Det är kallt och blåsigt i Stockholms city. Vi halkar oss fram genom snömodden. – Det är pensionsdagar, så det kanske kan vara lite livat, säger Roffe. Berndt berättar om sitt barndomshem i Dalarna. Han hade så gärna velat få en chans att flytta dit, men nu ska det säljas istället.

Vi är på väg till matserveringen på Kammakargatan, som drivs av Ny gemenskap, tillsammans med Rolf Nilsson och Berndt Carlsson. Roffe och Berndt har precis varit på möte. De sitter i styrelsen för föreningen för Stockholms hemlösa, som fyller två år.
På Ny gemenskap är det mycket riktigt livat. Lunchen kostar tio kronor och består av soppa och smörgås. Roffe bjuder på kaffe. I lunchmatsalen finns det gott om gubbar men nästan inga kvinnor. Ändå är det de hemlösa kvinnorna som Roffe och Berndt talar mest om.
– De har blivit många fler senaste åren, menar Roffe, som är ordförande för Stockholms hemlösa.
– De sticker från sina män och har ingenstans att ta vägen. De rymmer från män som slår dem.
Varför har de blivit fler? undrar jag.
– Jag vet inte. De tänker väl inte ta mer skit.
Roffe berättar om en kvinna som hade köpt hem sprit åt sin man. När spriten tog slut blev han vansinnig och slog henne. När hon anmälde honom ledde det inte till något, eftersom hon själv hade köpt alkoholen och varit med och druckit upp den. Han berättar om kvinnor som blivit misshandlade och våldtagna men enligt polisen får skylla sig själva för att de deltagit i supandet innan. Han berättar att socialen uppmanat hemlösa kvinnor att skaffa sig en man att bo med.
– Hur fan kan man vräka ur sig en sån sak? undrar Berndt.
– Titta på henne, säger Berndt och nickar diskret bort mot en kvinna en bit bort. Hon har gått här i sju år. Hur orkar hon?
– Hon är mycket sjukare nu, säger Roffe, inverterad som fan.
Sju år som hemlös är längre tid för en kvinna än en man, menar de. Kvinnor far mer illa. Roffe tror att antalet kvinnor ökat med tio procent de senaste sju, åtta åren.
Sten Hurtig, föreningens förre ordförande, kommer förbi medan han diskuterar den kommande helgen med personalen.
– Vi kan inte ta in fler än vi kan duka åt, säger han.
Det kommer att bli trångt hos Ny gemenskap under julen.
Det skymmer utanför fönstren. Matsalen börjar tömmas och personalen städar. Plötsligt hörs ett väldans liv ute i foajén. En kille är förbannad och ropar högt om sina pengar. Andra försöker lugna honom. Så där är det jämt, suckar Roffe och Berndt uppgivet. Föreställ dig hur det är på natthärbärgena!

Vi går upp på övervåningen. Här är det varmt och fuktigt och luktar gott. Flera stora tvättmaskiner och torktumlare mullrar i tvättrummet. I ett kapprum hänger skänkta vinterjackor, sovsäckar och kläder i långa rader. Ny gemenskap har främst dagaktivitet men där finns också några boende. Vi träffar Sten och sätter oss i det lilla sammanträdesrummet. Sten var föreningens första ordförande. Men så blev han invald i styrelsen för Ny gemenskap och ville inte sitta på två stolar.
– Man måste ju veta vems intressen man tjänar, skrattar han.
Det är ingen av de tre som är nöjd med kommunens insatser för de hemlösa. Dessutom är de förbannade över de fördomar som finns.
– Klart att det är många som missbrukar eller har psykiska problem eller både och, säger Roffe. Men det finns många som inte har det också. Det finns lika många olika personligheter och livsöden bland hemlösa som bland alla andra. Alla människor är olika.
Roffe verkar vara en fena på opinionsbildning. Det gick bara en dag från att min senaste artikel om hemlösa publicerats – en liten en – så fick jag ett mejl där han undrade vad jag egentligen menade. Sedan dess har jag lagt märke till hans namn under åtskilliga insändare, skrivelser och debattinlägg om hemlöshet.
– Jag är fjärde generationen stockholmare, säger han. Ändå säger de att jag ska flytta från stan för att få bostad.
Vad är det då som är fel med politiken för de hemlösa?
– Frivilligorganisationerna är tänkta som komplement till de sociala myndigheterna men idag är det tvärtom, säger Roffe. Socialtjänsten är som en bank åt frivilligorganisationerna. Det är ett oppköp att komma till socialtjänstens härbärgen, där du måste vara drogfri och skötsam. Är du inte det får du söka sängplats på annat håll.
Men i Stockholm införde ju borgarna förra mandatperioden en tak-över-huvudet-garanti. Enligt den var det meningen att även påverkade och mindre skötsamma personer skulle få nånstans att sova på nätterna. Fungerar inte den?
– Det går inte att nånsin bli drogfri om du bor med nio pundare i samma rum, menar Rolf och de andra instämmer. Det är meningen att du ska få ett inackorderingshem och efter det ha kvalificerat dig för en träningslägenhet. Men var ska du lära dig det sociala beteendet, Svenssonkoderna?

