Okategoriserade 18 maj, 2005

Politiska konstnärer på omöjligt uppdrag

Är det möjligt att förena konst och politik? Leder det någon vart? Och är dagens politisk konst egentligen politisk? Flamman har träffat tre popagitatorer från Doktor Kosmos, som vill ge oss enkla svar på svåra frågor.

– Ska man inte bara slå fast att det är mission impossible? säger Martin Aagård.
Han är gitarrist i bandet Doktor Kosmos och i vårsolen pratar vi om den politiska konstens möjlighet att påverka samhället.
Sedan 1995 har Doktor Kosmos på fem plattor och otaliga konserter spridit ett uttalat feministiskt men framförallt socialistiskt budskap. I går onsdag släppte bandet dubbelskivan Ett enkelt svar. Därför träffar jag Martin Aagård, Lina Selleby (sång) och Uje Brandelius (sång och texter) från bandet för att prata om politik och kultur.
– Det går inte att göra politisk konst som leder till politisk aktion hos publiken, säger Martin Aagård.
Det kan tyckas vara ett märkligt och mer än uppgivet svar från någon som i över tio år spelat i en politisk popkombo. Men det är inte hela sanningen. Även om Doktor Kosmos idag är Sveriges mest framstående socialistiska band, var det inte för att agitera som man startade sitt band.
– Vi satt ju inte som en aktivistcell och planerade, säger Uje Brandelius och börjar improvisera fram en scen om hur det kunde ha låtit ifall det varit så:
– ”Elgitarr har jag hört att man kan spela för då blir det rajtantajtan”.
– ”Ja, rajtantajtan och politik…”, hakar Lina Selleby på.
– ”…och då når vi ungdomarna!” avslutar Martin Aagård.
Det var helt andra orsaker som låg bakom bandbildandet.
– Den viktigaste drivkraften, vare sig man är journalist eller musiker, det är ju att få bli någon. Att få en röst, att får höras och synas. Att skapa sig en identitet. Det är väl därför man startar ett rockband, man vill ha ett ord med i laget, säger Uje Brandelius.
Men det var tio år sedan. Idag är Doktor Kosmos ett väletablerat band med en trogen fanskara. På bandets hemsida kan man spela åttiotalsnostalgiska datorspel med överpedagogiska vänsterfinesser. Vad sägs om ett pingisspel där datorn som är överklass får ett jättelikt rack och du som är underklass får ett litet? Eller så kan man läsa Uje Brandelius essä om varför klassbegreppet borde läggas åt sidan till förmån för motsatsparet fattiga–rika.
Sajten är så Doktor Kosmig den kan bli. Den har bandets alla signum som känns igen från musiken: politik, vardagsliv och humor i en befriande respektlös blandning. Alltid med en naivistisk ton som inte ska misstas för aningslöshet eller ironisk distans.
Men bandets gitarrist är inte särskilt hoppfull kring den vänsterpolitiska konstens möjlighet:
– Bertold Brecht är den enda politiska konstnär som har försökt att ta tag i den politiska konstens problem. Han ville skapa en teater som fjärmade publiken. De skulle inte lämna teatern tillfreds utan känna sig otillfredsställda och vilja göra någonting. Men idag spelar man Brecht på alla nationalscener och publiken är jättenöjd när den lämnar salongen. De har sett en härlig pjäs med Micke Persbrandt i huvudrollen. Så det gick ju åt helvete och det kommer att gå åt helvete igen, säger Martin Aagård.

