Sedan februari 2004 pågår den största militäroperationen någonsin under den 40-åriga väpnade konflikten i Colombia. Artontusen soldater ledda av hundratals USA-officerare ingår i militäroperationen Plan Patriota mot Farc-gerillan i södra Colombia. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har besökt det område som kallas ”Orkanens öga” där civilbefolkningen drabbas av bombningar och statlig terror. Stora delar av befolkningen lämnar sina byar för att ansluta sig till gerillan.

Caquetá Det är i slutet av december. Den första konferensen om brotten mot mänskliga rättigheter och konsekvenserna av den militära offensiven genomförs i byn Remolino de Caguán. Byn tillhör kommunen Cartagena de Chairá i länet Caquetá, i södra Colombia. Sedan mer än 20 år är det Farc-gerillan som styr här i denna utpost till Latinamerikas Amazonasregion.¨

I mars 1998 led armén en allvarlig förlust när en förlorade närmare 80 soldater, ett hundratal sårade och över 60 soldater som togs som krigsfångar vid byn El Billar, bara några kilometer från byn Peñas Coloradas. I dag ligger den sistnämnda byn helt öde. De 2 000 människorna lämnade byn när armén, flyget och marinen dundrade in de första dagarna i februari 2004. Gerillan drog sig tillbaka, omgrupperade sig i mindre kommandogrupper och tillämpade den vietnamesiska krigsmetoden att operera i mindre grupper för att undgå förluster vid flygbombningarna.
Samma förhållande råder i byn Unión Peneya. Inte en själ av de 1 500 människorna blev kvar när armén trängde in efter att först ha bombat byborna urskillningslöst. Som ett bevis för gerillans inflytande kablades tv-sekvenserna från byns kyrkogård ut över hela Colombia som visade ett 30-tal gravstenar över fallna gerillasoldater som delade kyrkogården med de civila.
Vilka resultat har då Plan Patriota gett? Knappast några. Inte en enda hög gerillaledare har gripits och regeringssidans förluster är enorma, både enligt Farc-gerillans egna krigsrapporter ochs oberoende eller militärens egna rapporter.

Det var mot den bakgrunden jag reste in till ”Orkanens Öga” i sällskap med en liten grupp reportrar samt ett tiotal nationella representanter för de mest seriösa människorättsorganisationerna i landet. Vad händer i denna region där Plan Patriota har sitt operativa centrum? var frågan som alla ställde sig.
För att komma till Remolino de Caguán måste man bege sig till Florencia, länshuvudstad i Caquetá. Därifrån reser vi med en ”chiva”, en lastbil med säten i öppen dager. De fyra timmarna till Cartagena de Chairá kantas av militärposteringar och vägspärrar där bagage och ID-handlingar kontrolleras och registreras minutiöst. Frågor och svar och misstänksamma ögon i denna tropiska hetta i 35–40 graders värme är legio.
Cartagena de Chairá var staden där gerillan hade total kontroll fram till för ett drygt år sedan. I dag finns det mer militärer än civilbefolkning. I augusti förra året greps ett hundrataltal personer som försågs med handfängsel, bindel för ögonen och som bands ihop och därefter fördes 45 minuternas gångväg till flygbasen där de fördes vidare till Bogotá och riksåklagaren. Framför tv och massmedia utpekades de som ”viktiga terrorister i gerillans tjänst”. Idag återstår bara fem som väntar på en rättslig prövning men som förmodligen kommer att släppas i brist på bevis.
I Cartagena skulle vi träffa lokala representanter för att samtala om den allvarliga människorättssituationen. Men ett mordhot mot kvinnoledaren Dora Obando omöjliggjorde denna dialog. Det är bara en försmak, tänkte jag.

Plan Colombia, som först utarbetades i USA med engelsk text, hävdades vara en antinarkotikaplan som skulle utrota kokaplantorna i Colombia. I dag vet alla att Plan Colombia är en plan för en USA-intervention i ett av världens mest naturresursrika länder. Plan Colombia är i dag förvandlat till Plan Patriota som riktas mot Farc-gerillan.
Bara fem minuter efter att vi lägger ut från bryggan i Cartagena vinkas vi in till en av marinens flodspärrar. Samma procedur som på landsvägarna: ID-kort och bagage kontrolleras och registreras innan vi släpps iväg. En av anklagelserna från civilbefolkningen är att den inte får köpa vare sig livsmedel, mediciner eller bensin i tillräckliga mängder. Militärens argument är att människorna handlar på uppdrag av gerillan. Men befolkningen anklagar militären för att driva bort befolkningen från gårdar och marker.
2004 fick presidenten Uribe 675 miljoner dollar, drygt fem miljarder svenska kronor, från USA till militära investeringar. Det märks på floden Río Caguán. Splitter nya patrullbåtar med fyra maskingevär på var sida och en smärre kanon, M60, i fören. Målarfärgen känns i näsborrarna.
– Det här är pengarna från Plan Colombia, säger en av MR-representanterna, sarkastiskt och pekar mot himlen där en splitterny Black&Hawkhelikopter flyger över oss.
Luften är underbar, omgivningarna bländande vackra med papegojor i träden som kantar floden. Sköldpaddor ligger i hundratal på sandbankarna och lapar sol innan de störs av människor som kommer för att ta sköldpaddsäggen som senare säljs på marknaden i Cartagena.