Kommunen har börjat samarbeta med landstinget för att psykiskt sjuka med missbruk inte ska falla mellan stolarna. Egentligen ska alla kommuner och landsting ha ett sådant samarbete, men det har kommit mycket olika långt på olika håll. Har det inte börjat märkas någon förbättring i Stockholm med samarbetet?
– Det där har vi hört i två år, fnyser Rolf Nilsson. Vi hemlösa har försökt komma med synpunkter och har satt ihop ett tiopunktsprogram mot hemlösheten. Men nu finns ett förslag i kommunen om att alla hemlösa ska tvingas registrera sig med personnummer.
– De flesta hemlösa vill inte synas utåt, säger Stene. Många har flyttat till Stockholm från andra ställen och har släktingar som tror det går bra för dem.
Av den anledningen har heller inte Föreningen för Stockholms hemlösa haft så lätt att ansluta folk – och särskilt inte att få folk att ställa upp till styrelsen.

– Tre familjer vräks i Stockholm varje dag, säger Sten. Det är inte främst på grund av brist på lägenheter utan på grund av att värdarna blivit hårdare. Idag kan det räcka att du är fem dagar sen med hyran. Men anledningen till att du hamnar på gatan är ofta alkohol eller droger. Ganska ofta är det skilsmässor som är upptakten.
– Eller nån annan form av livskris, tillägger Berndt.
– Vi kommer aldrig kunna bygga bort hemlöshet, fortsätter Sten. Häromdagen kom polispiketen förbi här. Jag har aldrig sett folk rusa och röra sig som då!
Alla skrattar åt händelsen, men blir sedan allvarliga.
– Det har blivit en mycket hårdare attityd, förklarar Sten.
– Alla vet vad en hemlös är, säger Berndt, men få vill hjälpa.
– Ny gemenskap startade egentligen för gamla ensamma människor, säger Sten. Men det har blivit så att det är hemlösa som kommer hit.
– De gamla gästerna vågar sig inte hit idag, säger Roffe. En kille på Frälsis sa häromdagen att de håller på att bli psykvård dessutom. Jag menar inte att man ska låsa in folk men det måste finnas nån jävla behandling för dem som är sjuka.
– De borde lägga ner härbärget i Midsommarkransen, säger Stene plötsligt. Där måste nio personer bo i samma rum. De buntar ihop alkoholister och knarkare. Där finns bara tre rum för par.
– Man får inte ha med sig husdjur dit, säger Roffe. Man undrar om det är med hänsyn till människan eller djuret…
– Stockholms hotellhem har gjort 24 nya parrum men vilka ska kvalificera sig dit? fortsätter han. Stockholms hotellhem är en propp. Det grundades som de utsattas hem men nu har de tappat konceptet. De hyser studenter och invandrare.
Stockholms hotellhem drivs av Stockholms stad, men har dålig rotation på de boende. Det har inte längre funktionen av tillfällig sluss för utsatta som sedan ska få något bättre, menar Sten och Roffe. De boende bor nästan permanent, med kontrakt som skrivs om var tredje år för att inte hyresgästen ska få besittningsrätt. De är inte heller alltid personer med de särskilda behov som hemlösa har. Roffe menar att de hellre borde göras om till riktiga lägenheter i stället.