Fenomenet är bekant. Vårt ideologiska klimat kräver pyspunka; revolutionära konstnärer måste tömmas på sitt politiska innehåll innan de dammas av och visas upp. Med anledning av hundraårsfirandet av just den bortgångne Brecht undrade Göran Greider i Dagens Nyheter (2/3 1998) om alla har ”glömt att han var socialist och till och med en ’sokratisk’ sådan som ville förlossa insikter och inte inpränta dem hos åhörarna?” Den Brecht som firades var en konstnär som gjorts opolitisk.
– Det finns kanske ögonblick innan det går åt helvete där man kan kommunicera några enkla budskap. Stoppa valfriheten, till exempel, från vår förrförra platta. Jag tror att vi har bidragit till att folk inte använder ordet valfrihet längre. Men i det långa loppet är politisk konst omöjlig. Politik är ju lagstiftning, säger Martin Aagård.
– Ibland skriver någon till oss eller kommer fram efter en konsert och säger att ”när jag hör eran musik känner jag att jag vill agera”. Det är gott nog. Då har man inte stått där i onödan. Då har vi trillat på lite, säger Lina Selleby.
– Vi kanske ska se vår roll som hundra procent pepping. Idéproduktionen och det politiska gräsrotsarbetet har vi ingenting med att göra. Vi är vänsterns sportdryck! säger Uje Brandelius.
Rock har länge varit synonymt med arbetarklass. Ju mer bredbent desto mer proletär, lyder den enkla och ganska slarviga matematiken. Som klassmarkör är hiphopen dock på framfart. Det är förort, det är invandrare, det är ungt. Det vill säga just de värden, eller symboler, som varje radikal rörelse vill förknippas med.
Doktor Kosmos spelar pop. Några genomslagskalkyler har de inte gjort.
– Skulle vi vilja nå ut med vårt budskap maximalt så skulle vi ringa E-type. Vår musik är ganska smal musik, och det tullar man inte på bara för att man vill nå ut. Doktor Kosmos blir ofta sammankopplade med Stefan Sundström eller Lars Winnerbäck eftersom vi är vänster. Men det är slapp, ointressant musik. Ska man vara konstnär i det här enorma flödet som vi lever i måste man leverera grejer som är nyskapande.
På den svenska musikscenen är Doktor Kosmos onekligen en särling med sin tydliga socialistiska profil. Självklart skjuts fokusen på bandet ofta över från låtarna som helhet till dess texter och budskap.
– Vi har ju fans som köper plattan, behåller texthäftet och slänger skivan. Det känns ju lite trist när man har jobbat med en skiva i två år. Då kan de lika gärna ringa Uje och be honom faxa över texterna, säger Martin Aagård.
– Det kan vara nedslående när man gjort en platta och så skrivs det bara om våra texter i recensionerna. Men man kan också se det som ett tecken på en brist. Det finns väldigt få personer som lägger ner tid och engagemang på sina texter. Och framför allt få som gör det på svenska. Det är fortfarande kärlek och… ja, kärlek, säger Lina Selleby.
Vi lever i en hårdpolitiserad tid. Många känner sig tvingade att ta någon form av ställning. Konstnärer, artister och journalister trevar sig försiktigt närmare samhällets kärna. Dagens politisk konst kan vara väldigt mycket. Oftast är den opolitisk.
SVT visades nyligen ett inslag med den svenska konstnären Felix Gmelin. 1968 gjorde hans pappa, som var tysk och konstnär även han, en konstfilm där några springer med en röd fana genom Berlin. 1968 betydde symbolen något verkligt konkret, för idén om en revolution fanns på agendan. För många kändes det som en reell möjlighet. Nu har Felix Gmelin gjort en likadan film som sin pappas. Men i Felix version springer man genom Stockholm med en likadan röd fana idag.

Uje Brandelius menar att filmen – som Felix Gmelin själv kallar för en kommentar – är ett typexempel på konst som kallas politisk men det är tveksamt om den är det.
– Gmelin tycker att [de två filmerna sedda bredvid varandra] ställer intressanta frågor kring kontext. Vad som är politisk i det har jag väldigt svårt att nagla, att definiera. Det görs just inget annat än ställs frågor. Där finns ingen som helst ambition att ge svar. Gmelin ställer sina frågor och där stannar det, säger Uje Brandelius.
Doktor Kosmos tar sig rätten att ge svar. Deras nya skiva heter som sagt Ett enkelt svar och som svar på ”varför hon syr hundra hockeytrunkar i femtio graders värme utan rast” och ”varför han fick sparken när företaget flyttade utomlands” sägs det att:

Jo, det finns ett enkelt svar
Ja, jag vet ett enkelt svar
Svaret är kapitalism
Och det är ett enkelt svar

