Europa är inget nybyggarland, därför ser den europeiska drömmen annorlunda ut än den amerikanska. Européer arbetar för att leva medan amerikaner lever för att arbeta. Mäter man ekonomin efter lönechecken är USA:s större, men sett till livskvalité kom EU ifatt för tio år sedan. Det säger amerikanske samhällsdebattören Jeremy Rifkin, aktuell med nya boken The European Dream – den europeiska drömmen.

Jeremy Rifkin har gjort sig ett namn på att diskutera de stora framtidsfrågorna. Ofta har teknikens utveckling varit utgångspunkten. Efter internationella bästsäljare som Arbetets slut, Det biotekniska århundradet och Välfärdssamhället, har den amerikanske samhällsdebattören vänt sina blickar mot Europa. Hans nya bok, The European Dream, kan mycket väl bli lika kontroversiell som hans tidigare böcker. EU har hunnit ifatt USA inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. EU har fler läkare per invånare. Inget EU-land har högre barnadödlighet än USA, ”för ni överger inte folk”, säger Rifkin.

Alla har hört talas om den amerikanska drömmen, men vad är den europeiska drömmen du skriver om?
– Om du frågar européer om den amerikanska drömmen så kan de den utan och innan. De har sett amerikansk film och känner till amerikansk kultur. Om du frågar européer om den europeiska drömmen, blir de stumma. Men faktum är att det finns en dröm som mognat i Europa de senaste femtio åren och allt jag gjort i boken är att lägga fram det som européer skulle vilja vara. När du sätter ihop allt så får du den europeiska drömmen. Jag har hållit en serie föreläsningar och när jag ställer den amerikanska drömmen mot den europeiska så håller de flesta européer med. Ni har en annan dröm. Varken amerikaner eller européer lever upp till sina drömmar, men det är intressant att de är så olika.
– Den amerikanska drömmen bygger på en grundläggande föreställning: Oavsett din sociala bakgrund så kan du ha framgång. Det är möjligheternas land. Eller så kan du uppoffra dig så att åtminstone dina barn får ett bättre liv. Det är det sociala klistret som hållit ihop Amerika i 200 år. Drömmen var väldigt stark ända till 1960-talet. Vi hade den största medelklassen i världen. Idag ligger USA på 24:e plats när det gäller inkomstjämlikhet. Bara Mexiko och Ryssland har sämre resultat. Allt detta har skett på bara 40 år. Vi har en situation där bara 51 procent av amerikanerna tror på drömmen och 30 procent inte alls tror på den.
– På andra sidan Atlanten föds en annan stark dröm. Den är intressant för den är på många sätt vår raka motsats. Europa och Amerika har så olika historia. Den amerikanska drömmen grundar sig på en annan uppfattning om vad frihet är, än den europeiska. När amerikaner talar om frihet menar vi autonomi. Att inte vara beroende av någon. Att vara en ö, att vara självtillräcklig. I ett nybyggarsamhälle måste man vara oberoende. Det finns inte mycket socialt stöd. Den amerikanska drömmen kommer från europeiska upplysningens och reformationens individualism. Bägge dessa olika traditioner sätter individen i centrum. Protestantismen sätter en i ett personligt förhållande till gud. Vi amerikaner är de renaste lärjungarna till dessa europeiska traditioner. Om Luther eller Calvin kom tillbaka idag, skulle de känna sig mycket mer hemma i Amerika än i Sverige och Europa. Men Europa har också en äldre tradition: Den katolska kyrkans paternalism, befästa städer, den feodala adeln. Den stillade protestantismens och upplysningens individualism. Och under 1900-talet ledde det till välfärdssocialism.

– För amerikaner är frihet rörlighet. För européer handlar det mer om förbindelse och samhörighet. Ni hade mycket större befolkningstäthet och det fanns inget nybyggarland, så ni var tvungna att lära er leva med varandra. Ni fick lära er frihet på ett annat sätt. Det blev en annan dröm. Den amerikanska drömmen handlar om att samla ihop en personlig förmögenhet, att vi måste förlita oss på oss själva. Ni européer drömmer om livskvalité.
– Den amerikanska drömmen fokuserar på arbetsetik – vi arbetar längre än några andra, längre än koreaner. Européer har mer balans mellan arbete och fritid. Man säger att ni arbetar för att leva medan amerikaner lever för att arbeta – och det är sant.

