Okategoriserade 03 augusti, 2005

– Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning

Mer än fyrtio procent av de 20 000 gerillasoldaterna i den colombianska gerillarörelsen Farc-EP är kvinnor. De är fruktade, vittnar armésoldater som intervjuats efter strider med kvinnorna.<br /> Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat flera av dessa kvinnor och gör här ett porträtt av gerillakvinnan Susana.

Vid 13 års ålder anslöt hon sig till gerillan och tog namnet ”Susana Telles”, ett namn för att hylla en stupad kvinnlig kamrat. Hon är mån om att se vacker ut eftersom jag också filmar intervjun med henne. En krullig lock låter hon hänga ut på vänster sida nedanför den olivgröna militärmössan. I höger hand kramar hon geväret som en slags säkerhetsventil inför det ovana förhållandet att bli intervjuad av en utländsk reporter. Som en sista säkerhetsåtgärd plockar hon fram den lilla spegel som alla gerillasoldater har i sin hemmagjorda gröna ryggsäck, och gör en snabb översyn av utseendet. Det är rejält varmt och fuktigt där vi sitter vid hennes kombinerade säng och skrivbord, där hon varje dag studerar ett utvalt tema.
Susana är en ganska typisk representant för de 8 000 kvinnorna i gerillan. Hennes uppväxt- och levnadsförhållanden präglades av samma fattigdom, statliga militära terror och minimala utsikter om en framtid där studiemöjligheterna bara existerar för den colombianska överklassens barn. I lägret är nästan hälften kvinnor. De flesta har också sina pojkvänner, dock inte Susana som säger att det inte är något problem att ”flytta ihop” om tycke uppstår.
Om orsakerna till att kvinnor ansluter sig till Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, har det skrivits lite. Det har mest varit återkommande rapporter om påstådda sexuella övergrepp från manliga gerillabefäl.

– De rapporter som förekommit om att det skulle inträffa sexuella övergrepp mot de kvinnliga Farc-soldaterna bygger på floran av lögner om den revolutionära rörelsen i Colombia. De har anklagat oss för att vara en ”knarkgerilla” och Gud vet vad allt de hittar på, säger hon smått förbannad när jag för saken på tal.
– Om man vill inleda ett förhållande med en pojkvän, så ber man befälet om tillstånd att få flytta ihop. Men sedan fattar gerillasoldaten, kvinna som man, beslutet om att ha sex, inga befäl eller manliga kamrater frågar om vem man vill ha sex med.

– Men dessa lögner som spridits i massmedia bygger antagligen på den press en tillfångatagen gerillakvinna utsätts för när hon torteras och därför går med på att ”samarbeta”. Är det en desertör är det ännu lättare att få henne att samarbeta, eftersom desertören alltid måste erbjuda något för att få strafflindring eller slippa straff av staten.
Men det finns infiltratörer som går in i gerillan och sedan lämnar den för att skapa dessa förtalskampanjer. Den militära underrättelsetjänsten samlar pressen, som serveras anklagelserna om att manliga gerillabefäl utför sexuella övergrepp mot sina kvinnliga soldater, menar Susana och får medhåll av Catherine, en 35-årig veteran som stridit i 17 år i Farc-gerillan.
– Om det skulle förekomma sexuella övergrepp så blir den utpekade gerillasoldaten gripen och ställd inför en revolutionär krigstribunal. Finner det öppna mötet, som består av gerillasoldaterna, personen skyldig till övergreppet kan han dömas till avrättning. Så tydligt är Farcs interna reglemente. Det råder inga som helst tvivel om det och vi har ingen pardon med ett sådant avskyvärt handlande, understryker en allvarlig Catherine.

