Vid 13 års ålder anslöt hon sig till gerillan och tog namnet ”Susana Telles”, ett namn för att hylla en stupad kvinnlig kamrat. Hon är mån om att se vacker ut eftersom jag också filmar intervjun med henne. En krullig lock låter hon hänga ut på vänster sida nedanför den olivgröna militärmössan. I höger hand kramar hon geväret som en slags säkerhetsventil inför det ovana förhållandet att bli intervjuad av en utländsk reporter. Som en sista säkerhetsåtgärd plockar hon fram den lilla spegel som alla gerillasoldater har i sin hemmagjorda gröna ryggsäck, och gör en snabb översyn av utseendet. Det är rejält varmt och fuktigt där vi sitter vid hennes kombinerade säng och skrivbord, där hon varje dag studerar ett utvalt tema.
Susana är en ganska typisk representant för de 8 000 kvinnorna i gerillan. Hennes uppväxt- och levnadsförhållanden präglades av samma fattigdom, statliga militära terror och minimala utsikter om en framtid där studiemöjligheterna bara existerar för den colombianska överklassens barn. I lägret är nästan hälften kvinnor. De flesta har också sina pojkvänner, dock inte Susana som säger att det inte är något problem att ”flytta ihop” om tycke uppstår.
Om orsakerna till att kvinnor ansluter sig till Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, har det skrivits lite. Det har mest varit återkommande rapporter om påstådda sexuella övergrepp från manliga gerillabefäl.

– De rapporter som förekommit om att det skulle inträffa sexuella övergrepp mot de kvinnliga Farc-soldaterna bygger på floran av lögner om den revolutionära rörelsen i Colombia. De har anklagat oss för att vara en ”knarkgerilla” och Gud vet vad allt de hittar på, säger hon smått förbannad när jag för saken på tal.
– Om man vill inleda ett förhållande med en pojkvän, så ber man befälet om tillstånd att få flytta ihop. Men sedan fattar gerillasoldaten, kvinna som man, beslutet om att ha sex, inga befäl eller manliga kamrater frågar om vem man vill ha sex med.

– Men dessa lögner som spridits i massmedia bygger antagligen på den press en tillfångatagen gerillakvinna utsätts för när hon torteras och därför går med på att ”samarbeta”. Är det en desertör är det ännu lättare att få henne att samarbeta, eftersom desertören alltid måste erbjuda något för att få strafflindring eller slippa straff av staten.
Men det finns infiltratörer som går in i gerillan och sedan lämnar den för att skapa dessa förtalskampanjer. Den militära underrättelsetjänsten samlar pressen, som serveras anklagelserna om att manliga gerillabefäl utför sexuella övergrepp mot sina kvinnliga soldater, menar Susana och får medhåll av Catherine, en 35-årig veteran som stridit i 17 år i Farc-gerillan.
– Om det skulle förekomma sexuella övergrepp så blir den utpekade gerillasoldaten gripen och ställd inför en revolutionär krigstribunal. Finner det öppna mötet, som består av gerillasoldaterna, personen skyldig till övergreppet kan han dömas till avrättning. Så tydligt är Farcs interna reglemente. Det råder inga som helst tvivel om det och vi har ingen pardon med ett sådant avskyvärt handlande, understryker en allvarlig Catherine.

Susana berättar om sitt beslut att bli gerillasoldat.
– Min uppväxt präglades av fattiga men värdiga hemförhållanden. Jag har många syskon och från tidig ålder upplevde vi det som alla fattiga barn i Colombia upplever, undernäring, knappa ekonomiska förhållanden, grymheter från myndigheternas sida. Min familj har revolutionära traditioner och plötsligt en dag beslöt jag mig för att ansluta mig till Farianska universitetet, där man lär sig att verkligen se ljuset i tunneln, tillägger hon med nästan bibliska liknelser.
Vid sidan av dessa mer officiella deklarationer berättar hon, efter att spänningen släppt, om hur släktingar och grannar mördats av både armén och paramilitärer, som anklagade dem för att vara gerillasoldater. Många tvingades bli flyktingar i eget land, ett öde som de delar med tre miljoner, de flesta bönder, i dagens Colombia.
– Därför anslöt jag och många andra oss till Farc.
Men det var inte så enkelt att ansluta sig till gerillan, säger hon. Flera möten hölls med Susana och flera av hennes kamrater som också sökte inträde i den konspirativa organisationen. Farc-gerillans ”politiske kommissarie” förklarade att livet i djungeln, i bergen eller i den underjordiska kampen i städerna knappast var en romantisk uppgift. Att ansluta sig till gerillan innebär att man står till förfogande för Revolutionen 24 timmar om dygnet, och att man sätter livet på spel i ett krig som kostar tusentals colombianer livet varje år. Susana och hennes kamrater fick en betänketid, men för den svarta kvinnan fanns inga tvivel. Hon blev gerillasoldat.
– Massmedia i Colombia hävdar att ungdomar tvångsrekryteras till Farc. Men det är ytterligare en stor lögn. Verkligheten är ju att en gerillasoldat aldrig kan strida om det är emot dennes övertygelse. Han eller hon blir då bara en belastning för organisationen.