Man brukar tala om den åldrande befolkningen som Europas stora svaghet. Någon har liknat kontinenten vid ett enda stort ålderdomshem. Är den europeiska drömmen om livskvalité samhörighet och att ingen ska tillåtas lämnas för långt efter, ett realistiskt projekt?
– Jag arbetar med företagsledare på bägge sidor av Atlanten. Européer underskattar alltid sin ekonomi, amerikaner överskattar sin. Vi talar aldrig om våra misslyckanden för vi är alltid på väg mot nästa mål. Européer talar alltid om sina misslyckanden och aldrig om sina framgångar. Poängen är att EU har världens största hemmamarknad idag, inte USA. EU är världens största exportör idag, inte USA. 61 av världens 140 största företag är europeiska. Bara 50 är amerikanska. 14 av de 20 största bankerna är europeiska. Ni leder inom byggbranschen, kemi, försäkringsväsen, livsmedelsindustri. Vi leder inom bil, data och läkemedelsindustri, men det finns en myt om att USA är framgångsrikt och Europa försoffat. Så ser det inte ut i verkligheten bland de företag jag arbetar med. Vi jämför fortfarande Tyskland eller Frankrike med USA, men det är inte rimligt. Man måste jämföra Tyskland med Kalifornien, er största stat mot vår största stat, Storbritannien mot New York, Frankrike mot Texas, Italien mot Florida, Spanien mot Illinois. Stat för stat är era största stater större än våra. Då ser man den enorma potentialen i Europa.
– Mäter man ekonomin efter lönechecken är vår 28 procent större, även om den är mer ojämnt föredelad mellan rika och fattiga. Men ser man till livskvalité kom de 15 EU-medlemmarna ifatt oss för tio år sedan. Det har de också gjort inom utbildning, hälsovård, miljövård, semester och fritid. Vi leder fortfarande på universitetsnivå, men på grund- och gymnasienivå har ni gått om i matte och naturvetenskap. Vår hälsovård är bättre om man har råd, men ni har mer läkare per invånare. Ni lever längre än vi gör och inget EU-land har högre barnadödlighet än oss, för ni överger inte folk. Ni har längre semester. Vår miljöpolitik var långt bättre än er för 30 år sedan men nu har ni gått om.
– Det finns mycket ni är bättre på. Vi har fyra gånger fler mord än ni. Man brukar säga att ett ekonomiskt blomstrande samhälle är ett säkert samhälle, men inte för vår del. 25 procent av alla fångar i världen finns i USA. Två procent av arbetskraften sitter i fängelse. Så den europeiska drömmen har kommit långt. Men det finns skeptiker som säger att ni inte har råd. Strunt i det.

Men många politiker runt om i Europa hämtar fortfarande inspiration från USA?
– Den amerikanska modellen har misslyckats. Under 1990-talet tillät vi ekonomin att rulla på kredit. Vi har intecknat framtiden. Familjernas sparkvot har gått ner från åtta procent till noll idag. Fler amerikaner kommer i år att begära sig själva i konkurs än begära skilsmässa, få en cancerdiagnos, dö i hjärtattack eller gå ur gymnasiet. Skulderna är svindlande. Storbritannien, som också utmålas som en ekonomisk framgångshistoria, har gjort om våra misstag.
– I Europa sparar ni mellan åtta och 16 procent. Anledningen till att dollarn tappat så mycket värde är att affärsvärlden inte litar på den amerikanska ekonomin. Den bygger på för mycket privata och offentliga skulder.
– Ekonomin har dopats med hjälp av krediter men det har inte ens lett till att vi skapat fler jobb. Förra året hade vi en nettoförlust på 1,6 miljoner jobb. Senast det hände var 1929 under depressionen och börskraschen. Så om Europa härmar oss så belånar ni er framtid och ni får inte fler jobb för det. Och ni måste ge upp er sociala välfärd med allt vad det innebär.

