Med 31 100 sålda biljetter, varav 25 000 för hela helgen och resten endagars, är detta en av de kommersiellt bästa festivalerna. Det är också en trång tillställning. Femtusen personer har också arbetat före, på och efter festivalen som grindvakter, humpare, växeltelefonister, elektriker eller serveringspersonal. Festivalen är en gigantisk övning i frivilligarbete. De flesta får en inträdesbiljett och jobbar ett dygn i utbyte.
– Det kommer folk från hela landet. Från Ystad till Haparanda, säger en av funktionärerna vid entréstugan utan tillstymmelse till småländska.
Utan en mobilladdare skulle man vara körd på många ställen – inte på Hultsfred. Entréstugan lånar ut sin laddare med vänliga tillrop. Det är möjligt att det är arbetets frivilliga karaktär som bidrar till att alla jag stöter på är så trevliga. Samt det faktum att vakter och kringpersonalen inte verkar underbemannad. Vid ingången till Pampasscenen står två säkerhetsvakter som bekräftar att det har varit en lugn festival och att det är rationellt att vara trevlig på festival.
– Det gör ju mitt jobb enklare. Om jag är trevlig från början, kanske du också är trevlig tillbaka, säger en av dem.
Jo, det är trevligt, men också benhårt professionellt. Ett band som drar över sin speltid bötar 10 000 kronor per minut. Men så är det också svårt att få ett tidsschema som ljudmässigt låter två stora utomhusscener samexistera fredligt, på det täta festivalområdet.
Kommersiell hårdrock
Hultsfredsfestivalen går av stapeln för tjugonde gången. Ett otal artister har någon gång stått på någon av scenerna. I år är det tydlig prägel av hårdrock. Förutom rapparen Snoop Dogg är det Marilyn Manson, System of a down, Nine inch nails och Slipknot som är de största namnen. Festivalen gick med 1,5 miljon kronor i förlust förra året och satsningen på hårdrock är ett kommersiellt måste, enligt flera bedömare. Och det fungerar. Festivalen överlever igen.
– Före Hultsfred fanns ingenting. Man får i så fall gå tillbaka till gärdesfesterna eller något liknande. Det är outstanding i Sverige.
Terry Ericsson, en av skribenterna vid den avsomnade tidningen Pop, har varit på samtliga festivaler. Han rankar festivalens betydelse för musiklivet högt.
– När man åker på andra festivaler märker man att Hultsfred är det enda som riktigt räknas. Skivbolagen, som har blivit latare, åker bara hit.
Festivalen spelar större roll än tv för att få ett genombrott för ett band, menar Terry Ericsson. Med vissa band är det möjligt att datera genombrottet till enskilda spelningar, som med Kents spelning på Lollipopfestivalen utanför Stockholm. Andra, som Marit Bergman, arbetar sig från små dansbanor till den största utomhusscenen.
– För många svenska band är det det största som de någonsin kan göra att stå på scen här. Större än att släppa en skiva, eller att spela någon annanstans.
Inte bara Alfred
Möjligen känner många till att drängen Alfred i böckerna om Emil i Lönneberga, brukade åka till Hultsfreds marknad. Men i den verkliga världen var Hultsfred före festivalen känt för en sak: att tillverka modulhus. Hultsfredshus och de kringliggande möbelindustrierna sysselsatte 1 000 personer i Hultsfred och Virserum.
Nu är det mesta av det borta.
Det finns inga uppenbara förklaringar till varför den största svenska musikfestivalen hamnade just i Hultsfred. Det fanns ingen exceptionellt stark musikkultur eller några starka kommersiella krafter bakom festivalen. Den bästa förklaringen är sysslolöshet.
– De tyckte att det måste hända något. Det hände ju ingenting i Hultsfred! säger Gry Wikström, som bor i Hultsfred sedan några år. Snart upptäckte att de kunde få artister som var på väg mellan Stockholm och Malmö.
Och där är också en av förklaringarna till varför Hultsfred fungerar. Det ligger mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Ingen av storstädernas befolkningar behöver åka till de andras hemmaplan.
Unga som startade
Det var unga människor som startade föreningen Rockparty 1981. Efter några konserter startades festivalen 1986. Nu är de över 40 år, Waxegård, Alexandersson och de andra som startade festivalen. Festivalen drivs fortfarande av samma människor. Det har varit svårt att få in unga i arbetet.
Med festivalen har småstaden levt upp. Nu anordnas spelningar varje vecka, ett rockarkiv är på gång, det finns ett popkollo för tjejer och andra saker som förmodligen aldrig skulle kommit till utan festivalen. Men alla älskar inte festivalen, säger Gry Wikström
– Nej, det finns en hel del människor som tycker det är jobbigt. Många tror att den går på bidrag och kostar kommunen pengar.
Slaget är emellertid vunnet för länge sedan. Det finns inga skäl inte att tro att arrangörerna just nu sitter och planerar nästa års festival.

Aron Etzler

Partisekreterare Vänsterpartiet.