Major Marco i den amerikanska armén åker runt och berättar historien om sin armégrupp i Irak 1991. Hur de hamnade i bakhåll, hur två av medlemmarna dog och hur hela gruppen räddades av Shaw, som av en slump kandiderar till vicepresident. I själva verket drömmer han att historien var helt annorlunda. Och naturligtvis, kära läsare, är det en helt annan historia som är sann. En historia som inkluderar hjärntvätt medelst avancerade implantat. Och dessvärre en historia som redan från början är så dåligt konstruerad att man vill resa sig och gå.
I originalfilmen, Hjärntvättad (The Manchurian Candidate) från 1962 med Frank Sinatra och Angela Lansbury var hela historien en lek med 1950-talets kalla krig och amerikansk krigsparanoia: tänk om USA:s ledare är hjärntvättad av landets värsta fiende? Men det var också en satir om kalla krigets jakt på kommunister. Senator Iselin, som är filmens McCarthy, kommer varje dag med häpnadsväckande uttalanden om hur många kommunister som finns i statsförvaltningen. Antalet växer och krymper slumpartat eftersom hans minne är så dåligt. Hans manipulativa hustru kommer på den enda lösning som är långsiktigt hållbar för den svårt ketchupboeroende senatorn Iselin: Antalet kommunister är 57, i likhet med antalet varor tillverkade av ketchupproducenten Heinz. Spänningen byggs av kontrasten mellan spionhistorien och de suggestiva bilderna från hjärntvätten. Hjärntvätten i det koreanska fånglägret får de manipulerade att tro att de är på ett garden-party. Ruter dam är signalen under en patiens som gör Shaw mottaglig för omedvetna budskap.

Hjärntvättad lyckas vara en satir med svart humor samtidigt som thrillermomenten är mästerliga som bara annars Hitchcock i högform. Demme misslyckas med allt. Ingen humor finns kvar, inga suggestiva scener, en helt löjlig hjärntvätt och framför allt ett politiskt stendött budskap. Just när det finns mycket intressant att säga om det amerikanska psyket, väljer Demme att göra det på ett sätt som förklarrar bort hela väljarkåren. Det är som om Demme på allvar vill förklara president Bush (eller möjligen Kerry) som en hjärntvättad docka.
Spänningen förtas också av att den stora komplikationen – att den auktoritära modern i själva verket är dubbelspion – är borttagen. Manchurian, som i originalet står för den kinesiska regionen Manchuriet, står här för ett multinationellt företag, Manchurian Global. Och som om Demme inte kunde nöja sig med att göra historien plattare, desarmerar han kritiken mot det fejkpatriotiska, militaristiska och fascistoida nutids-USA genom att prångla in ett lyckligt slut, som återförenar Marco med det amerikanska imperiet.
Om inte förlagan hade varit en av de bästa thrillers som gjorts, hade en del varit ursäktligt. Nu är det direkt patetiskt.