Kritiken mot regering och myndigheter har varit hård i debatten efter tsunamikatastrofen. De anklagade har i viss mån tagit åt sig av kritiken och Göran Persson lovar nu att tillsätta en utredning som kartlägger vad som gjordes och vad som kunde ha gjorts bättre.
Staffan Karlsson, chef för informations- och säkerhetsanalysen på Krisberedskapsmyndigheten, menar att det är en stor brist att Sverige inte har ett krishanteringsorgan med en överordnad ansvarsposition.
– Det måste helt enkelt finnas en tydligare ansvarsfördelning. Det räcker inte med att de olika myndigheterna sätter sig ner och försöker komma överens i en sådan här katastrofsituation. Någon måste kunna ta på sig en ledartröja, säger Karlsson.
– Som det ser ut nu har ingen myndighet ansvaret för hanteringen av en akut krissituation i fredstid.
Han jämför med det system som finns inom militären. Där är ansvarsfördelningen tydlig och i händelse av akuta situationer finns det möjlighet att ändra på regelverket, vilket lägger grunden för flexibilitet och snabbhet. Denna möjlighet finns emellertid i fredstid, som vid julhelgens katastrof i Asien.
I Sårbarhets- och säkerhetsutredningen från 2001 föreslogs inrättandet av en central katastrofmyndighet bunden till regeringskansliet.
Detta förslag negligerades emellertid i den regeringsproposition som följde och riksdagen gick på samma linje. Detta trots att regeringen i propositionen bedömer att ”regeringskansliets förmåga att hantera extrema och fredstida situationer bör förstärkas. Särskilt samordningsförmågan och informationsberedskapen bör förbättras”.
Anledningen till att man avvisar förslaget om ett krishanteringsorgan i regeringskansliet anförs som att det ”skulle medföra vissa konstitutionella problem”. Ett sådant krisorgan skulle nämligen ”fatta beslut som riktar sig till det övriga samhället, efter bemyndigande av regeringen”.
– Ett sådant krishanteringsorgan som utredningen föreslår skulle ju få ett slags ersättningsfunktion för regeringen och det är inte helt lätt att kombinera med vår grundlag, säger Berit Jóhannesson v, som satt i den försvarsberedning som gick emot förslaget om inrättandet av ett centralt organ.
– Om man ger operativt ansvar till en central krismyndighet bestående av tjänstemän kan man ju inte utkräva något politiskt ansvar. Vi måste hitta ett sätt att organisera krishanteringen som fungerar inom vår konstitutionella ram.
Jóhannesson tror inte heller att en central krismyndighet hade gjort att flodvågskatastrofen hanterats mer effektivt.
– Det som inträffade i Asien var så otroligt och omfattande att det hade varit svårt att hantera under alla omständigheter, först och främst för att det svenska krishanteringssystemet är utformat efter vad som kan förväntas hända i Sverige. Där finns inga tsunamis med i beräkningen.
Mats Einarsson v, som sitter i konstitutionsutskottet, ser annorlunda på de konstitutionella problemen.
– Det är naturligtvis inte omöjligt att ordna så att det går att inrätta ett sådant centralt organ. I propositionen stannar man vid att fastställa att det finns konstitutionella hinder, men då får man ju ta och reda ut det istället för att stanna vid det konstaterandet, säger Einarsson.
Det huvudsakliga problemet med hanteringen av julhelgens katastrof var att de olika myndigheterna som skulle agera inte hade befogenhet att göra det utan direktiv från regeringen och att dessa direktiv kom väldigt sent. I och med den långsamma beslutsgången kunde de olika aktörerna inte skrida till verket direkt. Efter katastrofen dröjde regeringen med sin begäran om insatser i Thailand till sent på måndagskvällen, 36 timmar efter att vågen sköljde in.
– Det var först då som vi kunde påbörja våra insatser, berättar Ivar Rönnbäck, överdirektör på Räddningsverket, som tycker att det finns tydliga brister i den svenska organiseringen av krishantering.
Han är emellertid inte säker på vilka förändringar som borde genomföras.
– Antingen får man inrätta ett centralt organ som kan organisera den här typen av insatser eller så måste man hitta andra former för att samordna de olika myndigheternas aktiviteter, säger Rönnbäck.
Räddningsverket är inte bara till för att hantera kriser som drabbar svenska medborgare, utan jobbar även internationellt. De måste inte får en begäran från central nationell nivå, utan kan även agera utifrån FN:s direktiv. Anledningen till att Räddningsverket kunde sända hjälp mycket snabbare till exempelvis Sri Lanka än till Thailand efter jordbävningen i Bengaliska viken var att de hade en begäran från FN.