Det kan vara väldigt långt mellan två röda fanor.
Som bandets textförfattare strävar Uje Brandelius efter det konkreta. Lina Selleby beskriver det som att ”han går in i en liten detalj eller händelse och från den bygger han en analys.” Man kan också kalla det för dialektik; pendelrörelsen från det lilla vardagliga till det stora universala. Här finns en brechtiansk ådra, ett recept som om inte står garant, men åtminstone bereder möjlighet för, en revolutionär konst, ja rent av revolutionär politik: den sociala erfarenheten som utgångspunkt för en omfattande teori som i sin praktik kan förändra den sociala erfarenheten.
Som motpol till Uje Brandelius texter pekar Lena Selleby på proggen:
– Den är en halvreligiös grej som ska innefatta allt, säger hon.
– Politiska texter i popmusiken är aldrig konkret, för då blir det platt antipoesi. Vet man vad artisten tycker går sjuttiofem procent av vänsterlyssnarna förlorade för att ”han tycker inte exakt som jag”. Politiska texter är luddiga för att behålla ett kompisskap, säger Uje Brandelius.
– Det är jävligt lätt att slänga slagord omkring sig. Man behöver inte veta någonting för att göra det. Men för att övertyga en annan person då måste man ha mer kött på benen, säger Lina Selleby.
Uje Brandelius säger att han skulle vilja vara är en påläst, akademisk och kunnig person med koll på skattesystem och samhällsorganisation, men ändå ”jävligt radikal”. Han skulle vilja ha en röst som gör att han får skriva debattartiklar i Dagens Nyheter.
– Jag vill kunna vara knivskarp i mina argument, kunna prata med ekonomer på ekonomers språk och brotta omkull dem på deras egen planhalva. Jag vill klä mig snyggt. Jag vill bli accepterad av den vuxna världen, säger Uje Brandelius.
Hans syn på sitt eget textförfattande vecklar ut sig till ett politiskt manifest, till en helhetssyn på vad politik bör vara. Det verkar vara ett ideal långt bort från utslitna slagord som låter bra men säger lite. För det är ju väldigt lätt att skandera ”krossa kapitalismen”, men vad betyder det idag? Eller imorgon?
En seriös politik med syfte att varaktigt omstöpa samhällsordningen radikalt mår bäst om den tar avstamp i en konkret situation – vardaglighet om man så vill – och sen backas upp av tung kunskap. Och snygga kläder. Det är inte bomber och granater, i retorisk eller verklig form vi talar om, utan det som Martin Aagård inledde med: politik är lagstiftning.
I låten Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? kommer en lågmäld men envis radikalitet till tals, en radikalitet som botar både dålig tandvård och ledningsvärk:

Vårt idealsamhälle
förverkligas inte genom
Kalashnikovkarbiner mot
tinningen utan genom fönsterkuvert
i brevlådan. Vår revolution
kommer inte att höras som
granatexplosioner, vår revolution
kommer att höras som tusen små
dunsar mot din hallmatta.

Fakta.

Bandet består av Uje Brandelius, Lina Selleby alias Twiggy Pop, Martin Aagård, Anders Bennysson och Henrik Svensson.
Bildades 1991 i Gävle.
Doktor Kosmos har släppt skivorna Socialmedicin (1995), Cocktail (1996) Stjärn-Jerry (1996), Evas story (1999), Reportage (2002), Ett enkelt svar (2005).

På sajten doktorkosmos.nu kan du spela klasspingis, chetris och castroids eller läsa ”Sluta tjata om klass” av Uje Brandelius.
Den nitiska Kosmos-fanatikern rekommenderas att gå in på sr.se och lyssna på den experimentella digitalradiokanalen SRc där Uje Brandelius verkar som pausfågel mellan varje inslag.

Ledare 13 oktober, 2025

Greta-hatet har blivit regeringsstrategi

Greta Thunberg och aktivister från Global sumud-flottiljen anländer till Arlanda med flyg från Aten den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Näthatet mot alla som engagerar sig mot folkmordet i Gaza ser spontant ut, men kommer från högsta ort. Det är ett nytt politiskt språk – där medmänsklighet ses som ett hot, och där gränsen mellan ministrar och kommentarsfält suddas ut.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Läs mer

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 oktober, 2025

Jenny Andersson: Att protestera mot folkmord är inte att underblåsa antisemitism

I Fokus anklagar statsvetaren Sten Widmalm 2 700 forskare för att underblåsa antisemitism och ”spä på hatet”. Men att agera mot folkmord är inte hat – det är en samvetshandling.

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus. 

Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 oktober, 2025

Han utmanar Jallow om riksdagen – hård match i Malmövänstern

Utmanare. Morgan Svensson kandiderar till riksdagen för Malmö. Foto: Privat.

Riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) från Malmö gick nyligen ut med att han ställer upp i ännu ett val. Men han utmanas av Morgan Svensson – V Malmös tidigare ordförande, som föreläser ”land och rike runt” för byggarbetare, och vill ta knegarvardagen in i plenisalen.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 11 oktober, 2025

Göran Rosenberg: Jag vet allt om skadliga utopier

På Bokmässan i Göteborg lanserar Göran Rosenberg sin nya bok ”I lögnernas tid”. Foto: Leonidas Aretakis.

”I lögnens tid” är en uppgörelse med samtidens språkförbistring, och hat. Mellanösternkännaren och författaren Bitte Hammargren har träffat Göran Rosenberg.