Det har bara gått 30 minuter efter den senaste militärkontrollen då båtföraren plötsligt svänger in till flodkanten. Men denna gång är det inte militären utan en gerillakvinna i 25-årsåldern med långt svart hår till midjan. På huvudet har hon en svart basker med den legendariska Ché-stjärnan i pannan. Hon ler mot oss och ber oss om ID-korten. Bredvid henne står fyra gerillasoldater till, av dem två kvinnor. Men när jag fortsätter med blicken längre bortåt ser jag att hela flodkanten har utposterade gerillasoldater diskret i skuggan av träden. Det hela tar bara fem minuter och gerillan kontrollerar att det inte finns infiltratörer från den militära underrättelsetjänsten med i gruppen.
I två timmar kör vi nu på floden tills vi flyter in till byn Peñas Coloradas’ brygga. I februari bombades byn och de närmare 2 000 personerna drog sig in i djungeln tillsammans med gerillan. Det är en spökby där dörrarna har försetts av militären med ett vitt sigill. Soldaterna är nervösa och en stor svart soldat med ett snällt ansiktsuttryck säger att han förflyttats till Peñas Coloradas för åtta dagar sedan efter att gerillan attackerat arméposteringen. Han pekar mot perforeringar i väggarna där gerillans kulor trängt in.
Klockan är fyra och båtföraren börjar bli nervös, för efter klockan 18.00 är det omöjligt att färdas på floden eller vägarna i regionen. Så är gerillans bestämmelse och den bryter ingen mot.
– God eftermiddag, säger en gerillasoldat som visar sig vara 2:e gerillakommendant i Farc-gerillans 14:e front.
– Vi ber hemskt mycket om ursäkt för besväret men vi skulle gärna vilja hälsa er välkomna till regionen genom att bjuda er på några öl eller läsk och samtala med er, säger den mustaschprydde gentlemannen med ett jovialiskt leende.
Vi har kommit till byn Las Camelias som ligger under gerillakontroll. Vi lämnar båtarna och går upp i byn där civilbefolkning och gerilla rör sig mellan gatorna. I det enda diskoteket slår vi oss ner och jag ser att gerillan redan har förberett mötet med utplacerade stolar och ett bord där Eider Mozquera, en svart före detta bondeledare men numera högste chef för de 500 gerillasoldaterna i den 14:e fronten, har placerat sig.
Medan vi lapar i oss öl och läsk med chips som vilken lördagskväll som helst i Europa, inleder Mozquera. Under de gigantiska bondemarscherna i södra Colombia 1996–97 var han en av de främsta ledarna. Hundratusentals bönder ockuperade landsvägarna under en månad mot de förödande besprutningarna av både kokafälten som vanliga grödor och plantor. Böndernas krav var att kokaplantorna skulle ersättas manuellt med hållbara projekt som inte drev bönderna i ruin och misär. En uppgörelse slöts också med president Ernesto Samper som i så många andra fall omedelbart bröts av staten. Och för att bönderna inte skulle återuppta sin kamp inleddes morden på deras företrädare. Ett 20–30-tal av dessa hade mördats när Eider Mozquera, som i hela sitt liv hade tillhört det legala colombianska kommunistpartiet, insåg att här gällde att rädda livhanken. Han anslöt sig därför till gerillan som fick en politisk viktig kraft i sina led. Och nu sitter han här framför oss och ler med hela ansiktet.
– Välkomna till Farc-land, som ni ser är vi i allra högsta grad levande och aktiva trots regimens glädjerapporter om motsatsen. Plan Patriota slår i första hand mot civilbefolkningen när flyget bombar byar och gårdar med bomber på 1000–1500 kilo. Men gerillan har de inte rått på. Vi håller alla våra ställningar intakta trots dagliga strider med de kombinerade regeringsstyrkorna av flyg, armé och marinen.

Ett intressant samtal utväxlas och de inom gruppen som aldrig har ”konfronterats” med gerillan fysiskt tidigare sitter med öppna munnar och stora ögon och ser alldeles förundrade ut. I colombiansk media och regeringsuttalanden beskrivs gerillan som blodtörstiga demoner som nästan äter barn eller är knarkterrorister i allians med bin Ladin.
Mötet slutar strax innan klockan 18.00 och alla undrar nu vad som ska hända. Men under den timslånga färden till Remolino de Caguán ser vi på bägge sidor ljus från ficklampor som tänds som signal till vår motorist om att här är det ”grönt ljus”. Utposterade gerillasoldater på bägge sidor om floden har fått ordern från Mozquera om att ge oss fri lejd till Remolino. Det är ytterligare ett slag mot regimens propagandabild. Det är gerillan och inte militären som kontrollerar området.