– Visst var jag en ”sardinita”, en ung flicka på 13 år, men vilken barndom existerar i Colombia där tre miljoner barn är exkluderade från rätten till utbildning, där miljoner barn går till sängs med skrikande magar? Därför är det bättre att ansluta sig till Farianska universitetet, för att förändra dessa grymma och orättvisa förhållanden och från grunden skapa Den nya människan, som Che talade om.
Världsbanken bekräftar Susanas ord med en kall statistik som visar att 23 barn dör varje dag i Colombia, som resultat av undernäring. På landsbygden är fattigdomen enorm – 69 procent av invånarna är fattiga. Nästan hälften lever i extrem fattigdom, enligt den colombianska statens Plan- och utvecklingsinstitut.
– De presenterar sina siffror och sin statistik men de beskriver aldrig orsakerna till eländet.

Hur var första tiden i gerillan?
– Man genomgår en introduktionstid, en grundkurs som i början är hård. Eftersom Farc-EP är en politisk-militär organisation, är den första tiden framför allt en politisk introduktion om orsaken till Farcs existens, om det politiska programmet, om vad gerillan slåss för.
– Jo, jag vande mig ganska snabbt vid det hårda gerillalivet, för övertygelsen om att förändra Colombia är starkare än de fysiska påfrestningarna.
Efter en tid, säger Susana, märker man att man fått en ny familj, kamraterna.
– Naturligtvis saknar man sin mamma och pappa, men man känner en stor kärlek till kamraterna som omger en i gerillan.
Vad har du för minnen av den första striden med fienden?
– Rädsla, en naturlig reaktion för varje människa. Men kärleken till folket och den politiska övertygelsen övervinner denna rädsla. Fienden är i grunden också våra bröder, fattiga ungdomar som tvingats in i en armé och ett krig som inte är deras utan oligarkins och USA:s. Men du kan inte låta bli att skjuta. Kampen och den militära konfrontationen är därför många gånger grym.
– Det viktigaste av allt i den första, och i alla strider, är att bevara den revolutionära moralen, göra motstånd för att stå ut i vilken situation som helst, hur svår den än kan te sig.
Hur förbereder sig en gerillasoldat inför en strid?
– Du förbereder dig på alla sätt – politiskt, militärt och moraliskt. Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning eller dansskola. Det är en konfrontation man mot man eller armésoldat mot många kvinnliga gerillasoldater. Därför måste vi vara ytterst förberedda för att stå ut.

I flera vittnesmål som armésoldater gett till den colombianska pressen talas det om att just dessa kvinnliga gerillasoldater kanske är de mest fruktade för armésoldaterna. Likheterna med USA:s ockupationskrig i Vietnam och berättelserna om FNL-kvinnornas mod och psykiska styrka går igen också i Colombia. Susana bekräftar naturligtvis gärna den bilden:
– Visst, här finns det många ”verracas”, modiga och orädda kvinnliga kamrater. De befinner sig i den främsta eldlinjen i striden. Många armésoldater som vi tillfångatagit har berättat samma sak: Farcs kvinnliga soldater går inte av för hackor, säger Susana och ler med hela sitt ansikte.
Lite märkligt i ett land som kännetecknas av machismo?
– Okej, men det är bara så för de har inget annat val än att erkänna faktum!

Och det är inte bara armén och flyget som är en farlig fiende. Själva djungeln utgör, för den oinvigde, stora risker. Muskelknippen från specialstyrkorna – de män som får en tuffare militär utbildning än USA:s gröna baskrar och som skriker ”Queremos sangre!”, ”Vi vill ha blod!” – fick erfara det när de skickades ut mot gerillan under operationen ”Plan Patriota”. Det är den största militära operationen under den 41 år långa väpnade konflikten som leds av ett tusental officerare från USA. Under sig har de 18 000 colombianska elitsoldater. Hälften av dessa har begärt att bli demobiliserade. De står inte ut.
Den 10:e mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel på hur teori och verklighet är två skilda saker i det colombianska inbördeskriget. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridsodugliga. Döda eller sårade, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra”. Elitbataljonen hade bokstavligen likviderats.
Enligt de väpnade styrkornas chef, general Ospina, har 4 000 soldater hemförlovats efter att ha blivit stuckna av myggan ”El Pito”. Den ger ett slags lepraliknande symptom där sticket görs. Dess vetenskapliga namn är Lesmanhiasis. Men Susana och gerillasoldaterna skrattar åt Ospinas uttalande och säger att generalen försöker dölja de verkliga militära förlusterna bakom talet om myggans gigantiska påverkan på armén.
– Alla Farc-soldater skulle i så fall ha ”hemförlovats”, säger Susana, som har ett ärr i kinden efter att ha drabbats av Lesmanhiasis.
– Jag injekterades 300 gånger i kinden för att kureras. Men inte låg jag till sängs när kamraterna attackerade armén, säger hon, sarkastiskt kommenterande generalens uttalande med ett skratt.

