Under hela veckan breder Pride – hbt-samhällets stora årliga festival – ut sig över Stockholms gator, torg och parker. Det arrangeras politiska seminarier och filmvisningar så väl som dragshower och sexworkshops. Hbt-personer belyser sin situation, försvarar sina rättigheter – och lever loppan. På lördag avslutas det hela med den alltid lika uppmärksammade Prideparaden, där glittriga storstadstransor blandas med hemligt homosexuella par från Åmål och Sveg.
Och även politiskt är festivalen bred – moderater och folkpartister samsas med socialister.
Om allt det där har Flamman pratat med tre medlemmar av Homosexuella socialister, ”en förening för dig som står till vänster om socialdemokraterna och är homo-, bisexuell eller transperson”. Föreningens grundval är att kampen mot klassamhället är samma kamp som den mot homo-, bi- och transfobin – något som långt ifrån alla i hbt-samhället skriver under på.
– Jag har bekanta som är med under Pride som är moderater. Därför känns det viktigt för mig att markera att jag faktiskt är socialist. Jag känner mig mer hemma då, säger Gun Nordstrand.
Gun gick med i föreningen för ungefär fem år sedan, då den gjorde en nystart efter år av slumrande. Då var hon sedan decennier engagerad i den syndikalistiska rörelsen, men där hade hon aldrig fokuserat på hbt-frågor.
– Jag var antivåldsaktivist och kämpade mot kärnkraft, men hbt-frågorna drev jag inte inom det syndikalistiska forumet. Man kan ju inte göra allt överallt, framhåller Gun som är pensionerad.

Spektakulärt att komma ut
Jan Hammarlund var en av de eldsjälar som nystartade Homosexuella socialister i slutet av 90-talet. Då hade han länge varit en offentlig person, känd för visor som ”Ville”, ”Jag hatar patriarkatet” och ”Sexualpolitiskt snack”. Det var i slutet av 70-talet som han i samband med sina musikaliska framgångar kom ut som bög – och det var spektakulärt.
– Jag tror det var 1977 som jag bestämde mig för att verkligen prata om min homosexualitet i intervjuerna. Men sen när jag fick läsa artiklarna så stod det ändå ingenting om det! När jag ringde och frågade så sa en journalist att ”nä men jag trodde inte du ville att jag skulle skriva om det”.
– En annan sa till mig att hon inte klarade av att skriva om ”det”, så det slutade med att jag själv fick sätta mig ner och formulera några rader som hon sedan skrev under på, berättar Jan.
Gun kommer ihåg.
– Det var annorlunda på den tiden. Då fanns inte homo- och bisexuella, till skillnad från idag. Det var så skönt när Janne kom, för då fanns vi plötsligt.
Men det var och är skillnad på att vara man och kvinna, framhåller Gun Nordstrand, och får medhåll av Karin Nyström, som är ordförande för Homosexuella socialister. Lesbiska och bisexuella kvinnor har alltid varit mer hemliga än bögar, på gott och ont.
– Att tjejer gick hand i hand eller bodde tillsammans väckte ju inga misstankar. Det var ju helt naturligt. Och så är det ju fortfarande i många länder, säger Gun.
Både Jan Hammarlund och Karin Nyström är vänsterpartister. Karin jobbar med hbt-frågor även inom partiet, men det är tungrott.
– Om man ser till alla skriftliga dokument så är vänsterpartiet det mest drivande partiet i hbt-frågor, men i realiteten glöms perspektivet lätt bort. Partiet utformade ett stort internationellt program som jag läste igenom utan att hitta ett ord om hbt. När jag frågade de ansvariga så bad de så hemskt mycket om ursäkt – de hade helt enkelt glömt det, berättar Karin.

Anonym förening
Jan Hammarlund tycker ändå att det är viktigt att lyfta fram vänsterpartiets förtjänster.
– Man ska komma ihåg att Jörn Svensson, som enda partirepresentant, på 70-talet ställde sig och höll tal under Homosexuella frigörelseveckan. Det var verkligen kontroversiellt på den tiden. Och dessutom gjordes ett utomordentligt arbete i riksdagen, framhåller Jan.
Homosexuella socialister har ett 50-tal medlemmar. Det låga antalet förklaras av de tre med att föreningen är ganska anonym, men framför allt tror de att hbt-socialister driver sina frågor inom utpräglade vänster- eller hbt-organisationer.
Men i Homosexuella socialister slipper man kämpa såväl mot den homofobi som ofta finns i vänsterorganisationer som mot nyliberala strömningar inom hbt-organisationer. Men under Pride kan man utan tvekan ha överseende med nyliberaler, tycker de tre.
– Vi har ju ändå något som förenar oss, oavsett politiska åsikter. Och det är skönt att för en gångs skull inte bråka med varann, säger Karin.

Fakta: Pride

Det första Stockholm Pride hölls 1998. Vi har numera det största Pridefirandet i Norden. Drygt 100 hbt-organisationer och företag medverkar.

Stockholm Pride 2005 mjukstartade i måndags, med arrangemang på stan och i “Pride House” (Mariaskolan vid Zinkensdamm), med alltifrån aktivistskolor och homoyoga till internationella seminarier. I går onsdags öppnade “Pride Park” i Tantolunden, med artistuppträden, mat och mingel.

På lördag är det dags för Prideparaden, med start från Blasieholmen klockan 15.
RFSL Ungdom och Kulturhusets ungdomskafé Lava ordnar under veckan aktiviteter för unga, under namnet Pride Ung.

Tillträde till Pride House och Pride Park för hela veckan kostar 580 kronor, och för en dag 300 kronor. Homosexuella socialister är kritiska till de höga biljettpriserna som hindrar många från att ta del av festivalen.
Deras egna arrangemang, som hålls på Aguéli vid Mariatorget, är gratis.

Läs mer på http://www.stockholmpride.org och http://www.homosexuellasocialister.nu.