”De som vägrar att lära av erfarenheten och i stället gör sitt bästa för att misskreditera den rationalism som möjliggör insikt och upplysning – vare sig de är heliga krigare, antivetenskapliga relativister, ekonomiska fundamentalister, radikala postmodernister, new age-mystiker eller bara de yttersta dagarnas Chicken Lickens – ådrar inte bara sig själva förbannelsen att upprepa det förflutna. De strävar efter att överlämna oss alla till ett liv i mörker”.
Så lyder slutraderna i Francis Wheens senaste bok, Mumbo Jumbo. Det är oerhört roande att läsa den brittiska författaren och journalisten Wheen, som år 2000 gav ut den hyllade Karl Marx – en biografi.
Med stundtals nästan kapten Haddocksk ordsvada går Wheen till angrepp mot företeelser under en tid då det blev ”trångt på marknaden för plattityder” – det vill säga de senaste 25 åren.

Det är kring 1979–1980 förnuftet börjar retirera, både som ”ideal och verklighet”, enligt Wheen som då ser ”nyirrationalisterna” träda in på scenen, med blicken framåt mot – vad? Det sena 1970- och tidiga 1980-talet är en tid då självhjälps-gurus och postmodernister svämmar över bokhandelsdiskarna med allt-är-möjligt-böcker, eller teser om att verkligheten inte finns – allt är en konstruktion. Som ett exempel på ”tramstyrannin” citerar Wheen postmodernisten Luce Irigarays brännmärkning av Einsteins E=mc2-formel: ”en könsspecifik ekvation” därför att ”den ger ljusets hastighet ett försteg framför andra (mindre maskulina) hastigheter som är livsnödvändiga för oss”.
Och en tid i världspolitiken när ayatolla Khomeini återvänder till Iran efter exilen i Paris, och en viss Margaret Thatcher tar plats i 10 Downing Street i London. Två händelser med historiska återverkningar in i vår tid – islamism och nyliberalism. Lägger man till Ronald Reagans valseger i USA 1980, är det svårt att inte hålla med i Wheens försiktiga jämförelse med 1789, 1848 och 1917, som år då världen förändrades.

I väst åkte högern framgångsvagn och utropade sig som ständig segrare med det-finns-inget-alternativ-parollen i högsta hugg. Mer till de rika, så får alla det bättre var tidens melodi, av Keynes kallad ungefär ”hästskitsteoremet”, det vill säga: Om man ger jättemycket till de rika, sipprar också något ner till de nedanför, de mindre bemedlade.
Halleluja, hosianna i höjden! Med Guds hjälp, och krossad fackförening, skulle Storbritannien bli fritt från kollektivismens tvångströja. Det är en ”kamp mellan ont och gott”, sa Thatcher, och fick medhåll av Reagan i Vita huset, som dock ville höra hustru Nancys senaste rön om hur ascendenten stod i förhållande till… Mars.
Efter Thatcher, med Blair. Och i USA, med Bush senior, Bill Clinton, och nu Bush junior, som alla har det gemensamt att de är troende. Och där de nutida ledarna Blair och Bush junior, i kreationismen ser ett alternativ eller ett ”komplement” till den sekulära evolutionsläran om människan i skolundervisningen.

Mumbo Jumbo är som sagt roande, men tyvärr också spretig. I sin iver att verka för Upplysningen – kritiskt tänkade, förnuft, logik och att sätta saker i dess sammanhang – famlar Wheen något.
Visst njuter jag när författaren visar att kejsaren är naken – speciellt när de heter Francis Fukuyama (”historien är slut”), Samuel Huntington (”civilisationernas krig”), John Gray (”män är från mars, kvinnor från Venus”). Citerandet blir dock nog så ymnigt emellanåt, och förtar en del av helhetsbilden. (Samtidigt – ständigt dessa paradoxer – fungerar citerandet när han i kapitlet Vi och De citerar Colin Powell efter Kuwait-kriget 1991 – då general: ”Jag håller på att få brist på demoner, jag håller på att få brist på skurkar”. Hur det blev med den saken vet vi.)
Myter är som ogräs, skriver Wheen, som med Mumbo Jumbo – Hur skitsnacket erövrade världen, vill få oss alla att vakna upp och reagera, medan tid är, över den ”apokalyptiska soppa” som kokas just nu i världen. En soppa bestående av religion, politik och militarism – kryddad med den ”råa emotionens tyranni”.
I tider av flodvågskatastrofer och tal om att utrota ”ondskan” ställer Francis Wheens bok viktiga frågor som kräver svar.
Och alla har vi väl, någon gång, kommit i diskussion med någon som byggt argument på något som han eller hon ”hört talas om”, eller ”det påstås att”. Eller någon som påstått att det ”finns skäl att tro” och så vidare.
Och nog har de flesta av oss, om minnet nagelfars, gjort detsamma själv?