Har vi inget att lära av Amerika?
– Den amerikanska drömmens styrka är känslan av personligt ansvar för ens liv. Och så optimismen den förmedlar. Föräldrar lär sina barn att ingen annan kommer att ta hand om dig än dig själv. Du är ensam. Simma eller drunkna. Och skyll aldrig ditt liv på någon annan för det är vad du gör det till. Europeiska föräldrar lär sina barn om delaktighet och samhörighet. Men för att ha en stark dröm måste man ta ansvar. Många av mina europeiska vänner skyller sin situation på allt möjligt. Det är statens, fackets eller företagens fel. Det är postmodernismens fel! Det är möjligt att de har rätt men till slut måste individen ta ansvar för sitt individuella deltagande.
– Svagheten med den amerikanska världen är att den inte passar i en global värld. Man kan inte isolera sig. Inte ens Bill Gates kan göra det. Epidemier, terroristattacker, global uppvärmning. Världen är för sammanlänkad idag. Men styrkan med den amerikanska drömmen är att den ger oss en känsla av personligt ansvar för våra liv. Det är väsentligt.
– Den andra viktiga komponenten är optimismen. Ska man drömma om en bättre framtid måste man vara optimistisk. Att hårt arbete ger resultat och att våga ta risker för att förverkliga det. Att vara skeptisk till Europa är ingen dröm: man måste vara optimistisk. Amerikaner har gjort det i 200 år. Frågan är om en ung generation av européer kommer att våga. Och ta det personliga ansvaret för att göra drömmen möjlig. Jag är inte säker på det.

Pierre Gilly

Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte protesterna.

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem.

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Läs mer

Över hela Malmö har protestaffischer satts upp inför Eurovisionsfestivalen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Inrikes • 07 maj, 2024

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon.

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget.

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar.

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

När romanförfattaren Pooneh Rohi diktdebuterar blir utgångspunkten migration och moderskap. Lejla Cato imponeras av det hypnotiska språket, men hade önskat mer av det oförutsägbara.

Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.

Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.

Lejla Cato

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Rasmus Canbäck Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Rasmus Landström Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Saga Grande Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]

Att sätta stopp för hyrsjuksköterskorna räcker inte. Om man vill behålla den fasta personalen måste man också förbättra vårdens arbetsvillkor och löner.

Sjuksköterskan Niklas hade jobbat på kirurgen på Region Blekinge i tio år när han häromåret fick en hjärtinfarkt, bara 50 år gammal. Med åren hade Niklas sett hur belastningen på kirurgen ökat, samtidigt som hans hälsa blev sämre och sämre trots ett i övrigt hälsosamt liv. Läkaren som opererade honom konstaterade att infarkten berodde på stress och uppmanade honom att byta jobb.

”Jag älskar kirurgi och hade arbetsförhållandena varit bättre hade jag stannat. Att jag sade upp mig har räddat mig”, säger Niklas till P4 Blekinge.

Den stress och extremt höga arbetsbelastning som Niklas upplevde är tyvärr verkligheten för en stor del av landets vårdpersonal. Det är också bakgrunden till den övertidsblockad på samtliga regioner i landet som Vårdförbundet inledde häromveckan.

Det säger en hel del om läget i vården att det blir svårt att klara bemanningen bara för att personalen säger att man inte kommer att jobba övertid. Men att det blir tufft kommer knappast som någon överraskning. Krisläget i vården har byggts upp under lång tid, även om insikten har kommit alldeles för sent.

Samtliga regioner planerar nedskärningar eller avgiftshöjningar och alla regioner utom tre budgeterar för ett underskott under 2024. Och trots att sjukvården skriker efter personal tar sig nedskärningarna paradoxalt nog ofta uttryck i personalneddragningar. Över 5 000 tjänster riskerar att försvinna, enligt en kartläggning som DN gjort.

Inflationen har förvisso gjort sitt för att förvärra läget, men den ekonomiska utvecklingen för regionerna har gått åt fel håll en väldigt lång tid. Personalbrist kostar nämligen pengar.

De senaste åren har kostnaderna för hyrpersonal ökat drastiskt i många av landets regioner. I slutet av 2023 såg man en viss minskning av hyrkostnaderna på totalen, till följd av att många regioner beslutat om åtgärder som hyrstopp och nya schemamodeller. Nyligen tecknades också ett nytt nationellt avtal för hyrpersonal i vården för att få ned kostnaderna.

Men trots det nya hyravtalet är det uppenbart att regionerna ändå inte har jämlika förutsättningar att hantera det monster som hyrberoendet har blivit.

För de regioner som har svårare att rekrytera personal blir det också svårare att bryta sig ut ur den onda spiralen. Även om totalkostnaderna för hyrpersonal som sagt gått ned något det senaste halvåret finns det ett tydligt mönster kring vilka regioner som fortsatt kämpar.

