Mia bor i bostadsrätt i Stockholm, hon är singel och saknar barn trots att hon är över 30. Detta hade varit alldeles utmärkt om hon inte kommit från Dalarna, dit hon bara beger när hon tvingas av släktskäl. Masjävlar börjar när ett av dessa tillfällen slagit till. Just befodrad till systemarkitekt reser Mia hem till sin morfars 70-årsdag i Rättvik. Hon samlar sig och stiger över tröskeln till släkten, som om den vore en mild men bestämd kraft, för henne nerströms.
Masjävlar är Maria Bloms debut som långfilmsregissör. Och det finns mycket som imponerar. Dialogen är rapp, rolig och driver framåt och rollbesättningen fungerar utmärkt. Framför allt fungerar manuset fulländat. Inga slitna klichéer stör den oberäkneliga händelseutvecklingen som rycker hit och dit.

Den dynamiska trio som står i centrum i Masjävlar är Mia (Sofia Helin) och hennes två systrar som blivit kvar i Rättvik, Eivor och Gunilla (strålande gestaltade av Kajsa Ernst och Ann Petrén). Mia var den tysta tjejen som drog, Gunilla gifte sig, men tröttnade på sin karl och åkte till Bali istället. Eivor fick stanna kvar och hålla ihop släkten. Det är klassiska roller, men högst trovärdigt gestaltade.

Problemet ligger på en annan nivå. Filmen fungerar som ett urverk bland julmandarinerna. Masjävlar är ett naturalistiskt drama, där det inte verkar finnas några egentliga valmöjligheter. På så sätt liknar den en genomsnittlig såpa, bara med bättre kvalitet på manus och skådespeleri. Medan alla karaktärer griper tag, finns inget egentligt dominerande perspektiv som kan leda dem någonstans. Vi tvingas bevittna hur det är och överbevisas om att det också är så det måste vara. Vi sitter och känner med alla karaktärer tills vi inser att det också lurar oss att ge alla rätt.

Den passar irriterande väl in i tidsandan. Detta är en slags antipolitisk klassfilm, det är anti–Brecht. Postmodernismens idé om upplösta identiteter är passé, men vi sitter fast i ett antal identiteter som obönhörligen står mot varandra. Klass- och könskonflikterna (miljön är helvit, så några etniska konflikter finns inte skymten av) är uppenbara, lösningarna ickeexisterande. Män mot kvinnor och arbetarklass mot mellanskikt. Och naturligtvis, landet mot staden.
Masjävlar är en i raden av filmer med hemvändartema. Förmodligen är skälet att ännu en generation utflyttade blivit tillräckligt gammal för att fundera på vad som händer när de flyttar hem. Och just nu är det min egen generation runt 30. Jag måste säga att den ser rätt tärd ut, inte minst storstadsbefolkningen. Men vem kan säga att den bilden är fel? Det är inte kul att slita ut sig. Och om det är något som kan leda ut ur filmens problematik vore det att se arbetslivets omänsklighet – även om arbetslivet typiskt nog är helt bortopererat ur filmen – för det är här den stora skillnaden ligger mot tidigare hemvändarfilmer.
Under folkhemskapitalismens epok handlade hemvändarfilmerna ofta om hur livet i städerna kunde te sig lite tokigt för de tröga lantborna – som dock hade hjärta – men hur städernas teori och teknologi blomstrade i kontakt med landsbygdens tysta kunskap. En typisk hemvändare var agronomen, läraren eller ingenjören som kom hem från universitetet för att ta plats för att rädda släktägorna eller tämja älvarna. En person som fann en plats. Detta val tycks inte finnas kvar. Om Mia skulle flytta hem skulle det vara för att få ren luft eller för att bli tillsammans med någon som hon växt upp med.

Nu framstår alltså både landet och staden som återvändsgränder. På landet går tiden långsamt, och det viktiga är att ”man har varandra”. I staden slits man ut och för ett meningslöst liv. Det är som romarrikets upplösning i repris. Staden är för hård, landet är sterilt, men folk kommer att välja att dra sig tillbaka till landet (eller till inredningsprogrammens dröm om hemmet som livets centrum, men det är en annan historia). Inte speciellt kul, eller hur?