Frankrike har, med stor marginal och med högt valdeltagande, sagt nej till EU-konstitutionen. Det betyder förmodligen att konstitutionen kommer att falla. Det är ett historiskt ögonblick.
Likheterna mellan vad som nu hänt i Frankrike och Nederländerna och vad som hände i Sverige under EMU-folkomröstningen, är slående. Inför förslagen att ytterligare intensifiera ett i grunden liberalt överstatligt bygge, har ett samlat politiskt och medialt etablissemang utgått ifrån att deras överlägsna styrka skulle övertyga människor automatiskt att säga ja.

De har betraktat medborgarna som ovetande barn och därför inte bemödat sig om att seriöst diskutera vad deras förslag leder till, utan fortsatt att använda de luftiga Europaargument som vi redan hört sedan murens fall: EU är ett fredsprojekt, den ekonomiska integrationen kommer att ge oss fler jobb och lägre priser, överstatlighet gör det möjligt att lösa våra gemesamma problem.
På vart och ett av dessa områden har medborgarna synat retoriken i sömmarna.
Och när det visat sig att förtroendekapitalet för EU redan har ätits upp av vänslandet med USA, arbetslöshet, prishöjningar och av ett odemokratiskt, ineffektivt och lobbyinfluerat styre, har eliternas argumentation övergått till direkta hot – som i sin tur misslyckat.
Men här slutar likheterna.
Fransmännen svarade nej på frågan om det tror ”det sociala Europa går via ett ja” till konstitutionen. Men många skulle kunna tänka sig ett starkare EU, om det var ”ett socialt Europa”.
Många anser också att ett nederlag för konstitutionen i längden kan stärka EU. Framför allt i Frankrike har den enorma folkbildningsrörelse, som lett till nejet, samtidigt återväckt intresset för politiken på EU-nivå. Stora delar av vänstern – åtminstone dess ledare – som varit på nej-sidan under striden om konstitutionen, anser att det behövs mer överstatlighet eller ”mer av Europa” som man säger.
Oscar Lafontaine kräver, liksom många av de franska socialisterna på nej-sidan, ökad överstatlighet på skatteområdet, mer EU-regleringar för att undvika social dumping och kraftfulla investeringar. Det är vänsenskilt från den svenska vänsterns linje.
På en enkel skala är motståndarna till konstitutionen i olika grad negativa till själva EU. Minst kritisk är den tyska nejsidan, däfter den franska. Mer negativ är den holländska och mest den svenska. Vi vill uppnå samma effekt, en kraftig vänstersväng med aktiv ekonomisk politik, men med olika strategier. Därför en viktig diskussion som måste starta.
Till att börja med får vi konstatera att skillnaden mellan Lafontaine och de svenska ja-sägarna i socialdemokratin, är ännu större. Inom s-ledningen och eurovänstern, i till exempel Arena, förstår man inte ens att konstitutionen är ett högerprojekt. Liberalismen tas för given och möjligheten att säga nej betraktas som en obehaglig nationalism. I grunden ligger en uppgivenhet över möjligheten att försvara välfärdsstaten. Så icke hos Lafontaine och de franska socialisterna, som resolut avfärdar resignationen.

Varför är vi då ändå olika i synen på EU? En stor förklaring är de olika geopolitiska positionerna. Frankrike och Tyskland är, till skillnad från Sverige och Nederländerna, stora länder i EU. Förlusten av suveränitet är inte lika förödande. För framför allt Tyskland har EU dessutom inneburit stora ekonomiska fördelar. ”Europa” är något fransmän har varit del av sedan snart 50 år, medan EU för svenskar betyder det senaste årtiondets intensifierade centralism och liberalisering.
Vi står alltså på samma sida, men ändå på olika ställen. Snart är denna konstitution historia och med den eliternas möjlighet att ignorera den massiva kritiken mot det reellt existerande EU. Nästa strid kräver att några frågor måste få svar. Finns det, trots våra olika strategier, några nya gemensamma delmål? Går det att arbeta på den svenska linjen om att lämna unionen och ändå bidra till att forma ett handlingsalternativ tillsammans med våra vänner?
Vad bör göras för att initiativet inte hela tiden skall ligga i händerna på EU-eliten? Om morgondagarna skall sjunga är det dags att börja arbeta med partituret.