– Det finns folk som bott 10–15 år på hotellhem, hävdar Roffe. Om du mot förmodan lyckas vara drogfri en månad har du kvalificerat dig dit.
Det är svårt att bli drogfri för egen hand, medan man fortfarande bor på gatan eller på härbärgen. Dessutom ska du fortsätta underkasta dig drogtester när du bor på hotellhem, för att eventuellt få en egen träningslägenhet. Knark, alkoholm och vissa mediciner ger utslag. Drogtesterna genomförs regelbundet och är mycket dyra.
– Mitt piss är värt mer än min levnadsstandard, säger Roffe. Drogtestet kostar 6 000 och de flesta har runt 3 000 kr i månaden. Men i huset där Stockholms hotellhem ligger, på Magnus Ladulåsgatan, ligger en restaurang med fullständiga rättigheter! De boende får krita till nästa pension… Om du inte tvingar någon till vård, förrän alla frivilliga vägar är prövade, hur ska du då kunna hjälpa nån som inte anser sig ha problem? Särskilt som det funkar idag, då du ska ha fyra olika socialsekreterare för att inte få en jävsituation. Men hur ska de kunna bygga upp ett förtroende?
– Många tycker att man ska flytta dit bostäderna finns, men ingen kommun vill ju ta kostnaderna, fortsätter han.
– Kommunerna slåss sinsemellan om vem som ska ta kostnaderna för uppehället, säger Berndt och Sten tillägger:
– På 1980-talet var det inga problem. Då skickades bara en faktura.

”Jag har så mycket jag vill göra!”

Berndt Carlsson hade strul med en hyresvärd för 15 år sedan. Sedan dess har han levt på gatan. Han vare sig super eller knarkar. Därför har han inte så många vänner bland dem som bor på härbärgena och håller sig mycket för sig själv. Vi går den branta gatan ner till ABF-huset. Där håller han gärna till, går på de möten som är gratis. I kväll ska det hållas ett möte om Stockholms socialpolitik. Innan dess hinner vi prata en stund.

Vi slår oss ner i foajén och han läser för mig med stilla röst en av sina dikter.
”Det finns en frihet i detta land
Den största frihet på jorden
Den kallas ansvarsfrihet, min vän
Den sanna lyckan på jorden”

Berndt har bott ute i skogen i en koja, han har haft sju olika bilar som vandaliserats och bränts upp. Han har haft två husvagnar som förstörts. Han menar att de som förstör för de hemlösa är sjuka, hatiska människor.
– Det är som med han som körde på en massa människor i Gamla stan eller som han som slogs med järnrör i Bromma. Eller kolla på han som skrek därinne på Ny gemenskap, klart han inte var i psykisk balans. Vem som helst blir knäckt av att känna sig så illa behövd. När det enda man vill är att äta lite mat och få lägga sig och sova.
– Det är inte konstigt att en del tar till sprit och droger.
– De som varit på behandling har ingenstans att ta vägen när de kommer därifrån. Så kanske de får bo hos en kompis, som har ett missbruk. Myndigheterna kastar ut pengar på behandlingshem, till ingen nytta när du ändå måste lita till såna kompisar som ”hjälper dig”. Du kanske kan tacka nej i början, men hur lätt är det i längden när de dricker och har roligt?
Berndt hade en liten etta på 27 kvadrat i Råsunda. Men när värden ville renovera så lägenheten blev obeboelig under ombyggnaden, vägrade Berndt betala hyra.
– Skulle jag betala för en lägenhet som inte går att bo i? De höll ju på med starka kemikalier och saker.

När han sedan sökte en annan lägenhet, fick han dåliga referenser av förra värden. Och så höll det på. Berndt säger att han sökt lägenhet i Sundsvall, Östersund, Göteborg och Malmö utan att beviljas, eftersom han har prickar om obetald hyra. Och nu kanske han inte heller kommer åt barndomshemmet hans mamma lämnat efter sig. Hans syster vill hellre sälja stället i Dalarna, än låta honom köpa in sig. Han säger att hon hatar honom. Huset är inte taxerat till mer än 16 000 kronor, så minus advokatkostnader kommer inte Berndt få ut några pengar att tala om. Han hade hellre velat ha en bostad. Berndt och hans advokat ska överklaga beslutet om tvångsutförsäljning, men om det inte lyckas vet han inte hur han ska göra. Han orkar inte mer, säger han.
– Jag kanske köper mig en husvagn och drar utomlands i så fall. Jag har inte mer att hämta här.