Glesbygdslänen har svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

I Stockholm, Västra Götaland och Skåne var hyrkostnaderna dryga 2 procent av de egna personalkostnaderna under 2023. I Västernorrland, å andra sidan, är andelen 18,3 procent. Där vittnar hyrpersonal till Sundsvalls Tidning om att man inte ens ser det som ett alternativ att ta en fast tjänst hos regionen för att villkoren är så mycket bättre som bemanningsanställd, medan regionrådet Elina Backlund Arab (S) menar att regionen blivit ”utpressad” av bemanningsbolagen.

Även i regioner som Norrbotten, Gotland, Jämtland Härjedalen och Gävleborg är hyrberoendet påtagligt. Flera av dessa regioner har också, tvärtemot den nationella trenden, haft ökade hyrkostnader under sista kvartalet 2023, enligt en kartläggning från SVT.

Att det ser ut så här är ingen slump. Trots att hälso- och sjukvårdslagen har mål om en vård på lika villkor för hela befolkningen kämpar glesbygdslänen med andra förutsättningar, som längre avstånd, lägre skatteintäkter och en äldre befolkning.

Framför allt har glesbygdslänen svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

Det är i slutändan det här som Vårdförbundets blockad handlar om: Att sätta ljuset på hur förödande personalbristen är för sjukvården. För att inte Niklas i Blekinge, och hans kollegor över hela Sverige ska behöva offra sin hälsa, så måste villkoren och arbetstiderna bli bättre. Det kräver ett omtag för hur välfärden finansieras.

Men ett sådant omtag kräver också en insikt om att glesbygdslänen i dag betalar det högsta priset för kompetenskrisen i vården. Annars blir ambitionen om en jämlik vård en önskedröm.

Liss Jonasson [email protected]

Goldmans prestigefyllda miljöpris går i år till kampen mot köttindustrins avskogning av Brasilien, en kamp som fått flera europeiska livsmedelskedjor att sluta sälja brasilianskt kött från storföretaget JBS. Men i Sverige fortsätter köttet att säljas av de största matkedjorna.

Den brasilianska biffens väg från betesmarkerna till din lokala köttdisk är lång och hemlighetsfull. Men genom att bygga upp ett oberoende spårningssystem tillsammans med brasilianska urfolk, jordbruksarbetares fackförbund, satellitbildsgranskare och frivilliga spanare i Europa, har den brasilianska journalisten Marcel Gomes lyckats avslöja hur kött från illegalt avskogade områden säljs till europeiska konsumenter.

Det handlar om avskogning av såväl Amazonas regnskog som den enorma Cerrado-savannen och den tropiska våtmarken Pantanal, som alla präglas av en stor artrikedom och fungerar som viktiga kolsänkor för klimatet. Granskningen har fokuserat på det brasilianska företaget JBS som är världens största köttförädlingsföretag och står för en tredjedel av Brasiliens nötköttsexport.

Kristofer Dittmer [email protected]

Underbarnet Galliano tog sig fram i modevärlden som en bankrånare på ladd, men porträttet av modeskaparen fångar inte bara geniet, utan en hel tidsanda.

”Jag älskar Hitler, folk som du skulle vara döda och dina föräldrar skulle ha gasats ihjäl.” De orden, avfyrade på fyllan i en bar i Paris 2011, sätter punkt för en av de mest glimrande karriärer som modevärlden sett, John Gallianos. Episoden, fångad med kornig mobilkamera tjänar som inledningen till dokumentären om honom High and low. Regissör är Kevin Macdonald, som står bakom dramer som Last king of Scotland (2006, om Idi Amin) och dokumentären om Whitney Houston (2018). Med andra ord, en expert på dödsrace från bombastisk framgång till avgrund. En fårad Galliano med vattnig blick tittar således rakt mot oss i biomörkret: ”Jag ska nu berätta allt.”

John Galliano är historien om Juan Carlos, född i Gibraltar 1960, en stökig liten kille som tidigt visste att han älskade pojkar och som för detta straffades med faderns kyla och hårda knytnävar. Utanförskapskänslan främjar ett rikt inre liv, en fantasivärld som är betydligt behagligare än den verkliga världen. Enda glädjeämnet är att stänga in sig i badrummet med mammas smink eller den hudnära perfektionen i en vitstärkt skolskjorta. Chansen att få spräcka denna bubbla och leva ut den inre festen i verkligheten är Saint Martins modeskola i London. Livet kan börja, men det gäller att vinna, segra eller dö.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Jag läste just den mysigaste tråden på länge.

