Under de senaste åren har bokmarknaderna översvämmats av publikationer om andra världskriget. I takt med att de människor, som själva upplevt nazitiden och världskriget, blir allt äldre eller slutligen går bort, ökar uppenbarligen behovet av att ”rädda” deras ”autentiska” minnen från en akademisk forskning som uppfattas som icke-autentisk och fördomsfull.
Det gör att ”ögonvittnesskildringar”, som beskriver andra världskrigets händelser, upplever en renässans.
Ett sådant alster är Soldat i Waffen-SS, som kom ut på svenska i fjol. Boken sägs vara författad ”strax efter krigsslutet” av en ung tysk soldat i Waffen-SS, som precis hade gått genom avnazifieringen i ett fångläger i USA. Manuset sägs vara ”värdefullt” därför att denna skildring av andra världskriget skrevs ”tidigt, opåverkad av senare tids debatt.” Militärhistorikern Marco Smedberg menar i förordet att Soldat i Waffen-SS skulle kunna ”nyansera” en del ”vanföreställningar” om historien.

I själva verket är Soldat i Waffen-SS inte något särskilt originellt alster, utan hör uppenbarligen till den genre som på tyska kallas för ”Landserheft”. Den sorts nostalgiserande krigslitteratur började redan på 1950-talet dyka upp i Västtysklands tidningskiosker. På senare år har den även åtnjutit en viss popularitet i framför allt amerikanska militaristkretsar, där man vurmar för den tyska arméns ”effektivitet” och stridstalang. Och det är förstås via USA som Soldat i Waffen-SS når den svenska läsaren. Boken kom ursprungligen ut som Black Edelweiss på förlaget The Aberjona Press, vars program utmärker sig genom en rad skildringar av just Waffen-SS’ tvivelaktiga förtjänster i kampen mot bolsjevismen under andra världskriget.
Även Johann Voss skildrar kriget mot ”ryssarna” som ett försvars- snarare än ett anfallskrig. Helt i enlighet med veteranskildringarnas stilistiska mall hyllar han SS-soldaternas ”djupa osjälviska” gemenskap och deras offer för sitt land. Det hör också till genrens stilfigurer att berätta ur den menige soldatens grodperspektiv och sålunda blir det i bästa fall befälen, eller snarare generalerna och nazistledarna som är förbrytare, medan soldaterna kniper ihop och kämpar sig genom hårda strider och andra umbäranden. Dessa ”minnesbilder” framstår för mig, ärligt talat, inte speciellt ”värdefulla”, som det heter i det svenska förordet. Den här sortens ”vittnesskildringar” vill i första hand legitimera andra världskriget som ett ”preventivkrig”, ett anfallskrig för att förhindra kommunismens framfart i Europa.
Den sorts revisionism är givetvis och som tur är inte riktigt rumsren i Tyskland, utan utgör ett reservat för högerextremister och öppet reaktionära antikommunister.

Det faktum att den militärhistoriska nischen är liten i Sverige, om än uppenbarligen lukrativ, gör dock att uttalade motståndare mot den här sortens historierevisionism plötsligt kan publiceras på samma förlag. Historiska media lyckas sålunda att ge ut såväl Johann Voss mytbildande bok om Waffen-SS som en bok som uttryckligen vill riktar sig mot den sortens mytbildning.
I den tyske historikern Guido Knopps bok SS. Ondskans mäktiga redskap beskrivs sålunda hur manskapet förflyttades mellan SS’ olika grenar. I Waffen-SS tjänstgjorde många unga män som påbörjat sin karriär som lägervakter. Koncentrationslägervaktstyrkor och stridande förband ”roterade” sin personal regelrätt. Att hävda, som Voss gör, att ingen i de stridande enheterna visste om några krigsförbrytelser är med andra ord inget annat än förbannad lögn.
I Knopps bok hänvisas även till den ”mystifiering” av Waffen-SS som präglar framför allt den engelskspråkiga populärlitteraturen. Waffen-SS hade varken bättre utrustning eller bättre utbildad personal än de reguljära tyska förbanden, utan snarare tvärtom. Och Waffen-SS var bevisligen delaktigt i en lång rad krigsförbrytelser – precis som många reguljära tyska förband.

I Knopps bok används tekniken låta ”vanliga dödliga”, nazister, medlöpare liksom aktiva motståndare, komma till tals i enskilda, ofta något sammanhangslösa citatsnuttar. Dessa snuttar inleder varje kapitel och sedan fyller man på med historiska fakta. Det är ett sätt att levandegöra historia som emellertid fungerar bättre i tv-mediet än i bokform. Det märks med andra ord att det tyska originalet gavs ut som ”ledsagande litteratur” till Knopps tevedokumentärer om SS, som visades för några år sedan på tysk tv.
SS. Onskans mäktiga redskap är onekligen läsvärd. I kontrast till ett detaljförälskat militärt perspektiv som präglar många anglosaxiska författares beskrivningar av krigshändelser, ”fälttåg” och enskilda slag, anstränger sig Knopp och hans medförfattare att beskriva SS som ett ”terroristiskt redskap”. Boken bygger på seriösa historiska forskningsrön.
Det som stör helhetsintrycket är att Knopp, mest framträdande i inledningskapitlen och i de avslutande styckena, inte kan låta bli att integrera andra världskriget, SS och nazismen i en moraliserande berättelse om ”ondskans”, det vill säga de totalitära ideologiernas, terrorvälde. Utifrån en fast värdekonservativ grund definieras här nazistdiktaturen som en ”ytterlighetsriktning”, det röda terrorväldets bruna tvilling. Det är ett irriterande elitiskt perspektiv som man känner igen från vissa borgerliga tidningars ledarsidor, och som utgår ifrån att de flesta människorna bara är för oupplysta för att förstå sitt eget bästa.