Berndt blev sjukpensionär på grund av en ryggskada. Innan dess arbetade han som busschaufför i Solna under elva år. Länge drog han sig för att sova på nattbussarna, trots att han inte hade tak över huvudet, eftersom de som körde var hans gamla kolleger.
– Det var pinsamt ibland alltså, jag försökte undvika det.
Men numera sover han ibland på nattbussen ut mot Råby och Kungsängen. Det tar tre timmar fram och tillbaka.
– Men man blir aldrig utvilad utan är trött jämt. Man kan inte ens lägga sig ner för då kommer polisen direkt.
Berndt visar ett foto på skogskojan där han bodde förut. Ett tag sov han i en bil som han fått. Då klagade grannarna genom att skriva lappar där det stod ”Förstör inte vår utsikt”. Då flyttade han in bilen i ett garage.
– Men på vintern har det varit kallt. Och mycket råttor och spindlar.
Dessutom har bilen saboterats genom att någon hällt filspån i motorn. Han hade vänner förut, som ställde upp. Men de är döda nu.
– Man blir deprimerad. Vad ska man kämpa vidare för?
Det Berndt trivs med att göra är konstärliga saker. Han målar, fotar, snickrar, skulpterar och skriver dikter. Det är bara dikterna han har kvar. Ingenting annat går att behålla.
– Det är så mycket jag skulle vilja göra. Men jag har ingenstans att vara. Och så försvinner ens grejer, vissa saker som jag försökt spara. Jag har ett svagt hopp om trygghet, om ett boende som betyder något. Men jag skulle inte ha råd med något annat än boendet i så fall.

Berndt fyllde 65 i september. Nu är hans pension mindre än sjukpensionen var tidigare. Han har runt 6000 i månaden.
– Visst har jag betalningsanmärkningar, det går inte att komma undan. Ett bilvrak kostar. Kronofogden får hela tiden in nya saker på mig.
Hos Ny gemenskap kostar det 9000 i månaden att bo, vilket oftast bekostas av den boendes kommun. Berndt, som hör till Solna kommun, får ingen hjälp.
– De anser väl att de tjänat för lite på mig hittills. Om du inte har drogproblem faller du mellan stolarna.
– Jag är född i Stockholm så jag tycker jag har rätt att bo här.

Fotnot: Fotoboken Utanför,
om Stockholms hemlösa, går att köpa
för 190 kr på www.broderskap.se

Lena Malmberg

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

”Nya tider råder”, menar redaktör Susanna Alakoski, själv invandrad från Finland, i förordet till antologin Ett hav emellan. ”Krigserfarenheterna går i dag att sätta ord på, på ett annat vis, genom många människors gemensamma strävan att göra dem talbara.”

Genom föreningen Liv i Sverige har redaktörerna samlat in texter där några av de runt 72 000 personer som under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget på 1940-talet kom till Sverige som krigsbarn från Finland, själva sätter ord på sina erfarenheter. Några av skribenterna kommer ur generationerna som har följt på deras, och bidrar med sina historier kopplade till händelserna. För saker ärvs, i det tysta. ”Vi som är kvar verkar få leva med gissningar”, skriver ättlingen Samuel Strömgren.

Även i vår studiecirkel deltog barn till krigsbarn, fulla av frågor till dem som själva hade upplevt och fick försöka svara i stället för föräldrarna som gått bort innan samtalen hunnit äga rum.

ABF-salen vi satt i bar tidigare Maja Sandlers namn. Hon var en av grundarna av Arbetarnas bildningsförbund, tillika den som brukar omnämnas som initiativtagaren till evakuering av barnen från Finland. Alltför ofta har tilltaget beskrivits som enkom ett välgörenhetsprojekt. I själva verket var ansatserna och motiven till den stora barnförflyttningen flera och fleras. Alla inte lika hedervärda, vilket historikern Ann Nehlin ärligt lyfte i sin bok De finska krigsbarnen, som kom i höstas och som gjorde sitt för att nyansera det ibland självgoda svenska narrativet. I boken beskriver Nehlin de politiska syften krigsbarnsprojektet hade, bland annat som plåster på såren för att Sverige inte skickat militär förstärkning till Finland.