Susana berättar om sitt beslut att bli gerillasoldat.
– Min uppväxt präglades av fattiga men värdiga hemförhållanden. Jag har många syskon och från tidig ålder upplevde vi det som alla fattiga barn i Colombia upplever, undernäring, knappa ekonomiska förhållanden, grymheter från myndigheternas sida. Min familj har revolutionära traditioner och plötsligt en dag beslöt jag mig för att ansluta mig till Farianska universitetet, där man lär sig att verkligen se ljuset i tunneln, tillägger hon med nästan bibliska liknelser.
Vid sidan av dessa mer officiella deklarationer berättar hon, efter att spänningen släppt, om hur släktingar och grannar mördats av både armén och paramilitärer, som anklagade dem för att vara gerillasoldater. Många tvingades bli flyktingar i eget land, ett öde som de delar med tre miljoner, de flesta bönder, i dagens Colombia.
– Därför anslöt jag och många andra oss till Farc.
Men det var inte så enkelt att ansluta sig till gerillan, säger hon. Flera möten hölls med Susana och flera av hennes kamrater som också sökte inträde i den konspirativa organisationen. Farc-gerillans ”politiske kommissarie” förklarade att livet i djungeln, i bergen eller i den underjordiska kampen i städerna knappast var en romantisk uppgift. Att ansluta sig till gerillan innebär att man står till förfogande för Revolutionen 24 timmar om dygnet, och att man sätter livet på spel i ett krig som kostar tusentals colombianer livet varje år. Susana och hennes kamrater fick en betänketid, men för den svarta kvinnan fanns inga tvivel. Hon blev gerillasoldat.
– Massmedia i Colombia hävdar att ungdomar tvångsrekryteras till Farc. Men det är ytterligare en stor lögn. Verkligheten är ju att en gerillasoldat aldrig kan strida om det är emot dennes övertygelse. Han eller hon blir då bara en belastning för organisationen.

– Visst var jag en ”sardinita”, en ung flicka på 13 år, men vilken barndom existerar i Colombia där tre miljoner barn är exkluderade från rätten till utbildning, där miljoner barn går till sängs med skrikande magar? Därför är det bättre att ansluta sig till Farianska universitetet, för att förändra dessa grymma och orättvisa förhållanden och från grunden skapa Den nya människan, som Che talade om.
Världsbanken bekräftar Susanas ord med en kall statistik som visar att 23 barn dör varje dag i Colombia, som resultat av undernäring. På landsbygden är fattigdomen enorm – 69 procent av invånarna är fattiga. Nästan hälften lever i extrem fattigdom, enligt den colombianska statens Plan- och utvecklingsinstitut.
– De presenterar sina siffror och sin statistik men de beskriver aldrig orsakerna till eländet.

Hur var första tiden i gerillan?
– Man genomgår en introduktionstid, en grundkurs som i början är hård. Eftersom Farc-EP är en politisk-militär organisation, är den första tiden framför allt en politisk introduktion om orsaken till Farcs existens, om det politiska programmet, om vad gerillan slåss för.
– Jo, jag vande mig ganska snabbt vid det hårda gerillalivet, för övertygelsen om att förändra Colombia är starkare än de fysiska påfrestningarna.
Efter en tid, säger Susana, märker man att man fått en ny familj, kamraterna.
– Naturligtvis saknar man sin mamma och pappa, men man känner en stor kärlek till kamraterna som omger en i gerillan.
Vad har du för minnen av den första striden med fienden?
– Rädsla, en naturlig reaktion för varje människa. Men kärleken till folket och den politiska övertygelsen övervinner denna rädsla. Fienden är i grunden också våra bröder, fattiga ungdomar som tvingats in i en armé och ett krig som inte är deras utan oligarkins och USA:s. Men du kan inte låta bli att skjuta. Kampen och den militära konfrontationen är därför många gånger grym.
– Det viktigaste av allt i den första, och i alla strider, är att bevara den revolutionära moralen, göra motstånd för att stå ut i vilken situation som helst, hur svår den än kan te sig.
Hur förbereder sig en gerillasoldat inför en strid?
– Du förbereder dig på alla sätt – politiskt, militärt och moraliskt. Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning eller dansskola. Det är en konfrontation man mot man eller armésoldat mot många kvinnliga gerillasoldater. Därför måste vi vara ytterst förberedda för att stå ut.