Det är Kommunal som på Facebook bad sina följare att nämna en viktig arbetsuppgift som de tror att få känner till, ”viktiga, roliga eller oväntade arbetsuppgifter från vardagen”.

Ewa-Lill, som är måltidsbiträde i förskolan, berättar om vikten av att stimulera alla sinnen. Hon brukar fråga barnen hur många färger de lägger på tallriken, för att uppmuntra till lärorika samtal.

Marie, som är undersköterska inom äldreomsorgen, berättar om en rad uppgifter: fiska upp saker i toaletten, installera nya tv-kanaler, städa, lista ut varför Ester har slutat äta, avhjälpa ångest, träna gymnastik, laga mat för att göra vardagen festlig. ”Jag skulle kunna fortsätta. Det är mycket vi gör som inte syns.”

Sebastian hade ansvar för äldreboendets LP-spelare.

Mjölkpigan Jennie Sallin berättar om vikten av att en ko får rätt sintid (vila) inför nästa kalvning. En nyfödd kalv behöver råmjölk inom en timme för att stimulera sugreflexen, och inom sex timmar för att bygga upp sitt immunförsvar. ”Kunskap som efter 20 år sitter i ryggmärgen.”

Marie är en specialistutbildad sjuksköterska inom njurmedicin, som åker hem till multisjuka äldre och ger dialys, antingen tre gånger dagligen, eller via en maskin som de kopplar upp sig mot över natten. På så sätt slipper 80-plussare åka in till sjukhuset flera gånger i veckan.

Uppskattar du Flamman?

Det gör inte Tidöregeringen. Sedan december har de fryst presstödet,
både för oss och för andra vänstertidningar.

Vill du ge oss en skjuts?

Teckna en prenumeration på Flamman, digitalt eller på papper.
Swisha en gåva till oss på 123-441 76 30
Vidarebefordra det här mejlet till en kompis som gillar socialism.

Tack för ditt stöd!

Bibbi säger att hon som undersköterska även har uppgifter som hör till andra professioner, som ”kurator, fysioterapeut, arbetsterapeut, fotvårdare, sjuksköterska, elektriker, rörmokare” med mera. Renee beskriver undersköterskor som ”allkonstnärer”. Katarina säger något liknande om livet som boendestödjare, att hon är allt från kurator till chaufför och frisör.

Hiro säger: ”En av de viktigaste saker jag gjort är att tvätta och fläta en gammal och sjuk kvinnas hår. Hon var så tacksam, kände sig så fin och dog i sömnen under natten.”

Läs gärna hela den inspirerande tråden hos Kommunal.

Det första jag kände när jag läste är förstås tacksamhet för alla som håller välfärden igång. (Vissa av er läste kanske intervjun med min mamma, som jobbat 50 år i vården.)

Det andra är att yrken är mer komplicerade och svårfångade än vad vår tids mätbarhets (fattar ni, mätbarhet + hets?) kan fånga. Det är svårt att förklara för högerns räknenissar alla småuppgifter som ett jobb innebär, och som försvinner när man skär ned för att ”effektivisera”. Att om du ska hinna med allt fler patienter, hembesök, elever, så kommer mycket av det osynliga att behöva försvinna. Att fläta någons hår, leta efter någons fjärrkontroll, trösta ett barn.

Högertankesmedjan Timbros senaste hjärtlösa utspel var att ifrågasätta skolbibliotekens nytta. Detta är förstås ett direkt beställningsjobb från skolkoncernerna, som har färre bibliotek, mindre skolgårdar, sämre utbildade lärare, mindre undervisning på svenska, och så vidare – som skär bort allt som lagen tillåter för att maximera sin vinst. ”De kan nog vara barn utan bibliotek ska du se”, sade Timbros chefsglädjedödare Fredrik Kopsch. Men svaren var desto mer stärkande. Skolbibliotekarien Jonna Bruce var en av många som svarade intressant på X, bland annat: ”Nu har jag precis haft fyra klasser här som lämnat tillbaka och lånat böcker inför långhelgen. I runda slängar 80 elever som inte alltid pratar svenska i hemmet. Tröskeln var närmast nedgrävd.”

