Couscous är en stad i Kamerun, namnet sannolikt påhittat. Där föds flickebarnet Saida, huvudperson i Calixthe Beyalas starka roman: Vår förlorade heder, översatt från franska av Åsa Larsson. Staden är en bondhåla av det slag som det finns mängder av i tredje världen, många med hundratusen invånare.
Vid hennes födsel blir pappan nästan galen för att hon inte är av manskön. Han och hans grannar ”negrer, araber, katoliker, animister, muslimer” ber hela natten om ett under så att flickan förvandlas till pojke. Apotekaren i kvarteret påpekar att barnets kön avgörs vid befruktningen.
– Håll klaffen, din papegoja…
Saida är oönskad med allt vad det innebär. Du din olycka, säger fadern ofta till henne. På dagarna trälar han på ett sågverk. Inte blir det några syskon heller.
Människor och miljö i denna avkrok är skildrade med stor frenesi. Kvarterets hövding är en tjock gris med struttande värdighet. Madame Kimotos krog är även bordell. Journalisten herr Ndongué finns överallt med sin gnisslande bandspelare. Apotekaren-läkaren lovar bot mot syfilis, smittkoppor, tbc, gonorré med mera: kontant betalning – omedelbart tillfrisknande.
Stan svämmar över av folk från landsbyarna där fattigdomen är ännu värre. Landets styrande politiker är korrupta frasmakare. Drömmen är att på något sätt ta sig till den forna kolonialmakten Frankrike. Saida är en av de ytterst få som lyckas med det.
Med sin dyrbaraste ägodel, ett intyg från apotekardoktorn om att hon är oskuld, kommer hon till Paris och blir husslav utan lön i åratal hos en släkting. Men hon blir utkastad. Storstadens ohyggliga ensamhet drabbar henne.
Hon har tur och blir hushållerska hos Ngaremba, vars levebröd är att skriva brev hem åt analfabetiska landsmän. Saida är nöjd med bara tak över huvudet och mat. Ingen lön. Hon undgick att bli uteliggare och lyckades freda sin muslimska oskuld.
Breven Ngaremba skriver är grovt lögnaktiga och skrytsamma. Framgången afrikanerna drömmer om finns i breven men inte i verkligheten. Ibland ordnar Ngaremba filosofiska möten för en flock landsmän och enstaka araber om Afrikas elände och storslagna förflutna.
Författaren klär av dessa ömkliga och uppblåsta pratkvarnar. Stilen är festlig och burlesk. Berättelsen liknar ofta en skröna men i botten finns en stark underton av sorg.
Calixthe Beyala tilldelades Franska Akademiens stora romanpris för Vår förlorade heder och det hedrar förlaget Leopard att den nu finns på svenska.