När vi ses vill jag börja med att tala om dystopierna i hans nya bok. Där skriver han om populism, Trump, Putin, den nya världsoordningen där makt är rätt och om asociala medier som kan förstöra en människas rykte på en kvart.

Göran Rosenberg svarar att han inte är säker på om dystopierna är utopins motsats. Men någon hållbar utopi kan han inte finna i dag. Han har själv haft faser i livet där han trott på dem. Under några korta år i barndomen var sionismen en sådan utopi, som han snart skulle bli djupt besviken på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 10 oktober, 2025

Regeringens uranplaner hotar Storsjön – och demokratin

Storsjön hotas av kortsiktiga gruvetableringar, menar skribenterna. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.

Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.

Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.

När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.

När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.

För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.

Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.

Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.

Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.

Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.

Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.

Läs mer

Detta är inte grön omställning.

Det är inte demokrati.

Det är kortsiktig exploatering och girighet.

Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 oktober, 2025

Global Scaffolders toppen av isberget: ”Samma jävla skit”

Stålverket Stegra under uppbyggnad i Boden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Byggnads stämde nyligen ställningsbolaget Global Scaffolders på över 100 miljoner. Men fackliga utredare och småföretagare, som försöker hålla ställningarna i en allt rangligare bransch, ser hur alltför många vinner på systematiskt fusk för att något ska ändras under fasaden.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 09 oktober, 2025

Fler vattenmeloner, färre Meloni

Demonstrationerna passerade klassiska monument i Rom, där vi annars är vana att se turister. Foto: Ana Gilmet.

Något har hänt i Italien. Under helgens demonstration i Rom samlades över två miljoner människor för att protestera mot kriget i Gaza.

Vi möts upp vid bilen klockan fem på morgonen på Piazzale Loreto i Milano, platsen där Mussolinis kropp en gång hängdes upp. I går myllrade den enorma rondellen av människor, nu står allt stilla. Vi börjar den sex timmar långa resan till Rom för att delta i den nationella demonstrationen mot folkmordet i Palestina. Meloni har lämnat huvudstaden; hon är på väg till Assisi för att hålla ett tal.

Vid motorvägsinfarten till Rom stoppas vi av polisen och tvingas köra in på en park. Flera poliser bär civilkläder, en har en t-shirt med texten I love NYPD. Det är soligt och vi slår oss ned i gräset. Vi är hundratals, och folk sitter i grupper och spelar italiensk dub på högtalare. Efter 40 minuter av att vänta, köra runt och få våra väskor kollade deklarerar en trött polis: ”Ni har blivit kontrollerade.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 09 oktober, 2025

Kjell Rautio: Socialdemokraterna är inte värda min röst längre

Den som vill ha en ny riktning för Sverige bör inte rösta på Socialdemokraterna, skriver den fackliga utredaren Kjell Rautio. Foto: Christine Olsson/TT.

Efter 50 år som socialdemokrat sade jag i våras upp medlemskapet. Ett parti som tillåter välfärdslobbyism är inte värt mitt engagemang – eller min röst i nästa val.

Efter den senaste S-kongressen i Göteborg sade jag upp mitt partimedlemskap i det socialdemokratiska partiet. Droppen var nog när kongressombuden inte orkade dra en tydlig gräns mot att ledande partiföreträdare inte ska tillåtas exploatera det kollektiva förtroendekapitalet, som partimedlemmar sliter ihop vid dörrknackningar och torgmöten, genom att ta uppdrag år lobbyföretag med hemliga kunder. Men mitt beslut är mer sammansatt än så och har dessutom vuxit fram under en lång tid.

Under 1980- och 1990-talet fjärmade sig S-ledningen steg för steg från den jämlikhetsinriktade reformpolitik som tände mitt politiska engagemang i slutet av 1970-talet. Efter modet på Olof Palme har socialdemokratin successivt tömts på de jämlikhetsambitioner som låg bakom grundandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 09 oktober, 2025

Jag tog pillret – och blev någon annan

Konstverk: Astrid Kajsa Nylander, ”minijobs”, 2021–.

P-pillren gav kvinnor frihet – men också panikångest, nedstämdhet och förändrad sexlust. Ändå tar vården inte våra erfarenheter på allvar.

Är du följsam, lilla vän? Tar du dina p-piller som du ska?

Omkring var tionde kvinna1 som tar p-piller blir trots det på smällen inom ett år. Det beror inte på att pillret brister, utan på att kvinnan brister i det som inom vården kallas för ”följsamhet”. Hon slarvar. Hon glömmer. Hon kanske får för sig att sluta ta dem under en period. Och så går det som det går.