Jag minns hur pirrigt uppfriskande och nästan förbjudet det kändes när jag 2022 hörde en av de finska karaktärerna i Riksteaterföreställningen Finska för invandrare, i en harang om svenskar, utbrista: ”Vi glömmer aldrig hur ni stal våra barn!”

Ett hav emellan gör också sitt för att nyansera, med sin bredd av berättelser. Totalt 52 stycken.

Här återfinns såväl mardrömsskildringar som solskenshistorier, förklarar Alakoski i en förenklad uppdelning. Egentligen är de flesta ingetdera, eller både och. Trots att de skiljer sig mycket åt finns ett gemensamt tema i många av skildringarna: slitet och dragandet – mellan länder, familjer, syskon, språk, vänner, hus, tankar, intryck. Det är åldrade berättare, men än minns de ensamheten i hur det var att med ett barns intellekt försöka hänga med – förstå, anpassa sig – utan att gå itu.

Läs mer

Kultur/Nyheter • 27 mars, 2022

Arvet från öst

”En minnesbild som etsat sig fast är då Martti bokstavligt talat drogs, nästan släpades, bort”, skriver Harri Jalonen om sin bror. ”Trots den lilla viljestyrka jag kunde mobilisera kunde jag inte stå emot. Ingen kunde hjälpa oss. Ingen mor och far. […] Jag kände mig fullständigt maktlös. […] Först upplevde jag att tiden stod stilla, sen tappade jag all tidskänsla.”

”Hur känns det att ni fortfarande kallas för krigsbarn?” frågade jag cirkeldeltagarna under vår sista träff. Svaret landade i att det är ganska poetiskt. För trots att de flesta närmade sig nittio, fanns inte bara barnet kvar där inne – utan också kriget.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Som alla bra memer fångar den en ideologi, inklusive dess motsättningar, i en enda bild. Här ges nybörjarkursen i marxism som varje färsk vänsteraktiv får. Det är samma budskap som broderas ut i Vänsterpartiets nya partiprogram, om arbetets centralitet för att skapa välstånd.

I Disneyfilmen Lejonkungen (1994) är scenen ett överlämnande av en stafettpinne, från en åldrande regent till hans efterträdare. I memet blir det den kunskap varje kapitalägare och företagare vet om, men försöker hålla hemlig inom familjen. Att deras rikedom är skapad av andras arbete.

Invändningen sitter i ryggraden på varje högerdebattör. Men om ni tror arbetarna skapar allt välstånd och kan bygga hela storstäder, varför gör ni då inte det själva? Skapa era arbetarstyrda företag. Bygg era socialistiska hyreshus. Driv era klimatvänliga jordbruk. Koda era kommunistiska algoritmer. Vad hindrar er?

Det är en öm punkt. När Karl Marx i Kapitalet diskuterar kapitalismens framväxt är det en berättelse om hur proletariatet skapas genom att arbetande människor skiljs från produktionsmedlen. Småbrukare förlorar sin jord, statare sina torp och odlingslotter, pigor sina tjänster på gården, och sedan söker de sig alla till storstäderna för att ta lönejobb i de framväxande fabrikerna. I utbyte för sin arbetskraft får de pengar som precis räcker till mat och boende. Men, förklarar Marx, för arbetarna är arbetskraften en individuell vara. För företagsägaren däremot kombineras de olika enskilda arbetskrafterna till en samlad kollektiv produktivkraft. Denna planering kallar Marx för samverkan.

Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer.

Kapitalisten ser till att alla jobbar med rätt sak, och förbinder det arbetet med ett maskinsystem, kunskap och resurser. Han ersätter det enskilda arbetet med en lön, men det samverkade arbetet skapar en produktivitetsökning som ger det mervärde han kan behålla själv utan att ersätta arbetarna för. En sådan planerad samverkan kräver hans aktiva arbetsledning, skriver Marx. Han står som generalen som kommenderar sin armé, eller dirigenten som leder sin orkester.

Utan en kung i fabriken kommer arbetarundersåtarna inte producera välståndet, oavsett om det skapas av deras arbete. Arbetare utan ledning är bara isolerade hantverkare. Lär dig det, Simba. Allt vilar på kapitalisten som entreprenör.

