I artikeln recenseras även:
“Bilden av Sveriges historia”
Av. Åsa Linderborg m fl.
Förlag: W&W 2005.

I centrum för Börje Isaksons lättlästa krönika av 1905 års omdanande händelser i Sverige och övriga (Nord-)Europa står unionskrisen mellan Norge och Sverige, vilken slutligen ledde till Norges oberoende. Isakson ställer denna kris i ett samhälleligt sammanhang. Medan Norge beskrivs som ett land på frammarsch, ekonomiskt, kulturellt och politiskt, framställs Sverige som ett land präglat av förstockad ämbetsmannakonservatism. Striden för nationellt oberoende stod sålunda i Norge under demokratiska förtecken och, visserligen mellan raderna men ändå, läsaren får också reda på en strid mellan uppåtsträvande norska borgare och svenskt storkapital, till exempel familjen Wallenberg. Även storstrejken i Sverige och den hårdnande striden mellan arbetsgivarna och facket om rätten till kollektivavtal och föreningsfrihet skildras i boken.

Revolutionen i Ryssland år 1905 tas upp – och det är mycket berömvärt av Isakson att uttryckligen relatera denna händelse till utvecklingen i Norge och Sverige. Bokens kapitel om de dramatiska händelserna i Ryssland har en viss tyngd åt det som samtidigt sker i Finland, men är ändå informativa.
Isakson är en erfaren skribent och lyckas som sådan att undvika såväl yrkeshistorikerns magistrande långrandighet som populärhistorikerns fallenhet för historisk falsifikation. Det är mycket tilltalande att han låter samtida aktörer kommentera skeendena som tas upp i boken. Samtidigt faller ambitionen att skriva en heltäckande samhällsanalys på detta grepp, då berättelsen tyngs ned av överfokuseringen på borgerliga riksdagsmäns dagboksanteckningar och diverse personporträtt av den dåtida manliga överklassen. Isaksons ambition att ställa unionskrisen för hundra år sedan i ett större europeiskt och socialt sammanhang blir därför något otydlig, och boken i sin helhet förblir ett tämligen konventionellt försök att analysera revolutionsåret 1905.

Mest iögonfallande är i detta sammanhang kanske den närmast totala frånvaron av kvinnliga aktörer eller frånvaron av ryska revolutionärer som inte råkar vara präster, adelsmän eller finlandssvenskar… Boken rekommenderas dock icke desto mindre som en introduktion till unionskrisen år 1905 och ett välmenande försök att uppmärksamma även den långt mer ödesdigra ryska revolutionen samma år.
Ett något annorlunda perspektiv på historieskrivning förmedlas i Bilden av Sveriges historia. Historikerna Marika Hedin, Åsa Linderborg och Torbjörn Nilsson försöker undvika det sedvanliga beroendet av (manliga) elitaktörers gärningar, och har valt ut fyrtio foton som kan anses har påverkat vår bild av Sveriges historia påtagligt. Urvalskriterierna är inte alltid särskilt förståeliga, men de flesta bilderna har nog de flesta av oss tidigare sett i diverse sammanhang. Boken är givetvis av episodisk karaktär och utrymmet räcker inte till för att i slutändan koppla ihop samtliga av de fyrtio essäerna, men vi får ta del av många intressanta och väl underbyggda historiska analyser. I boken tas upp så kallade historiska nyckelhändelser (som just unionsupplösningen), men författarna ägnar sig också åt att diskutera nationella symboler och bedriver miljöstudier av till exempel överklassens, den litterära elitens eller samernas och landsortsbefolkningens livsvillkor. Urvalet av ämnen är mycket brett och det är tydligt att det finns ett medvetet kvinnoperspektiv för att bryta den alltjämt rådande dominansen av mäktiga gubbar i historieskrivningen. Boken ska med andra ord, trots en viss spretighet som säkert beror på de tre författarnas olika preferenser och stilar, ha en eloge.