I flera vittnesmål som armésoldater gett till den colombianska pressen talas det om att just dessa kvinnliga gerillasoldater kanske är de mest fruktade för armésoldaterna. Likheterna med USA:s ockupationskrig i Vietnam och berättelserna om FNL-kvinnornas mod och psykiska styrka går igen också i Colombia. Susana bekräftar naturligtvis gärna den bilden:
– Visst, här finns det många ”verracas”, modiga och orädda kvinnliga kamrater. De befinner sig i den främsta eldlinjen i striden. Många armésoldater som vi tillfångatagit har berättat samma sak: Farcs kvinnliga soldater går inte av för hackor, säger Susana och ler med hela sitt ansikte.
Lite märkligt i ett land som kännetecknas av machismo?
– Okej, men det är bara så för de har inget annat val än att erkänna faktum!

Och det är inte bara armén och flyget som är en farlig fiende. Själva djungeln utgör, för den oinvigde, stora risker. Muskelknippen från specialstyrkorna – de män som får en tuffare militär utbildning än USA:s gröna baskrar och som skriker ”Queremos sangre!”, ”Vi vill ha blod!” – fick erfara det när de skickades ut mot gerillan under operationen ”Plan Patriota”. Det är den största militära operationen under den 41 år långa väpnade konflikten som leds av ett tusental officerare från USA. Under sig har de 18 000 colombianska elitsoldater. Hälften av dessa har begärt att bli demobiliserade. De står inte ut.
Den 10:e mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel på hur teori och verklighet är två skilda saker i det colombianska inbördeskriget. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridsodugliga. Döda eller sårade, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra”. Elitbataljonen hade bokstavligen likviderats.
Enligt de väpnade styrkornas chef, general Ospina, har 4 000 soldater hemförlovats efter att ha blivit stuckna av myggan ”El Pito”. Den ger ett slags lepraliknande symptom där sticket görs. Dess vetenskapliga namn är Lesmanhiasis. Men Susana och gerillasoldaterna skrattar åt Ospinas uttalande och säger att generalen försöker dölja de verkliga militära förlusterna bakom talet om myggans gigantiska påverkan på armén.
– Alla Farc-soldater skulle i så fall ha ”hemförlovats”, säger Susana, som har ett ärr i kinden efter att ha drabbats av Lesmanhiasis.
– Jag injekterades 300 gånger i kinden för att kureras. Men inte låg jag till sängs när kamraterna attackerade armén, säger hon, sarkastiskt kommenterande generalens uttalande med ett skratt.

Vi byter tema och jag tar upp det som alla svenska och europeiska journalister har som stående tema: el machismo, så klart.
– Här bekämpar vi machismon. Här handlar det inte om kamp mellan man och kvinna utan om kampen mellan de sociala klasserna. Vi accepterar inte machometoder eller machostil i gerillan.
Men det är omöjligt att växa upp i ett patriarkalt samhälle utan att dra med sig dessa traditioner när man ansluter sig till gerillan, invänder jag.
– Naturligtvis, och det är inte bara mannen som drar med sig avarterna av det kapitalistiska samhället, utan även vi kvinnor. Men i gerillan lämnar vi successivt det ideologiska arv som borgerskapet har fostrat oss in i och skapar istället Den nya mäniskan.
– När någon av kamraterna, oavsett om det är en manlig eller kvinnlig gerillasoldat, ger uttryck för machismon så uppmärksammar man denne på detta för att han eller hon ska korrigera sin inställning: ”Kamrat, så kan vi inte göra eller säga, här slåss vi alla för samma sak. Våra rättigheter och skyldigheter i gerillan är alla lika”.
Vilka tankar strömmar genom din hjärna om jag frågar dig om framtiden, om Farcs möjligheter att nå politiska och militära segrar?
– Självklart, säger hon med ett brett leende och utan att tveka. Alla revolutionärer förkroppsligar denna historiska optimism och vi känner att segern inte är långt borta
– Vi står inför möjligheterna att bygga ett nytt Colombia. Vi vet att kampen är lång och hård, men vi sviktar aldrig. Trots att flyget bombar oss och att vi har 20 000 man mot oss enbart här i södra Colombia, så skräms vi inte det minsta av fiendens vapenskrammel. Många säger ibland: ”Men så många års kamp och trots det har ni inte erövrat makten”! Vi säger ”sakta men säkert”, för vi vill heller inte gripa makten för att i nästa ögonblick förlora den på grund av en bräcklig organisation.
När freden har uppnåtts, vad vill du göra då?
– Fortsätta tjäna den nya revolutionära armén. Jag vill fortsätta arbeta i de folkliga rörelserna för det är då vi ställs inför kontrarevolutionen när vi bygger Det Nya Colombia. Då ställs Revolutionen på prov om den är stark nog att överleva. Jag känner att jag har en viktig uppgift i den processen.
Bilda familj?
– Kanske det, men jag känner att jag vill ge allt, även mitt liv, i denna kamp som just nu upptar all vår tid.

