…meddelades i måndags äntligen att ett nytt feministiskt parti, Feministiskt initiativ (Fi), har bildats, med sikte på valet 2006. Förutom de kända profilerna Gudrun Schyman och Ebba Witt-Brattström fanns ytterligare tre representanter för den nya ”feministiska rörelsen” på plats.
Fi har tagit fram en politisk plattform som, tack vare sin allmänt hållna (men ändå sympatiska!) fraseologi, kan tänkas tilltala såväl hunsade butiksbiträden och diskriminerade akademiker som aktivister inom homorörelsen och somliga antirasister. Plattformen har en vänsterprofil, även om man svävar på målet när det kommer till antikapitalismen och klassrelaterade frågor.
Gudrun Schymans nya partikamrater kommer alltså, trots allt, spela på vänstra planhalvan. Det är inte de som attraheras av kd:s reaktionära familjepolitik, fp:s nyrasism eller moderaternas kvinnofientliga ekonomiska politik som är målgruppen, utan framför allt mp:s och vänsterns kvinnliga väljare. Det blev uppenbart i måndags när en styrelse presenterades som kan anses representera många olika nischer inom den feministiska rörelsen. Men det blev också tydligt att just en av de viktigaste presumtiva väljargrupperna för Fi, LO-kvinnorna, inte var representerad. Överhuvud taget lutar styrelsen mot akademisk medelklass – trist för regeringens stödpartier.

Fi kan nu se fram emot en period av välvillig medial uppmärksamhet. Det offentliga samtalets Sverige är en ankdamm någonstans mellan DN:s redaktion på Kungsholmen, tv-huset på Östermalm och resten av området inom huvudstadens tullar. I den kommer Fi klara sig bra, skulle jag tro. Bland de plaskande medieprofilerna finns ett ankdammsspråk liksom specifika ankdammsregler – och man kan misstänka att somliga Fi-profiler behärskar plaskandets konst mycket väl.