Dagens Nyheters huvudledare i måndags var minst sagt märklig. Med en gammal proggpoet – Bob Dylan – som förebild argumenterar den för en mer konservativ skolpolitik. För att kunna få till denna överraskande vinkel tvingas skribenten till ett antal ganska akrobatiska övningar.
Genom ett citat, ur Dylans självbiografi (benämnd ”den mest relevanta boken för ögonblicket i svensk skolpolitisk debatt”), med frasen “jag korvstoppade mitt huvud med alla sorters djup poesi” lyckas man driva två teser: 1. Korvstoppning och fördjupning är samma sak. 2. Skolan borde “korvstoppa elever och studenter” i högre utsträckning.
Riktigt roligt blir det när skribenten ska ta sig runt det faktum att Dylan var autodidakt, och inte alls speciellt förtjust i klassisk skolundervisning: ”Att godtyckligt söka i vänners bokhyllor kan gå an för en framtida poet och musiker. Men den svenska skolans uppgift är att ge alla ungdomar /…/ en bra kunskapsbas att stå på.”
Det är svårt att värja sig från intrycket att det enda som DN egentligen gillade med “den mest relevanta boken i svensk skolpolitisk debatt” var att författaren använde sig av ordet ”korvstoppning” för att beskriva en intensiv bildningsperiod. I övrigt tycker man som borgare i allmänhet: skolan måste vara tråkigare, och gärna också mer differentierad.
När DN utbrister ”rädslan för kunskap och misstänksamheten mot att gå på djupet måste bekämpas” är jag dock böjd att hålla med. Vad sägs om att skicka ledarredaktionen på en snabbkurs i klassisk och modern pedagogisk forskning? Visst gillar jag Dylan, men det är nog vettigare att läsa Dewey, Vygotskij och Piaget, eller Ulf P Lundgren, Donald Broady och Gunilla Svingby, om man vill diskutera svensk skolpolitik och ungdomars inlärningsprocesser.
Den intressantaste slutsatsen av exemplet Dylan går naturligtvis helt förlorad i ledaren. När hans poesi började bli mer avancerad upptäckte han luckor i sin bildning som behövde fyllas för att utvecklingen skulle kunna fortsätta. Driven av lusten att uttrycka sig effektivare, och förbättra sina verk, plöjde han igenom stora delar av litteraturhistorien på anmärkningsvärt kort tid. Vad kan vi lära oss av det? Kanske att en högmotiverad student, oavsett tidigare prestationer eller ”studiebegåvning”, har en mycket högre studiekapacitet än en till döden uttråkad 15-åring som ristar sitt namn i bänken längst bak i klassrummet? Eller att korvstoppning är bra? Välj själva.