– Det kom som ett politiskt dokument. Sedan har man varit beredd att samverka men lösningarna är bestämda på förhand. Grundtankarna var uttänkta innan presentationen, säger Christina Aurell, facklig sekreterare på SSR.
– Det finns en integrations- och arbetsmarknadsavdelning uppe på stadshuset, och de har inte varit delaktiga i detta överhuvudtaget, säger kommunstyrelseledamoten Juha Jurvanen (v).
Enligt andra uppgifter till Flamman har till och med Kent Andersson, socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för arbetsmarknads- och integrationsfrågor, utmanövrerats från diskussionen.
Frågan om Välfärd för alla var förra sommaren uppe i kommunstyrelsen, men då bara presenterat som behovet av en allmän plan.
– Innehållet kom senare, säger Anneli Philipson.
Vid det laget hade det varit orimligt för någon att vända sig emot grundprincipen – att försöka ta ett helhetsgrepp kring de problem Malmö de facto har. Men bland annat vänstern vände sig emot tanken att det skulle kunna gå att nå enighet om planen – ”det är ju där politiken kommer in”.
Tjänstemännen gick sedan ut och genomförde en enkät bland 160 Malmöbor, varav hälften var av kommunen utvalda representanter för olika organisationer, som fick lista vilka stora problem de upplever finns i staden. Socialbidragen och integration låg i topp bland de enkla svaren, och Anneli Philipson sätter frågetecken för såväl enkätens representativitet som hur dess resultat tolkats.
– Det förvånar mig inte att sådana svar kommer vid första anblicken. Den som frågar Malmöborna ska vara beredd att ta en dialog, och i så fall skulle resultaten nog bli ett annat, menar Philipson som kallar modellen ”envägskommunikation”.
Enkäten användes sedan som argument för vad som blev kärnan i Välfärd för alla, tillsammans med, som Anneli Philipson uttrycker det, ”tjänstemännens egna idéer”, där det inte är solklart varifrån tankar och idéer kommer. Många kommunala tjänstemän arbetar nu parallellt – en del av arbetstiden med handlingsprogrammet, en del med sina ”vanliga” frågor.
Den som ansvarat för samordningen, Christer Persson, har hos kommunen titeln utvecklingsstrateg. Annars arbetar han med marknadsförings- och framtidsprojekt såsom Öresundsregionen och Malmö stadion.
När vänstern i våras sade nej till låta Välfärd för alla vara grunden för budgeten, skapades oro inom socialdemokratin. Ilmar Reepalu har sedan i debatten hotat med att lägga ned stadsdelsnämnderna om inte vänstern hjälper till att i nästa steg driva igenom budgeten där. Må så vara, menar Philipson.
– Nu är det sagt att allt välfärdsarbete ska utgå från kommunstyrelsen. Men barnomsorg, skola, äldrevård och socialbidrag, det är ju just vad stadsdelarna sysslar med. Då har ju stadsdelsnämnderna inget berättigande alls.
Malmö tillhör de många kommuner där kommunfullmäktige genom budgeten fördelar till stadsdelsnämnderna.
Samtidigt har de centrala tekniska nämnderna anslagsbudget, de begär pengar beroende på planer och behov. Skulle något gå fel, kan alltså exempelvis gatukontoret omprioritera sina utgifter; kanske skjuta upp en gatureparation till förmån för sophämtningen. Den friheten har inte stadsdelsnämnderna: allt som har med de löpande välfärdsutgifterna att göra, måste tas ur samma påse. För många vårdkrävande äldre kan innebära en elevassistent mindre.
– Grupper ställs mot varandra, hela tiden. Och stadsdelarna är jätteduktiga på att hålla budget, säger Anneli Philipson.
I praktiken tycks stadsdelsnämndsreformen inte lett till mer demokrati utan tvärtom: makt flyttas från politiker till tjänstemän, och nedifrån och upp. Den medborgare som vill utkräva ansvar, bollas från den ena instansen till den andra.
Men med Välfärd för alla tas ytterligare ett steg, inte bara uppåt utan också utåt, bort från politiken: till en ”samordningsgrupp” där företag, Rotary, näringslivsorganisationer, facken, kommunstyrelsen och dess tjänstemän, diskuterar strategier. Invandrarorganisationerna på stadsdelsnivå är inte representerade.
– Hela det etablerade samhället sitter där. Det är vi och dom, ”vi” diskuterar invandrarna, de blir objekt för politiska åtgärder, säger Juha Jurvanen.
Eftersom så pass många politiska frågor nu lyfts in inom ramen Välfärd för alla, blir det till politikerna i särskilt stadsdelsnämnderna kvar mest att administrera den lagstadgade välfärden.
– Den här handlingsplanen ligger egentligen utanför den kommunala verksamheten. I en demokrati måste det ju vara politikerna som har ansvaret.
Ytterligare ett exempel på hur handlingsplanen skapar ”den enda vägen” är dess officiella kommunikationsstrategi, som riktar sig till ”förvaltningschefer och övriga förändringsledare”. Språkbruket är hämtat som från en reklambyrå; den externa kommunikationen – eller propagandan på ren svenska – är i Välfärd för alla central. Journalister ska aktivt kontaktas och bearbetas, bilden som sprids ska vara positiv, allt i syfte att ”bygga ett varumärke, bilda opinion och sprida information”. Då är det egna mediearbetet ofta ”den avgörande skillnaden mellan okontrollerad rapportering och god, långsiktig publicitet”.
Men det gäller även de egna anställda. Visst har de enligt handlingsplanen rätt att ”uttrycka sin kritik över verksamheten eller den egna situationerna i medierna. Det är en viktig demokratisk rättighet, men också ett tecken på att den interna kommunikationen inte fungerar tillfredsställande”.
Juha Jurvanen råkar nu sitta i kommunstyrelsen. Men skulle samma kritik luftas av någon annan kommunalt anställd, är det alltså bara tecken på att vederbörande har missförstått.
– Man kan inte tycka annat än ett, konstaterar Jurvanen som menar att hela landet har anledning att följa vad som händer i Malmö.
– I handlingsplanen talas om att Malmö är unikt. Men så är det inte, och detta kommer inte att stanna här utan sprida sig till fler kommuner. Fler måste få upp ögonen för vad som händer här.
