Huvudpersonen i Dostojevskijs roman Idioten, furst Mysjkin, står med sin renhet och naivitet utanför och ovanför världens träck. Det är i denna mening han är en idiot. Dostojevskij knyter an till den ursprungliga grekiska betydelsen av ordet – icke delaktig i samhällslivet på torget – men laddar det mer positivt. Han tar sats i den ortodoxa uppfattningen om Dåren i Kristus, som är av Gud märkt och därmed talar sanning, till sin egen olycka. I en annan roman, Onda andar, inspirerad av ett anarkistiskt mord 1869, gör Dostojevskij hårdhänt upp med ateism och socialism. Här är huvudpersonen Stavrogin en demonisk och helt känslokall nihilist. Motsatsen till Mysjkin. Antikrist.
Förlaget Riff-Raffs Vägrandets dynamik har nu inget omedelbart med Dostojevskij att göra. Boken är en samling teoretiska texter av huvudsakligen Gilles Dauvé, skrivna mellan 1968 och 2003, i en tradition som enligt förordet ”alltid varit ett fenomen på marginalen”. Men, säger presentatörerna: ”Dauvés radikala avskildhet skall därför inte förväxlas med isolation och beröringsnoja – utan från det faktum att kommunismen inte passar in i den här världen. De kommunistiska perspektiven anländer från framtiden”.
Det ”kommunistiska utanförskapet” (som anknyter till filosofen Deleuze) är en given utgångspunkt i Dauvés teoretiserande. Dauvé vill ”befria Marx från vänstern” och gå tillbaka till en ursprunglig eller ”ung” Marx. Fokus ligger helt på hur kapitalismens organisering av arbetet för att utvinna värde ur det, danar världen. ”Kommunismen” står i total motsättning till detta, i ALLA avseenden: ”Kommunismen är inte ett ideal som ska förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan”. Och hur göra kommunism? Det kommunistiska utanförskapet handlar inte om att organisera, utan tvärtom att bryta ned all organisering utom ”spontan”. Det är en attityd, och ”det viktiga är inte resultatet av denna attityd /…/ utan attityden själv, vägrandets dynamik”.
För alla som intresserar sig för politisk förändring är den strategiskiss som växer fram inte annat än katastrofal om den skulle följas av fler än enstaka estradörer. I ett läge när kapitalet organiserar angrepp mot arbetarrörelsens framsteg framställs fackföreningarna som den största faran för arbetarklassen, ty de ”pacificerar”. Och när folken runt om i världen söker mängder av konkreta sätt att just organisera motstånd mot imperialism och kapitalistisk utsugning rekommenderas att man ska sno tv-apparater eller skriva artiklar om detsamma.
Dauvé driver frenetiskt tesen att man skall vägra ta ställning ”mellan kapitalets vänster och dess höger”, till exempel ”mellan borgerlig fascism och demokratisk antifascism /…/ mellan demokrati och diktatur”. Nu drivs saker till sin konkreta spets. Fascismens segrar på 1930-talet berodde enligt Dauvé på fackföreningarna och enhetsfronten. I Italien och Tyskland hade ”proletärerna redan blivit krossade av valbås och vapen”, ”nedsövda av demokratins kloroform”. Den revolutionära strategin är istället att betrakta både fascism och antifascism som två aspekter av kapitalets rörelser. Man ska förgöra kapitalismen istället, genom sin privata revolution samt hyllande av eventuella upplopp. När fascismen är ett konkret hot mot människors livsvillkor vittnar en sådan inställning om en cynisk världsfrånvändhet.
Den röda tråden broderas så ut med funderingar om vad som var bra i Katalonien i början av spanska inbördeskriget, spekulationer om synen på sexuella perversioner i framtiden, samt fördömande av andra, minst lika betydelselösa teoretiska inriktningar. Allt som innebär en meningsfull, organiserad förändring av den mänskliga tillvaron, bortom ”attityder” gentemot lönearbetet, fördöms kategoriskt. Feminismen till exempel är bra när den motverkar ”penisimperialism och vaginalfetischism” men misslyckad där den anser att en våldtäkt är ett övergrepp, ”som om en penetration är värre än att tvinga en kvinna till löneslaveri genom ekonomiska tvångsmedel”. Vi får en politisk strategi som abstraherar bort det faktum att människor lever i världen.
Intressant med boken är, att den visar hur vänstern kan kortslutas. Många av trådarna i boken utgör i tvättad form hyllat tankegods för en ”vänster” som gärna framställer sig som ”förnyare”. Hardts och Negris ”levda” kommunism, de aggressiva utfallen mot fackföreningar, partier och statligt ägande, liksom synen att socialistisk kamp handlar om privat enslighet, är aktuella ståndpunkter som finner stöd i Dauvés resonemang. Man bör undvika dem.
Avgörande att begripa är detta: Dauvé och hans fränder föreslår inte isolation för att de har galna ståndpunkter, utan reproducerar snarare galna ståndpunkter i sin politiska och organisatoriska solipsism. Den vänster som inte vill eller kan organisera målmedvetet motstånd mot konkreta problem i vardagen blir inte bara svag utan också allvarligt korkad. Just därför är ”autonom” marxism ungefär lika intressant som säg konceptuell styrketräning.
Den metafysiska, dostojeveskijska idiotin slår här över i en konkret idioti, som vi till vardags förstår den. Dostojevskijs huvudpersoner är intressanta för att belysa det mänskliga psykets bottnar, men som politiska typer måste de överskridas. Revolutionären är varken kristi ställföreträdare eller antikrist. Den ”anonyme kommunist” som ”redan knyter ett band till ett kommande folk” genom att vara allmänt odräglig, är varken en idealistisk furst Mysjkin eller en antikristlig Stavrogin. Han är bara en idiot.
