…borde bara tanken på Mauricio Rojas som integrationsminister och Jan Björklund som utbildningsminister, i en eventuell borgerlig regering, vara två tunga argument som biter även på den mest inbitne medelklassfeminist som övervägt tanken att lägga sin röst på ett framtida feministparti.
Sedan bryr jag mig egentligen inte om folk lägger sin röst på ett vänsterparti som mest verkar vara intresserat av att begå offentlig harakiri, eller en makthungrig och skandalbelägen socialdemokrati. Striden står här, som i så många andra fall, mellan arbetarrörelsen och De Andra. Mellan vi och dem.
I Ekots lördagsintervju nyligen fick en av de tilltänkta feministpartimedlemmarna, litteraturprofessorn och vänsterdebattören Ebba Witt-Brattström, frågan om hur hon såg på påståendet att ett eventuellt feministparti skulle kunna bana väg för en borgerlig valseger. Hennes svar var klargörande enkelt:
– Det är inte något som vi kan ta hänsyn till, tycker jag. Det kan nog vara nyttigt för socialdemokratin att stiga av ett tag och slippa förvalta makten.
Därmed har hon också visat på vilken sida hon står, när det verkligen gäller, i striden mellan vi och dem.
Det betyder att Ebba Witt-Brattström till exempel inte anser sig kunna ta hänsyn till om det blir en regering som slår vakt om kollektivavtalen eller inte, utvidgar föräldraförsäkringen eller fortsätter utförsäljning av våra gemensamma tillgångar.
Med den inställningen har litteraturprofessorn inte mycket att hämta bland de människor som verkligen påverkas av vilken regering som styr, de som saknar den garanterade inkomst och anställning som en professur innebär.
