en sak att ”kalla sig” kommunist och en annan att vara kommunist. Faktum är att beteckningen kommunist i Lars Ohlys fall inte betyder mycket. Han leder ett parti som ligger lågt i Irakfrågan, ett parti där en högerminoritet styr och ställer med utpressningsmetoder, ett parti där vissa företrädare tjänar 90 000 kronor i månaden, medan det inte finns tillräckligt med pengar för att satsa på partiorganisationen.
Jag minns väl den process som fick många att kalla sig kommunister i Ung vänster 1996: det var först ett signalord mot den politiska förflackning som pågått. Därefter ett protestord mot den antikommunistiska kampanj som borgerligheten med folkpartiet i spetsen förde efter valet 1998. Vid båda tillfällena ansågs det viktigt att inte vika sig för motstånd, och att inte låta politiska fiender definiera ens egna begrepp. Det var rätt att inte vika sig för hetsen utan istället anta utmaningen från folkpartiet. Men när det ledde till att kommunismen igen blev en central referens, låste man fast sig i precis den position som de politiska fienderna hade önskat sig.
Argumenten för k-et i Ung vänster tyckte jag inte höll då, och inte nu heller.
Det är sant att världshistorien är full av kommunister som borde vara ett exempel för varje demokrat. Men idag har kommunismen inte den lyskraft och är inte en lika viktig vattendelare mellan olika politiska strategier som den var 1917 eller 1945. I Sverige – till skillnad från i Portugal eller Frankrike – har avståndstagandet från Sovjetunionen som accelererade efter1956 lett till att de allra flesta använder andra ord än kommunist för att beteckna sig. Nu framstår det som obegripligt att en del är kommunister och andra inte.
De som är rädda för att radikaliteten försvinner med ordet kommunism borde studera de ställen i världen där det finns en växande radikal vänster. Se på Chávez koalition i Venezuela, på det nya vänsterpartiet i Tyskland eller den unga vänstern i Norge.
Det är sant att borgerligheten alltid kommer att hitta angreppsvinklar mot vänstern, oavsett vad den kallar sig.
Det är emellertid en stor skillnad mellan vänsterpartiets försök att stå upp för kommunismen som begrepp, och dess försök att försvara en radikala politik – det förra lyckas de inte med, men det senare klarar de i sina bästa stunder av. Vänsterpartiets politik har ett betydligt bredare stöd än partiets opinionssiffror visar.
Det är sant att var och en får kalla sig vad man anser är lämpligt. Men ur den kommunistiska traditionens perspektiv är det märkligt att enskilda individer i ett parti är kommunister av smakskäl. Antingen arbetar man för att återerövra detta begrepp och skapa ett kommunistiskt parti, eller så släpper man det.
Jag känner ingen i vänsterpartiet som anser att skiljelinjen går mellan kommunister och icke-kommunister. Men under närmare ett års tid har denna pseudofråga tillåtit medierna att beskriva konflikterna inom vänsterpartiet som en fråga om k:et istället för mellan en grupp som velat lägga vänsterpartiet strax till höger om socialdemokratins mittfåra i välfärdsfrågor och en grupp som har betydligt högre ambitioner.
Det vänsterpartiet behöver är en högre röst i politiskt centrala frågor: mot nedrustningen av välfärdssamhället, mot den nya kolonialism som härjar i världen, för ett tydligt vänsteralternativ. Vänsterpartiet kommer också att behöva en kraftfull organisatorisk satsning om det skall vara något mer än ett samarbetsparti för socialdemokraterna. Alla dessa saker är viktigare att diskutera än begreppet kommunism, och de tycks förhindras av låsningen kring detta ord.
Vänsterpartiet har hamnat i den sämsta av två världar: ett parti som inte är tillräckligt systemkritiskt och ändå skall dras med kommuniststämpeln. Det motsatta vore betydligt bättre.
/Aron Etzler
