I diktaturer är det inte ovanligt att den härskande klicken startar flera partier. Dessa träter om några frågor, vilket ser bra ut, men tar förstås aldrig upp strid kring själva makten. Metoden är flexibel. På senare år har vi till exempel sett Kreml bilda såväl ryska vänster- som högerpartier, vilka kan vara oense om en del saker, men aldrig stödet till presidenten i för denne avgörande frågor. I länder med mer utvecklade demokratiska traditioner bildas politiska organisationer på andra sätt – som uttryck för kollektiva intressen och (om än inte mekaniskt) därur springande idéer. Dessa är sedan inte statiska utan utvecklas både inifrån och genom att förhålla sig till yttre förhållanden.
Idag spricker det politiska landskapet upp längs delvis nya linjer. I grunden handlar det om vad som är avgörande för att de härskande ska fortsätta härska – vad som bestämmer den rådande ordningens reproduktion.

Dagens huvudmotsättningar handlar så om kampen för det nationella självbestämmandet och mot imperialismen, samt folkets rätt till dräglig och trygg materiell försörjning, i strid mot växande klyftor och ”flexibilisering” av arbetsmarknaden. I svenskt perspektiv blir stridsfrågorna uppenbara: EU-federalismen (konstitutionen), utrikespolitikens självständighet (”humanitära interventioner”, Nato-anpassning), folkens rätt att göra motstånd mot ockupation (Palestina, Irak), arbetsrätt och kamp mot europeisk lönedumpning, välfärdens finansiering (som etablissemanget är överens med sig självt om måste ”reformeras”, alltså privatiseras).
Den vänster som intar etablissemangets ståndpunkter i de avgörande frågorna välkomnas entusiastiskt i stugvärmen men blir irrelevant på kuppen. En vänster som tar ställning i konflikt mot etablissemanget hittar å andra sidan utrymme för nya, kraftfulla folkliga allianser. Detta blixtrade fram tydligt i EMU-folkomröstningen, men visar sig också i en rad andra strider på vänsterkanten.
Den vertikala sprickan är inte slumpmässig. Under 80- och 90-talen kunde vi se hur kapitalet satte den politiska dagordningen i världen. Att vara i opposition innebar att försöka ge lite annorlunda svar, knappast ställa egna frågor. Läget är förändrat sedan mitten av 90-talet. Runt om i världen reses alternativa dagordningar. Motsättningarna skärps.
Att försöka stå i mitten när politiska jordskalv river upp en ravin i landskapet, är den mest katastrofala av alla strategier. En vänster som inte kan vara vänster i bemärkelsen systemkritisk förlorar snabbt existensberättigande och stöd. Och när räkningen med diktaturen ska göras upp betyder partiernas etiketter föga – på vilken sida de stod allt. Misstag blir dyra. Där står nu vägvalet för svensk vänster.