Regeringspartiet Zanu-PF vann en överväldigande seger i förra veckans parlamentsval i Zimbabwe. Oppositionen, som fick betydligt färre röster än vid tidigare val, hävdar att valfusk förekom och vägrar acceptera resultatet. De eftervalsprotester, enligt mönster från Serbien, Georgien och Ukraina, som planerades, verkar ha kommit av sig. Oppositionspartiet MDC har dock meddelat att ”massaktioner” fortfarande är möjliga utan att specificera när.
Valresultatet i Zimbabwe synliggjorde återigen klyftan mellan många utvecklingsländer och de rika industriländerna. USA, Storbritannien och EU har fördömt valet, för säkerts skull på förhand redan innan det ägt rum, medan afrikanska och andra valobservatörer på plats ansåg att valet var legitimt.
– Valet i Zimbabwe bådar gott för demokratin i hela regionen, lät till exempel ett omdöme från SADC:s valobservatörer.
SADC är den regionala samarbetsorganisationen för länderna i södra Afrika. Den sydafrikanska observatörsgruppen ansåg att valutgången speglade folkviljan i Zimbabwe. Även ZESN, Zimbabwe Election Support Network, ett nätverk bestående av omkring 35 människorättsorganisationer och andra frivilligorganisationer, de flesta med nära band till oppositionen, ansåg att zimbabwierna denna gång haft möjlighet att göra sin röst hörd. ZESN hade 6 000 ackrediterade valobservatörer, som övervakade rösträkningen i nästan samtliga vallokaler. Den svenska regeringen är mindre tydlig, men har i ett uttalande kallat valet för ”ett steg i rätt riktning”.

Lugn atmosfär
– Samtliga bedömare är denna gång överens om att valet i Zimbabwe hölls i en lugn atmosfär, till skillnad från parlamentsvalet 2000 och presidentvalet 2002. Då dödades många människor i politiskt våld, men inga sådana våldsamheter rapporterades denna gång.
Valet föregicks däremot av hårda person- och maktstrider, såväl i regeringspartiet som inom det enda betydande oppositionspartiet, MDC. För Zanu-PF:s del kulminerade dessa strider när Joyce Mujuru, en veteran från befrielsekriget, utsågs till landets vicepresident efter krav från partiets kvinnoförbund. Hon fick den post som många trodde skulle gå till parlamentets talman Emmerson Mnangawa. Han har utpekats som efterträdare till presidenten Robert Mugabe. Nu är den successionen inte lika given längre.
Den tidigare kontroversielle informationsministern Jonathan Moyo, som i strid med Mugabes vilja agerade för Mnangawa, tvingades dessutom lämna både regeringen och partiet. Det var också Moyo och Mnangawa som stod för de egentliga överraskningarna i valet: Moyo genom att väljas in i parlamentet som oberoende kandidat i sin valkrets och Mnangawa genom att förlora sin valkrets till oppositionskandidaten.

Storjordbrukare
MDC bildades 1999 och red då på det starka missnöje som fanns med regeringens politik. Partiet har sina rötter dels inom fackföreningsrörelsen, dels bland de storjordbrukare som förlorade sina farmer i den av president Mugabe proklamerade jordreformen.
Många bedömare anser att så disparata intressens svårligen låter sig förenas i ett parti. Maktstriderna har varit många och inte ens partiledaren Morgan Tsvangirai har en säker ställning. Hans krav på fullständiga ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe har till exempel aldrig varit partiets officiella politik.
Morgan Tsvangirais beredvillighet att söka stöd utifrån, från EU och USA, har också gett regeringspartiet möjlighet att utpeka honom och hela partiet, som ”agenter för imperialismen”.
Trots oppositionens anklagelser mot regeringen, om politisk förföljelse och repressiva lagar som hindrar den från att agera, finns det visst fog för påståendena om att partiets tillbakagång till stor del beror på dess egna tillkortakommanden.

Stärkt ställning
Den i USA och EU avskydde, men på andra håll i världen väl ansedde presidenten Robert Mugabe, 81, har genom valet stärkt sin ställning. Hans löfte – eller hot om man så vill – att sitta kvar på sin post fram till nästa presidentval 2008 blir alltmer trovärdigt.