… pågår en kulturrevolution. I område efter område gör konservativt tankegods, som sopats ut på historiens skräphög, återintåg.
Motstånd finns. Den nykonservativa nationalekonomiska skolan, ”nyliberalism”, har inte längre status som absolut sanning. Men det behövdes ett årtionde av privatiserings- och nedskärningshysteri för att få de flesta att förstå att politik fortfarande är att vilja.
Men den konservativa kulturrevolutionen har haft andra stora framgångar. Motståndet mot privatskolor har krympt påtagligt sedan privatiseringsivrarna har vunnit över dem, som kämpar mot nedskärningar inom det kommuna skola, på sin sida. I en klassisk cirkelargumentation blir kritik mot kommunala nedskärningar – även i vänstern – ett argument mot offentligt ägd verksamhet.
Allt fler övertygas om att alla kvinnor har rätt ”att välja” själva om de vill stanna hemma eller skicka barnen till dagis. Det egentliga budskapet är att kvinnan SKA stanna hemma.
Kvinnojourer framställs just nu som ett stort problem, när det i själva verket är mäns våld mot kvinnor som är anledningen till att det behövs kvinnojourer. I mediedebatten är det manliga våldet liksom ett problem för gärningsmännen snarare än för offren – det är bara att gå i samtalsterapi och lär sig att leva ut sina manliga aggressioner.
Skolministern vill verka för ”studiero” i skolan, det vill säga bekämpa mobbning och ”återupprätta lärarnas auktoritet”. Disciplin i skolan som på den goda gamla tiden. Det påstås gärna att mobbning och ungdomskriminalitet skulle vara nya företeelser. Och därför tittar man nu på det konservativa avantgardet i England, där New Labour förklarat krig mot ”ungdomsbråk”. Utegångsförbud för tonåringar, småbrott straffas hårt, ”nolltolerans”. Får se när vi får ta del av de åtgärdspaketen här hemma också.
