… undrar jag hur ofta ni använder ordet ”Las-period” i ett dagligt samtal med vänner eller kollegor? I min bekantskapskrets av arbetslösa journalister är det nämligen ett av de vanligast förekommande begreppen.
För en journalist utan fast anställning är en så kallad Las-period beteckningen på den maximala längden på ett vikariat. Det är (än så länge) elva månader. Enligt lagen om anställningsskydd (Las) har du nämligen företräde till en eventuell tjänst hos arbetsgivaren efter tolv månader. Eftersom det just nu fullkomligt svämmar över av arbetslösa journalister i Sverige har arbetsgivarna kunnat sätta det här i system.

Spelar det någon roll? kan man fråga sig. Det finns många dåliga anställningsformer och varför skulle vi bry oss särskilt om situationen för journalister, som är en högutbildad grupp, med status och chans till hyfsad lön efter lång och trogen tjänst?
Jo, det spelar roll, därför att otrygga anställningar för journalister inte bara är ett problem för den enskilde eller för situationen på arbetsplatsen, utan också ett demokratiproblem för hela samhället. Det säger sig självt att en vikarierande reporter gör sitt bästa för att vara chefen till lags, med förhoppningen att kanske, kanske, kanske kunna göra ett så pass gott intryck att hon/han kan ta sig förbi den magiska Las-gränsen. Vem vågar då gå utanför de givna ramarna? Vem vågar vara kontroversiell och dra på sig klagomål?

Från fackets håll slår man uppgivet ut med armarna och förhandlar fram undantag: några månaders längre anställning, mot att arbetsgivaren inte behöver följa lagen.
Från journalisterna själva är det tyst som i en självgrävd grav. I sann anda av opartiskhet och objektivitet undviker vi att skriva om situationer där vi har ett eget intresse.
Den största förloraren? Ja, det är väl bland annat du.