Nästa vecka:
Regeringens militära desperation och USA:s privatisering av det colombianska inbördeskriget.

Militären filmar vittnen

– Anklagar ni mig för att vara bandit?
Det blev svaret till Dick Emanuelsson när han frågade en sergeant varför den lokala protesterande befolkningen videofilmades av militären.

Remolino de Caguán kolonialiserades på 1970-talet av nybyggare som flydde hit undan kriget mot folkrörelserna. Därför kom regionen att hamna under kontroll av personer med lång organisatorisk erfarenhet. Gerillan å sin sida kom att utgöra en parallell statsmakt. Det är denna dubbelmakt som president Uribe nu säger sig krossa. När jag ska fotografera en av bönderna som anklagar militären för att bränna ned hans gård, ser jag sergeant Arroyave stå med videokameran cirka 50 meter längre bort. Jag tar en omväg och knäpper fyra bilder av elitsoldaten.

Goddag, mitt namn är Dick Emanuelsson, reporter från Sverige. Vem filmar Ni?
– Jag tar bara några bilder, säger han förbluffad när han tittar upp och ser mig bara en meter i från honor.
Av vem?
– Bara några bilder.
Men vem filmar ni?
– Tar lite bilder av scenen, inget mer.
Varför?
– Bara några sekvenser.
Jag vill veta varför ni filmar konferensen och dess deltagare. Vilken grad har ni?
– Sergeant.
Varför, sergeant, filmar ni deltagarna som öppet anklagar de militära styrkorna för att bryta mot de mänskliga rättigheterna?
– No señor, vi bryter inte mot några mänskliga rättigheter.
Civilbefolkningen anklagar er här öppet.
– Först och främst, … eeehhhh … vi militärer är utbildade för att … i alla sammanhang försvara och respektera de mänskliga rättigheterna, militärer som vi är.
Hur kan ni respektera de mänskliga rättigheterna när ni filmar de som anklagar er just för att bryta mot dessa rättigheter?
– Anklagar Ni mig för att vara bandit?
Nej, det har jag inte sagt. Jag frågade Er…
– Ni som journalist hävdar att vi är banditer?
Jag sa att Ni videofilmar deltagarna på den här konferensen som anklagar de väpnade styrkorna för att begå övergrepp mot dem och folk känner sig starkt provocerade av att ni registrerar dem med videokameran.
– Men varför det! Det förundrar mig att Ni som journalist säger det om oss.
Naturligtvis, ni filmar ju Folk!
– Vilken uppfattning har Ni egentligen om de väpnade styrkorna?
Jag blir häpen när jag ser att de väpnade styrkorna, som här anklagas av 2 000 personer för att bryta mot de mänskliga rättigheterna, är samma trupper som har omringat hela konferensområdet med tungt beväpnade soldater som dessutom filmar deltagarna. Man behöver inte vara en knäppskalle för att förstå att folk känner sig provocerade av er.
– Hur som helst ber jag om ursäkt om… Men jag begår inga brott mot några mänskliga rättigheter, men nu filmar jag inte längre för att undvika problem.
Vad är Ert efternamn och varför har ni det dolt?
– Jag har ingen anledning att uppge mitt efternamn till Er. Jag är soldat i Colombias armé, respekterar konstitutionen och de mänskliga rättigheterna… ehh. Även nordamerikanerna har krävt av oss att vi ska utbilda oss i och respektera de mänskliga rättigheterna och det gör vi.
Men Ni som soldat vet exakt vad Ert reglemente säger om namnskylten, den ska vara synlig för alla.
– Varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att Ni filmar Folk.
– Okay, jag ber om ursäkt, jag filmar inte längre, är det ok?
Ni tillhör den 22:a Mobila Antigerillabrigaden?
– Ja, som Ni ser och jag döljer inget.
Ni döljer Ert efternamn.
– Men varför vill Ni veta mitt efternamn?
För att ni registrerar människorna här.
– Jag ber än en gång om ursäkt, jag har slutat att filma.

Och så avslutas utbytet av frågor. Så sent som i oktober förra året, efter att deltagarna i en liknande konferens i länet Tolima hade registrerats av militären, påträffades flera av dem med ansiktet mot marken och skott i ryggen.

Dick Emanuelsson

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”.

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar.

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller.

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Rörelsen • 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Tobias Hübinette & Catrin Lundström

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Resa in i stridens centrum i Colombia

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Flammans veckobrev

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev