TV-journalistiken i det här landet fortsätter att göra bort sig. Förra veckan sände SVT något som kallades för Det goda samtalet. Tanken var säkert att Karin Andersson skulle samtala med Ebba Witt-Brattström, men ett samtal kräver till exempel åtminstone ett uns av respekt eller intresse från parternas sida. Karin Andersson valde att ikläda sig rollen av hårdnackad politikerutfrågare och då blir det helt enkelt inget samtal. Även om Witt-Brattström verkligen verkade försöka anta en resonerande och samtalande ton i sina svar på de stundtals nästan oförskämda frågorna. Men då bytte Andersson ämne och hennes ton blev ilsknare och ilsknare.

Jag tillhör förvisso inte Witt-Brattströms fans och jag kan förstå Karin Anderssons irritation när denna överklassmadam försöker förklara att hon blir ledsen om hon inte får tillhöra ”kvinnorna” i Sverige och att hon i flera decennier skrivit böcker om kvinnor som är fattiga och arbetar och de (de fattiga alltså) kan nog därför visst känna att de har något gemensamt med henne. Eller som när hon skall förklara hur det känns att gå som medföljande fru på Nobelfesten (okej, frågeställningen är bisarr) och svarar att det är jobbigt, men hennes lille gubbe föreläser två gånger per år – alldeles gratis – för hennes studenter, så då är det okej.