Svensk flyktingpolitik går jämnt och stadigt i en mer strikt riktning. 1999 fick 45 procent av de asylsökande bifall från Migrationsverket, 2001 var siffran 28 procent och under första halvåret 2004 biföll Migrationsverket bara åtta procent av ansökningarna om uppehållstillstånd.
Samtidigt höjs allt fler kritiska röster. Nu senast har socialdemokraternas och moderaternas nej till amnesti för de apatiska flyktingbarnen lett till uppror i många läger, bland annat Svenska kyrkan.
Vad är det som gör att regeringen fortsätter sin hårda linje?
När den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Kalle Larsson ställde denna fråga till en högt uppsatt socialdemokrat, fick han ett svar som enligt hans erfarenhet avspeglar regeringens allmänna syn på asylpolitiken.
– Hon sa att ”det förstår ni väl att vi måste begränsa antalet invandrare, annars kommer ett främlingsfientligt parti att få fotfäste i riksdagen vid nästa val”, berättar Kalle Larsson, som arbetar med asylfrågor i riksdagen.
– Visst har denna logik använts av främlingsfientliga partier i andra länder, till exempel Danmark. Men här i Sverige sätts denna dagordning till och med innan ett regelrätt främlingsfientligt parti hunnit göra det!
Kalle Larsson ser allvarligt på detta sätt att resonera.
– Man tar för givet att folk har någonting emot invandrare. Och genom att antyda att det är invandrarna som orsakar främlingsfientligheten, så legitimerar man ju synen på invandrare som ett problem.

Språkbruket förskjutet
Enligt Madelaine Seidlitz, flyktingansvarig för svenska sektionen av Amnesty International, har det skett en ideologisk förskjutning i språkbruket de senaste tio åren.
– För tio år sedan hade det inte varit politiskt möjligt för regeringen att gå ut och misstänkliggöra flyktingar som den gör idag, att ta för givet att invandrare kommer att begå brott eller att det är flyktingars eget fel att de inte har några ID-handlingar, säger Seidlitz.
Hon menar att den hårdnande svenska asylpolitiken till stor del har att göra med ett förändrat sätt att tala om flyktingar i EU.
– Fokus ligger på att kontrollera flyktingar, inte på att skydda dem.
Både Madelaine Seidlitz och Kalle Larsson ser en tydlig trend av allt hårdare flyktingpolitik under det senaste decenniet. Först och främst är det i myndigheternas och regeringens praxis som denna trend syns, men även rent lagstiftningsmässigt försämras flyktingars rättssäkerhet kontinuerligt.
Bland annat beror det på EU-beslut. EU har befogenhet att utfärda direktiv som tvingar medlemsländerna att ändra i sin lagstiftning. Ett exempel är EU-direktivet om transportöranvar, som innebär att flygbolag som kör illegala flyktingar kan dömas till böter.
Ett annat direktiv på gång är det så kallade asylprocedursdirektivet, som enligt Madelaine Seidlitz innebär ett starkt försvagat rättssäkerhetsskydd för asylsökande.
– Direktivet ser väldigt bra ut på första sidan, men fortsätter man läsa består det i stort sett bara av undantag från rättssäkerhetsprinciperna, säger Seidlitz.
Om ett tag kommer asylprocedursdirektivet att bli en del av svensk lag.

Minimikraven har blivit tak
Ännu så länge styr EU-direktiven bara en liten del av medlemsländernas asylpolitik. Något som enligt Kalle Larsson påverkar i högre utsträckning är EU:s minimikrav för flyktingars rättssäkerhet.
– Problemet är att minimikraven i praktiken har blivit till ett tak. Eftersom minimikraven är en accepterad nivå för rättssäkerheten stannar länderna där, säger Larsson och konstaterar att medlemsländerna deltar i ett slags ”race to the bottom” vad gäller asylsökandes rättigheter.