I sin Teori om ekonomisk utveckling (Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung, 1911) lyfte nationalekonomen Joseph Schumpeter fram entreprenören som den handlingens man som var central för att den industriella revolutionen skulle komma igång. Entreprenören såg bortom den omedelbara marknadens produkter, utan tänkte innovativt och bröt sönder gamla marknader i en kreativ förstörelse som öppnade nya. Skapandet av marknaden för bilar ersatte den för hästvagnar, e-post minskade postandet av pappersbrev, nätbankerna stängde bankkontoren. Facebook fångar essensen i hela entreprenörsandan i sitt motto om att ”röra sig snabbt och förstöra saker”.

Entreprenören drev därför utvecklingen framför sig med sina omstörtande innovationer. Schumpeter såg däremot den stora arbetande massan som passiv och menade likaså att kapitalägarna följde strömmen och anpassade sig till förändringar. Entreprenörerna var däremot den aktiva minoritet som bröt ny mark och hittade nya kreativa lösningar som fångade upp innovationer och gjorde dem profitabla. Entreprenörens innovation var att skapa nya sammansättningar för hur arbetskraften, teknik, kunskap och resurser kunde kombineras, menar Schumpeter.

Aptit. Killarna bakom Pablo Escobar Vodka stämmer in på den gängse bilden av entreprören som manlig och enskild. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT.

Innovation och entreprenörskap blev nyliberalismens honnörsord. Det var entreprenören som skulle omstöpa välfärden till en vinstdrivande marknad. Vårdcentraler, skolor, apotek, posten, elnätet och järnvägen var resurser att hugga in i. Alla skulle öppnas upp för entreprenören som skulle föra in nya arbetsmetoder i rigida offentliga verksamheter, med löftet att göra köerna kortare, valfriheten större och tjänsterna mer skräddarsydda.

Entreprenörskapet var universallösningen på alla marknadens problem, som arbetslösheten, integrationen, kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden, bristande konkurrens och kulturens finansiering. Inget problem var för stort för entreprenören. EU förde upp entreprenörskapet som en nyckelkompetens 2018, den unika ”förmågan att reagera på möjligheter och idéer och att omvandla dem till värde för andra”. Skolan skulle lära ut entreprenörskap för att ”alla elever ska utveckla kunskaper, förmågor och förhållningssätt som rustar dem för ett föränderligt samhälls- och arbetsliv”, skriver Skolverket. Stockholms stads kulturstrateg Patrik Liljegren sade 2011 att konstnärer måste bli företagare som svar på vikande verksamhetsstöd och höjda hyror.

Varje konstnär, rockband, förortssatsning, underleverantör och frilansare tvingades överväga hur deras verksamhet kunde bli en inkomstbringande produkt. Kunde deras verksamhet bli en startup? Även folkrörelserna förväntades bli idéburna innovatörer. Den ideella sektorn i civilsamhället skulle axla rollen som sociala entreprenörer, leverera ideell välfärd som komplement till den statliga och marknadsdrivna välfärden. Till och med de kriminella gängen hittade en nisch som nydanande entreprenörer. Var tredje person inom den organiserade brottsligheten har företagskopplingar visade Stockholms Handelskammares rapport Kriminella entreprenörer som kom i januari i år.

På Jordens dag den 22 april konstaterade Johan Norberg, författaren till Kapitalistiska manifestet, att den kapitalistiska entreprenörsandan är vår enda räddning undan klimatkatastrofen. Den förmågan bygger på ”miljontals människors kreativitet snarare än från några få i toppen”, vilket gör den till ”vår bästa chans att hitta sätt att anpassa oss till och innovativt ta oss ut ur oväntade kriser, oavsett om det är en pandemi, en av krig oss påtvingad brist eller ett miljöhot”. Entreprenören har gått från att vara en liten elit hos Schumpeter till att hos Norberg vara kapitalismens massbas.

I Michael Hardt och Antonio Negris sista gemensamma bok, Samling (Tankekraft 2019), publicerad innan Negris bortgång 2023, tar de sig an entreprenörskapet. I stället för att förkasta det försöker de hitta en subversiv användning, genom att lyfta de dolda premisser som entreprenörskapet vilar på.

I sin bokserie visar Negri och Hardt hur den industriella arbetarklassens organisationer och partier allt mer har luckrats upp. Deras tes är att fabriksproduktionens väggar tagits bort och det traditionella fabriksarbetet spridits ut både globalt över jorden och lokalt i samhället.

