Förra veckan hoppade litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström av från Feministiskt initiativs styrelse. Strax därefter kom det fram att ytterligare fem av styrelseledamöterna inte kommer att ställa upp till omval vid Fi:s första årsmöte nästa helg.
En Fi-medlem som Flamman pratat med berättar att den huvudsakliga orsaken till att styrelsen krackelerade var den frostiga relationen mellan Witt-Brattström och genusprofessorn Tiina Rosenberg.
Tydlig spricka
– Ganska tidigt stod det klart att man skulle få välja mellan de två, att båda inte kunde sitta i samma styrelse. De försökte komma överens men till slut gick det inte längre.
Flammans källa berättar om både personliga och politiska motsättningar. Hon säger att folk i styrelsen driver sina personliga agendor och att några av dem verkar hata varandra.
Vad gäller det politiska har Flamman tidigare skrivit att Witt-Brattström, och även några andra av de avhoppade, tyckte att Fi blev alltför mycket av ett utpräglat vänsterprojekt. Enligt Flammans källa är det inte så entydigt som så – det är också synen på kön som skapat skarpa motsättningar.
– Ebba pratade väldigt mycket om ”Kvinnor” på ett ganska old school sätt. Tiina vill istället ha in ett hbt-perspektiv som ifrågasätter gränserna mellan män och kvinnor.
Tiina har hotat hoppa av
Både Witt-Brattström och Rosenberg är akademiker på hög nivå och deras schism avspeglar den grundläggande konflikt som dominerar den samtida genusvetenskapen. Witt-Brattström har tydliga rötter i 1970-talets så kallade andra vågens feminism, som var tydligt förankrad i de materiella villkor som kvinnor delar. Tiina Rosenberg tillhör å sin sida den postmoderna feminism som ser det som viktigt att bryta ner förställningar just om att kvinnor tillhör en mer eller mindre homogen grupp.
Tidigare har Rosenberg hotat att hoppa av från Feministiskt initiativ, för att hon tyckte att styrelsen inte kunde frigöra sig från konventionella föreställningar om män och kvinnor, och för att den tog sin utgångspunkt i heterosexualitet.
Något av en paradox är att Tiina Rosenberg betraktas som den som väldigt starkt driver Fi åt vänster, trots att den ”1970-talsfeminism” som Witt-Brattström är förankrad i är mycket starkare kopplad till socialistisk kamp än den ”nutida” feminism som Rosenberg företräder.
– Tiina använder ordet marxism i var och varannan mening, som Flammans källa uttrycker det.
Trots många spekulationer om att Gudrun Schyman styr Fi med järnhand, och att hon i egenskap av före detta partiledare för v borde vara den som driver på vänstervridningen, säger Flammans källa att Schyman är långt mindre ”kontroversiell” än andra i styrelsen – som till exempel Rosenberg.
– Alla tycker att Gudrun är bra och även om de kanske inte håller med om allting så vet de i alla fall vad hon står för.
Den 9-11 september har Fi sitt första årsmöte. Då är det tänkt att ett parti ska bildas. Medlemmarna ska komma överens om ett partiprogram och om hur partiet ska organiseras – och nu måste man dessutom hitta lämpliga styrelsemedlemmar som kan fylla det hål som lämnades efter avhopparna.