På skyltarna i det republikanska partiets valvaka kunde man sedan George W Bush deklarerats vinnare läsa: Four more years. En riktigare tolkning av valet är four years less – fyra år mindre att lösa de gigantiska problem som finns i USA och världen. De närmaste fyra åren kommer vara förlorade ur de flesta tänkbara vinklar i det land som har störst inflytande av alla. På Bush agenda står att riva upp rätten till abort, att ytterligare stärka statsmaktens och storföretagens grepp om
det amerikanska samhället och befästa den aggressiva utrikespolitik som ödelägger världen.
Det är riktigt att Kerry inte skulle inneburit många lösningar, speciellt inte på det utrikespolitiska området. Men Kerry hade kunnat innebära att Irakkriget och de genomgripande förändringar som skett sedan den 11 september 2001 omvärderades. Och den gigantiska mobiliseringen mot Bush skulle ha kunnat bli en första seger för den amerikanska fredsrörelsen. Nu blev det tvärtom. De amerikanska väljarna har med sitt val godkänt en president som kom till makten genom valfusk, som ljög för att få starta ett krig och vars administration har torterat och mördat urskiljningslöst. Det är resultatet av det amerikanska presidentvalet.
Om nu inte Kerry var bättre än Bush utrikespolitiskt kanske det kan kvitta för oss som inte bor i USA, tänker en del. Men den kompakta rädsla som finns i det amerikanska elektoratet hänger samman med inrikes förhållanden. Den rädsla som kommer av att inte veta om man får plats i ett samhälle är mycket effektiv när den vänds mot en yttre fiende.
Varför kunde då Bush vinna, när så mycket tydde på att valdeltagandet skulle bli högt för ungdomar, svarta och hispanics? Många amerikanska vänsterkritiker pekar idag på Kerrys ovilja att distansera sig från Bushs sätt att sköta Irakkriget. Agendan var från början satt av extremhögern och Kerry lyckades inte, bland annat på grund av att han först röstat för kriget, skapa en trovärdig position mot Bush, skriver flera kommentatorer. Det dröjer ännu ett tag innan valanalyserna är klara, men det tycks också vara så att de så kallade moralfrågorna underskattats. Jessica Azulay och Brian Dominick skriver i Waking Up to Reality – Strategic Proposals for the Way Ahead: ”Enligt valundersökningar var en av fem väljare en kristen fundamentalist. Samma proportion sade att ”moral values” var det viktigaste skälet till att de gick och röstade.” Speciellt i staten Ohio, där valet på sätt och vis avgjordes, lär hetsen mot homosexuella ha spelat en roll.
Det är inga mjukismoderater som kommer styra i Washington. I BBC:s valvaka framträdde en kvinna som representerade det republikanska partiet. När hon tillfrågades om abort kunde tillåtas i något fall, svarade hon frankt nej. Istället deklarerade hon att frågan inte överhuvudtaget var politisk eller ideologisk. ”It´s a matter of deep belief” – det är en fråga om djup tro, menade hon. En tro som det amerikanska folket kände djup, något odiskutabelt.
USA fullföljer det som muslimska fundametalister påbörjat: en avsekulärisering av samhället, som dessutom sammanfaller med en reaktionär politisering av religionen. Det är mycket möjligt att vad detta val verkligen betytt är att religionen för första gången på mycket lång tid fått en ledande roll i världens mäkigaste stat.