”Anna face it – vår stil suger” sade en väninna till mig när vi diskuterade män. Jag var tvungen att ge henne rätt. Killar vi blir intresserade av är för blyga för att dansa och hänger därför i baren, men inte ens där öppnar de munnen. Eller – när de öppnar munnen väller klyschor i stil med ”jag har varit existentialist sedan jag var sjutton och nu läser jag praktisk filosofi” ut i ett tempo som snart blir svårt att följa.
Faktum var att när vi började granska killar vi ganska oreflekterat i alla år betraktat som ”vår stil” hittade vi fler brister än förtjänster. De tenderar att i längden vara pretentiösa och initiativlösa. Dessutom har de antingen ett rent fascinerande ointresse för kläder eller ansluter sig till någon utstuderad klädkod som är inspirerad av det ”alternativband” som för tillfället är i ropet. Min väninna och jag tittade hjälplöst på varandra. Det var verkligen en fruktansvärd insikt – vi hade ju ingen ny stil att ersätta den gamla med. Hur vi än försökte lära oss att titta åt välbyggda, korthåriga och prydliga killar slutade det med att vi blickade drömskt åt det håll där vi hittade ett brunt, ruffsigt hår och en t-shirt från Thåströms turné 1999. Men eftersom kommentarer av typen ”jag tycker att den tidiga Cohen är mycket bättre än den äldre” milt uttryckt stod oss upp i halsen gjorde vi ändå ett uppriktigt försök att uppbringa intresse för vad vi utsett till ”vår nya stil”. Vi bytte de nischade krogarna på Söder mot mainstreamställen kring Stureplan.
Det hela blev lite som ett arrangerat äktenskap med ungefär lika många fördelar som ett sådant. Vi blev en hel del nya erfarenheter rikare, bland annat blev vi för första gången i våra liv bjudna på drinkar. Men trots att vi lärde oss bratdansen och trots att vi numera vet var man hittar toaletterna på såväl Berns som Sturecompagniet var det något som inte kändes helt bra. Kanske var det känslan av att förväntas vara imponerad hela tiden, imponerad av de självlysande toaletthandtagen eller av ishinkarna med ”helrör” på borden. Mest sannolikt är att obehagskänslorna som blossade upp då och då under en utekväll på Sturecompagniet berodde på den allvarsamhet med vilken killarna där gjorde sina dyra beställningar.

Egentligen har jag inga problem med att en kille gillar Cohens tidiga plattor – om han säger det med självdistans. Och jag har inga problem med killar som bokar en soffa åt sig och sitt gäng när de går ut en fredag – om de gör det med självdistans. Och folk kan väl citera Sartre om de tror att det imponerar eller veta precis vilken designer som designat vad för något känt märke – det gör mig ingenting. Men det är just det där gravallvaret jag helt enkelt inte står ut med. Och tyvärr verkar det finnas hos alla ”stilar” – oavsett om det som är coolt är att kunna Debasers program utantill eller att känna vakterna runt Stureplan. Till vilken skara man själv sällar sig är egentligen oväsentligt, det är inte längre det som är mitt problem. Men just det här sättet att låsa sin person i en position utan att kunna skratta åt sig själv går mig på nerverna.
Så det verkar som om jag hittat en ”ny stil” till slut. Jag ska kalla den för ”mittemellanmannen” eller ”den stillösa mannen med stil”. Det verkar visserligen vara svårt att hitta honom, men det kan ju inte vara omöjligt. Och hursomhelst finns det en taktik kvar som jag inte testat än – kontaktannonsen. Så du man som är akademiker men opretentiös, uppskattar såväl kvalitetsfilm som senaste dejtingsåpan och framförallt kör din grej utan att bry dig så mycket om alla stilar och koder – hör av dig till mig (först till kvarn gäller).