Vi byter tema och jag tar upp det som alla svenska och europeiska journalister har som stående tema: el machismo, så klart.
– Här bekämpar vi machismon. Här handlar det inte om kamp mellan man och kvinna utan om kampen mellan de sociala klasserna. Vi accepterar inte machometoder eller machostil i gerillan.
Men det är omöjligt att växa upp i ett patriarkalt samhälle utan att dra med sig dessa traditioner när man ansluter sig till gerillan, invänder jag.
– Naturligtvis, och det är inte bara mannen som drar med sig avarterna av det kapitalistiska samhället, utan även vi kvinnor. Men i gerillan lämnar vi successivt det ideologiska arv som borgerskapet har fostrat oss in i och skapar istället Den nya mäniskan.
– När någon av kamraterna, oavsett om det är en manlig eller kvinnlig gerillasoldat, ger uttryck för machismon så uppmärksammar man denne på detta för att han eller hon ska korrigera sin inställning: ”Kamrat, så kan vi inte göra eller säga, här slåss vi alla för samma sak. Våra rättigheter och skyldigheter i gerillan är alla lika”.
Vilka tankar strömmar genom din hjärna om jag frågar dig om framtiden, om Farcs möjligheter att nå politiska och militära segrar?
– Självklart, säger hon med ett brett leende och utan att tveka. Alla revolutionärer förkroppsligar denna historiska optimism och vi känner att segern inte är långt borta
– Vi står inför möjligheterna att bygga ett nytt Colombia. Vi vet att kampen är lång och hård, men vi sviktar aldrig. Trots att flyget bombar oss och att vi har 20 000 man mot oss enbart här i södra Colombia, så skräms vi inte det minsta av fiendens vapenskrammel. Många säger ibland: ”Men så många års kamp och trots det har ni inte erövrat makten”! Vi säger ”sakta men säkert”, för vi vill heller inte gripa makten för att i nästa ögonblick förlora den på grund av en bräcklig organisation.
När freden har uppnåtts, vad vill du göra då?
– Fortsätta tjäna den nya revolutionära armén. Jag vill fortsätta arbeta i de folkliga rörelserna för det är då vi ställs inför kontrarevolutionen när vi bygger Det Nya Colombia. Då ställs Revolutionen på prov om den är stark nog att överleva. Jag känner att jag har en viktig uppgift i den processen.
Bilda familj?
– Kanske det, men jag känner att jag vill ge allt, även mitt liv, i denna kamp som just nu upptar all vår tid.

INBLICK

Den äldsta och största gerillarörelsen i Latinamerika, Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, bildades den 27 maj 1964. Den är marxistisk och leds av Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”.

Farc-EP förfogar över cirka 20 000 beväpnade gerillasoldater och omkring 50 000 civila ”milicianos”, som verkar i de olika sociala rörelserna i landet.

Den organisatoriska strukturen bygger på ett 70-tal regionala gerillafronter. Dessa ingår i sin tur i ett gerillablock, som det finns sju av i hela landet. Dessa täcker nästan hela landets 1,2 miljoner kvadratkilometer, det vill säga nästan tre gånger så stor yta som Sverige. Den högsta instansen utgörs av ”El Secretariado del Estado Mayor”, den högsta politiska och militära befälstaben. Denna leds av Manuel Marulanda.

Gerillalägret reglerar de dagliga uppgifterna genom det interna reglementet. En signal hörs klockan 4.20 på morgonen. Efter några minuter kommer två signaler som betyder uppställning med hela stridsutrustningen och avlämning och rapport till befälet. Därefter morgonkaffe.

Klockan 6 är det frukost, som oftast består av majstortilla, kött och potatis. Klockan 7 är det ny uppställning där dagens program och uppgifter fördelas. Dessa är relativt fasta så som städning och iordningställande av gerillalägret. Bevakning av tv-nyheter klockan 7 och 12.30 som senare diskuteras av gerillasoldaterna. Varje dag debatteras ett valt tema, politiskt eller militärt, i aulan.

Gerillaköket är ajour dygnet runt och en hård uppgift som alla, män som kvinnor, måste delta i efter ett roterande schema. Är gerillafronten stor, den kan variera mellan 99 och 500 gerillasoldater, är det ett tufft jobb, i synnerhet om det råder förbud mot att tända den stora spisen med tre fyra jättekastruller, på grund av risken att bli bombade av flyget.

Efter lunchen, som serveras vid 12-tiden, diskar varje gerillasoldat sin tallrik och sina bestick. Allt placeras därefter i ryggsäcken, som hela tiden måste vara klar för att kastas upp på ryggen i händelse av strid. På eftermiddagen fortsätter studier eller föreläsningar med diskussioner. Även underhåll av vapen, kläder och andra personliga tillhörigheter görs.

Klockan 19 är det tv-nyheter och 20 blir det en ny uppställning. Nattens vaktschema fördelas med tvåtimmarspass. Myggnätet och kamouflageplasten spänns upp. Klockan 20.30 ska det råda tystnad och alla ficklampor och ljus vara släckta.