Är det alltså bara kvinnans fel?

Den vanligaste anledningen till att sluta med hormonella preventivmedel är biverkningarna. De vanliga, flertaliga och ibland fruktansvärda fysiska, psykiska och sexuella biverkningarna, alltså.

Trots det tas kvinnors upplevelser inte alltid på allvar av vården. Målsättningen, står det i praktikan för barnmorskors preventivmedelsrådgivning, ska vara att rekommendera ”ett säkert graviditetsskydd med bästa möjliga följsamhet”. Bäst följsamhet har, föga förvånande, hormoner som avsöndras från plastbitar inuti patienten: p-stav och spiral. ”Spiral är ett förstahandsalternativ för kvinnor i alla åldrar.

Ja, om preventivmedlet sitter inuti din kropp garanteras nog en god följsamhet.

När du träffar en barnmorska för preventivmedelsrådgivning kommer hon att rekommendera hormonspiral, alternativt någon annan hormonell metod. Om du säger att du hellre vill använda kondom kommer hon att visa dig en tabell som visar hur ofta det misslyckas. Hon kommer att försäkra dig, liksom jag och många andra har blivit försäkrade, att dessa metoder är säkrare.

Säkrare betyder alltså att de ger ett bättre skydd mot graviditet. Inte att de skulle vara bättre för dig i övrigt. För ett tag sedan spreds ett avslöjande på Tiktok som chockade många unga kvinnor: deras preventivmedel kunde orsaka cancer! Och p-piller klassas faktiskt som ”grupp 1 cancerogen” enligt Världshälsoorganisationen, tillsammans med bland annat asbest och rökning.

Konstverk: Astrid Kajsa Nylander, ”minijobs”, 2021–.

En forskare på Karolinska Institutet nyanserar skandalen för SVT: p-piller kan orsaka bröstcancer, men minskar samtidigt risken för andra cancerformer. Hon tillägger: ”Alla är överens om att p-piller är bra för de kvinnor som har ett behov av att skydda sig från graviditet”. Alla? Hon hänvisar till Världshälsoorganisationen, Europeiska läkemedelsmyndigheten och USA:s folkhälsomyndighet. Men alla kvinnor är uppenbarligen inte överens?

Bara 28 procent av kvinnorna i fertil ålder i Sverige använder i dag hormonella preventivmedel, och jag har svårt att föreställa mig att de övriga 72 procenten aktivt försöker bli med barn. Vi är många som väljer bort p-piller, spiraler, stavar och ringar av andra skäl. Ofta är det kanske bara en diffus magkänsla av att vi inte riktigt vet vad de syntetiska könshormonerna gör med våra kroppar.

Det vet vi inte heller. Jag visste åtminstone inte det innan jag satte in hormonspiral, och det gick käpprätt åt helvete. Men det fick mig att läsa på, och nu kommer jag aldrig att vara lika följsam igen.

Det som presenteras för kvinnor som en frigörelse kan också beskrivas som en strukturell press till en medicinering som försämrar livet. Det är rätt osannolikt att du skulle få cancer av hormonella preventivmedel. Men de förändrar vem du är, på sätt som du antagligen inte fullt ut känner till.


Att p-pillret har förändrat världen råder det däremot inga tvivel om.

Utan underdrift kan det kallas för en av 1900-talets mest betydande uppfinningar. P-pillret är världens första medicin som masstillverkats i icke-terapeutiskt syfte. En så kallad ”livsstilsmedicin”, som inte botar sjukdom utan förbättrar livet. Sedan ”the pill”, pillret, som det ofta bara kallas på engelska, lanserades 1960 har det hyllats som en feministisk och sexuell revolution. Bara genom att svälja en liten kapsel kunde kvinnor äntligen slippa skräcken för att bli på smällen, och därigenom bli fria till att studera längre, göra karriär och själva välja vilka de skulle gifta sig med. 1970-talets knullfester hade varit otänkbara annars.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 08 oktober, 2025

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

I lördags hölls demonstrationer i hela Italien, här vid Laterantorget i Rom. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse/AP/TT.

Mitt förra brev blev en oplanerad djupdykning i Björn Afzelius låtskatt. Ni vet hur det kan bli.

Men brevet gav många intressanta svar. Vissa rynkade på näsan åt Afzelius och Myrdal som diktaturkramare. Andra påpekade att det var vanligt att jämföra kapitalismen med en bläckfisk. Nu ska jag inte djupdyka i vad som är höna och ägg där, och syftet var ändå inte att brännmärka någon. Givetvis fortsätter jag att lyssna på all fin gammal progg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)