Dagens produktion är beroende av långa produktions- och varukedjor med underleverantörer, servicesektor, infrastruktur, lagerhållning och informationsarbete. Det löpande bandet sträcker sig ut i samhället och runt hela jordklotet. Om Marx fokuserade på fabrikens inre samverkan, ser Hardt och Negri att producenternas samverkan nu snarare sker på ett samhälleligt plan. Lejonkungen i memet gör rätt i att visa Simba en stad snarare än en fabrik när han förklarar dagens kapitalism.

Läs mer

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Krönika • 01 mars, 2024

Jag minns alla golv jag sovit på

För att beskriva denna nya spretiga klassammansättning plockar Hardt och Negri in ett begrepp från 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza: multituden. Det politiska projektet är att hitta multitudens – den postfordistiska arbetarklassens – adekvata organisationsform. Masspartierna, folkrörelserna och fackföreningarna tappar medlemmar i takt med deras materiella bas i fabrikerna luckras upp.

Det är här Negri och Hardt vänder sig till entreprenörsbegreppet. Likt Johan Norberg ser de hur den innovativa förmågan fått en masskaraktär i samhället. Men det nyliberala entreprenörskapet skapar inte innovationerna, utan fångar snarare in dem som redan finns inneboende i produktionsprocessen.

Det är inte längre nödvändigtvis kapitalisten som står för organiserandet av produktionens samverkan. Samverkan sker i allt högre grad direkt i samhället, genom universitetsforskning, nätverksbyggande, självständiga arbetslag, belånade egenföretagare och privat-offentliga partnerskap. Det är inte ens säkert att kapitalisten äger produktionsmedlen som arbetet utförs med, från datorer och mobiler till byggmaskinen, transportmedlet eller städutrustningen.

Där kapitalisten förr var planerare med den övergripande helhetssynen över produktionen sköts nu planeringen i många sektorer direkt av producenterna själva. Gigarbeten, programmerare, informationsarbete, servicejobb, hushållsnära tjänster, byggjobb, renovering, transporter, lagerhållning och bokföring beställs snarare in av företagen utifrån. ”Det behövs inte längre några generaler för att organisera soldaterna på den samhälleliga produktionens slagfält; trupperna kan så att säga organisera sig själva och bestämma sin egen riktning”, skriver Negri och Hardt. Samverkan håller på att glida ur kapitalets grepp.

Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension.

Produktionen har på så sätt blivit mer autonom. Det behövs bara en knuff för att ta det ett steg till. Gigarbetarna kan skapa egna plattformar i stället för de monopoliserade, programmerare använda sin kunskap att skapa fri programvara och plattformar som Github, vårdarbetare driva självorganiserade vårdcentraler för papperslösa, lärare och doktorander ha fri undervisning utanför skolorna och universiteten, städarna och byggjobbarna bilda kooperativ, busskontrollanterna kan fackligt som under pandemin strunta i att kolla biljetter, advokater driva försvarskampanjer för aktivister ideellt. Denna gratissfär, ”oegennyttiga handlingar för samhällets bästa”, kan utökas för att skapa sociala allmänningar. Det är inte någon avlägsen utopi, utan något som redan sker.

Den samhälleligt arbetande klassens entreprenör, multitudens entreprenör, lyfts fram av Hardt och Negri som ett sätt att tänka kring både nya partier och ett självorganiserat undandragande av arbetet från kapitalet. I denna bemärkelse handlar entreprenörskapet om att hitta innovativa former att förbinda maskiner, kunskaper, resurser och arbete – som redan finns i arbetarklassens händer – till ”att slitas ur privategendomens sfär och bli gemensamma”. Ett entreprenörskap riktat mot nyliberalismens infångande och marknadsutsättande, där samverkan får en radikal politisk dimension. Här skapar den kreativa förstörelsen inte längre nya marknader, utan snarare områden utanför marknadens logik.

– Vad hindrar arbetarna från att organisera produktionen själva, frågar Simba.

Lejonkungen bleknar. Han vet att solen är på väg att gå ned över hans rike.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.

Ingen vill betala

Finskt trauma får tala

Arvet från öst

Alla är vi entreprenörer

Jag minns alla golv jag sovit på

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Flammans veckobrev

Arvet från öst

Jag minns alla golv jag sovit på

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev