Enstaka dikter fastnar direkt i skallen, den här exempelvis:

Milan hostade till och slog.
Kolarn ramlade i och dog.
Inte en kota blev kvar av karn.
Käringen med sina nie barn
tvangs av nöden på socknen ut.
Annars var allt som det var förut.

Som förut, heter den, ur diktsamlingen I torparskogen (1945). Diktaren heter Helmer Grundström, född 1904, äldst av åtta ungar i ett lappländskt arrendetorp där hungern härskade och alla gick med trasiga skor.
Helmer började i skogen efter skolan och började småningom skriva i Såningsmannen, Saxons veckotidning. Honoraren utgjordes av böcker. Helmer fick bland annat Saxons verslära och lärde sig skriva sonetter och annat.
Nykterhetsrörelsen i Västerbotten värvade honom och han började medarbeta i IOGT:s Tempelkuriren och NTO:s Reformatorn. En vinter gick han på folkhögskolan i Vindeln. 1927 kom han till Brunnsvik. Rektorn där, Alf Ahlberg, såg till att hans första diktsamling Skum publicerades (1929).
Nästa diktsamling Dyhavet blommar (1934) sågades totalt av kritikerna. Den handlade om en resa till Irland och Helmers knakande äktenskap. Hustrun Aina och han fick två barn.
Den upproriske Grundström hade magra år på 1930-talet men var van. 1935 vallfärdade han som många andra till Moskva, den dåvarande socialismens Mecka för politiskt religiösa. I Barcelona under spanska inbördeskriget dog hans röda trosvisshet.
Inte förrän 1939 fick den litterära överheten upp ögon för honom. Då gav han ut Detta är ditt land. Hans fotfäste på parnassen stärktes sedan ytterligare något med Från myr och mo (1943), I torparskogen (1945) och Hem till källan (1947).
Det som fick hans lakoniska strofer att förlösas var att han gjorde slut med nykterheten 1938 och att hans fru lämnade honom året därpå.
Han kunde bli rätt oregerlig. Jag var med på hans 80-årsdag som inte var alldeles torrlagd. Ett tag ville han slåss med en annan kämpe. Vi något yngre skilde dem åt.
Han intervjuades inför födelsedagen och fick en fråga om vad han önskade sig.
Han pekade på ett par unga mödrar med barnvagnar och svarade, att han gärna ville ligga så där och bli ompysslad av någon ung morsa. Två år senare dog han.
Att bli gammal och överflödig hade han en dikt om i boken från 1943. I undantagsstugan heter den:

Sur är veden på spisen
Och dolsk står skuggan i vrån.
Och tjockare blott blir isen
som glimmar i vattensån.

Det rosslar i gummans lunga.
Hon skakar på sängens halm.
Och ingen har tid att sjunga
för henne en aftonpsalm.

Alla drar sig för vården.
Ingen ser eller hör.
Och det skall bli ljust på gården
och trivsamt den dag hon dör.