INBLICK

Den äldsta och största gerillarörelsen i Latinamerika, Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, bildades den 27 maj 1964. Den är marxistisk och leds av Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”.

Farc-EP förfogar över cirka 20 000 beväpnade gerillasoldater och omkring 50 000 civila ”milicianos”, som verkar i de olika sociala rörelserna i landet.

Den organisatoriska strukturen bygger på ett 70-tal regionala gerillafronter. Dessa ingår i sin tur i ett gerillablock, som det finns sju av i hela landet. Dessa täcker nästan hela landets 1,2 miljoner kvadratkilometer, det vill säga nästan tre gånger så stor yta som Sverige. Den högsta instansen utgörs av ”El Secretariado del Estado Mayor”, den högsta politiska och militära befälstaben. Denna leds av Manuel Marulanda.

Gerillalägret reglerar de dagliga uppgifterna genom det interna reglementet. En signal hörs klockan 4.20 på morgonen. Efter några minuter kommer två signaler som betyder uppställning med hela stridsutrustningen och avlämning och rapport till befälet. Därefter morgonkaffe.

Klockan 6 är det frukost, som oftast består av majstortilla, kött och potatis. Klockan 7 är det ny uppställning där dagens program och uppgifter fördelas. Dessa är relativt fasta så som städning och iordningställande av gerillalägret. Bevakning av tv-nyheter klockan 7 och 12.30 som senare diskuteras av gerillasoldaterna. Varje dag debatteras ett valt tema, politiskt eller militärt, i aulan.

Gerillaköket är ajour dygnet runt och en hård uppgift som alla, män som kvinnor, måste delta i efter ett roterande schema. Är gerillafronten stor, den kan variera mellan 99 och 500 gerillasoldater, är det ett tufft jobb, i synnerhet om det råder förbud mot att tända den stora spisen med tre fyra jättekastruller, på grund av risken att bli bombade av flyget.

Efter lunchen, som serveras vid 12-tiden, diskar varje gerillasoldat sin tallrik och sina bestick. Allt placeras därefter i ryggsäcken, som hela tiden måste vara klar för att kastas upp på ryggen i händelse av strid. På eftermiddagen fortsätter studier eller föreläsningar med diskussioner. Även underhåll av vapen, kläder och andra personliga tillhörigheter görs.

Klockan 19 är det tv-nyheter och 20 blir det en ny uppställning. Nattens vaktschema fördelas med tvåtimmarspass. Myggnätet och kamouflageplasten spänns upp. Klockan 20.30 ska det råda tystnad och alla ficklampor och ljus vara släckta.

Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (3 svar)

Flammans forum

"Tycker denna delen säger mycket: "Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna." Det "stalinistiska" är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. "Stalinismen" är att man "löser" politiska motsättningar och bygger "enighet" med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både "sidor" använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne. Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva - inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917."
T
T
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)