På en gammal bild i Upsala Nya Tidning hittar jag faktiskt mina gamla kollegor Freweini och Ibrahim! Beklagar upplösningen.

De flesta av oss har lyckligtvis fantasi nog att förstå att det ligger mer arbete bakom ett yrke än vad som syns utåt. Men de andra behöver bli ständigt påminda. Så låt oss göra det.

Jag syns mer än nog just nu så det ska jag inte plåga er med. Men i mer än fem år jobbade jag deltid eller helg på Akademiska sjukhusets centralkök i Uppsala. Det bestod av fyra pass: diska gårdagens middag, laga och servera lunchbrickor, diska lunch, servera middag.

Här fanns alla Uppsalas invandrargrupper representerade – på den tiden många greker, juggar, samt en och annan iranier. Min pappa jobbade i liknande kök i många år när han kom till Sverige.

Vi tilldelades en plats vid ett rullband – lägga upp brickor och ta bort skräp, spola av tallrik eller bestick eller glas och lägga i maskin. Allt gick superfort och de som hade jobbat länge kunde få ledskador, inte minst de kvinnor som lagade maten i gigantiska 100-litersgrytor.

Serveringen fick alla olika saker att lägga upp: bricka med ifylld meny, tallrik med undertallrik, bestick och servett, kolhydrater (potatis, ris, pasta), huvudrätt (allt möjligt), råkost, samt locka och lägga brickan i vagnar som sedan körs till avdelningarna.

Ingenting av detta syntes utåt. 2010 stängdes köket och maten beställdes i stället in från en privat leverantör. Fem år senare beslutades om att bygga ett nytt ”matpalats” med kök, personalrestaurang, kunskapscentrum och konferenscenter. I februari skrotades planerna igen och maten kommer fortsatt att transporteras från Västerås. Anledningen är att det saknas pengar. Akademiska sjukhuset gick nämligen med en miljard i underskott förra året, och i år förväntas man gå back 870 miljoner. De ständiga sparkraven sätter spår överallt.

Apropå det har Flamman ännu inte fått besked om årets mediestöd. Absurt va? Prenumerera gärna och ge oss en skjuts, varför inte digitalt?

Vad gör du på jobbet som inte syns? Mejla [email protected] och berätta.

(Om du inte vill att svaret ska synas i nästa veckobrev kan du skriva det!)

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Gabriel Kuhn återvänder till Innsbruck för att hjälpa det österrikiska kommunistpartiet KPÖ att sprida valsuccén vidare från Graz. Det lyckas, men den största utmaningen kvarstår: att ta plats i det nationella parlamentet.

En lördagsmorgon i april i min uppväxtstad Innsbruck. Solen skiner och det är 24 grader varmt. Folk i t-tröjor bär skidutrustning till bussar som ska ta dem till alpernas bergstoppar, där det fortfarande finns tillräckligt med snö för att åka slalom. Jag har precis klivit av tåget efter en 28 timmars resa från Stockholm och ringer min gamla vän Gregor. ”Ta spårvagnen och kom till partilokalen”, säger han. Jag frågar om jag får ta en dusch först. ”Okej. Men sedan kommer du!”

Jag har känt Gregor i mer än tjugo år. Vi träffades i Innsbrucks autonoma vänstermiljö som kretsar kring ett självstyrt kulturcenter, ständiga kampanjer om allt från X till Y, och flummigt definierade antikapitalistiska värderingar. När Gregor gick med i KPÖ, Österrikes kommunistparti, för ett par år sedan lovade jag hjälpa med valrörelsen om partiet ställde upp i valet till kommunfullmäktige 2024. Det var oklart om det skulle hända, vid det senaste valet 2018 fanns KPÖ inte med. Men nu var partiet det och jag var på plats. Ett löfte är ett löfte.

Gabriel Kuhn Skribent och översättare.

– Stat för stat, Europa slår USA

Paulina Sokolow: Hynek Pallas förstår inte antisemitismen

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Ett ”du” i upplösningstillstånd

Hoppet ligger i ickevåldet

Småfifflartrivsel på vischan

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Svenska matkedjor på tvärs med årets ”gröna Nobelpris”

Kannibalen på balen

Vad gör du på jobbet som ingen känner till?

Uppskattar du Flamman?

Kommunisten som blev världens bästa borgmästare

Flammans veckobrev

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Uppskattar du Flamman?

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev