… slår det mig ofta hur den så omtalat toleranta medelklassen i själva verket är så förbannat intolerant. Kanske är det bara så att medelklassen är duktigare på att slå sig för bröstet och tillräckligt många gånger rapa upp fraser som för dess omgivning upplevs som ett uttryck för stor medkänsla och humanism?
För medelklassen är det helt okej att tala sig varm för det mångkulturella samhällets fördelar, om alla positiva möten mellan kulturer och människor, för att sedan sätta ungen i den rasrena friskolan i centrum eller starta ett kooperativt dagis tillsammans med andra medelklassföräldrar för att garantera att den egna ungens möten med andra kulturer uteslutande blir i form av organiserade kulturuttryck på Teatern eller det nya spännande ”internationella köket”.
Det är inget problem att ena dagen plottra ned sin namnteckning på petitionen som kräver en omprövning av kommunens byggplaner för ett nytt hem för narkomaner i den egna villaidyllen och dagen därpå ge 500 kronor till Ett narkotikafritt Sverige.
Det är uppenbart att det inom medelklassen finns en agenda för ord och en för handling.
Häromåret skrev jag ett reportage om Bräckegymnasiet och Samskolan i Göteborg. Av eleverna på praktiska Bräckegymnasiet röstade 15 procent på extremhögern, på privata Samskolan ingen. Vi slogs av det förakt som de vältaliga eleverna på privatskolan visade upp. Deras svar på våra frågor var långa monologer med resonemang om varför den onda rasismen fanns ”på annat håll”, ”i andra skolor”: ”De andra” var väl mindre belästa, eller smarta, än de själva.
På Bräckegymnasiet träffade vi en kille som ville bli målare. Han kunde förstå varför några av hans vänner var fientliga till invandrare, men drog själv helt andra slutsatser. Någon hade blivit slagen av en kille som var invandrare, men man kan ju inte dra alla över en kam, menade killen. Där blev det uppenbart vem som visade prov på verklig tolerans.
