Inför en debatt mellan mig och ordföranden i LUF, Fredrik Malm, i tv-programmet Agenda den 17 oktober visades ett reportage som klippts ihop på Agendaredaktionen med varudeklarationen ”debatt mellan vänsterintellektuella, för och emot Kuba”. Först kom ett klipp från katalanska tv-programmet ”30 minutos”. Det handlade om kubanska intellektuellas och kulturarbetares reaktion på utländska kollegors kritik mot rättegångarna våren 2003 mot USA-finansierade personer och mot avrättningarna av tre fartygskapare. Klippet visade Silvio Rodriguez som talade om hur Kuba saknade kritisk vistradition på 1960-talet, när den unga kritiska trubadurrörelsen föddes. Det framställdes i reportaget som kritik av Kuba idag. Detta underströks avslutningsvis när reportern säger att kritiken kommer inifrån, med Silvio i bild.
Att Silvio Rodriguez, en av Kubas och hela Latinamerikas mest älskade musiker och poeter, folkvald ledamot i kubanska nationalförsamlingen, framställdes som sin motsats var kanske den grövsta manipulationen. Men resten var inte mycket bättre.

Intervjuerna med ”vänsterintellektuella” var köpta från ett engelskt mediaföretag. Deras ord var nerklippta till meningslöshet, och flera kunde bara med förledande inramning framställas som avståndstaganden från Kuba. Det klipp som kanske var starkast negativt var Rosa Regás, spansk författare, som sade: ”Att allt var en mardröm från vilken vi skulle vakna. Men mardrömmen var verklig.” Antagligen avsåg hon dödsdomarna som många reagerade kritiskt mot. Men tillsammans med hundratals intellektuella undertecknade hon i juli 2003 ett upprop där det stod ”Kuba har alltid varit, och är idag mer än någonsin den brutala USA-imperialismens mål. Idag mer än någonsin behöver landet vår solidaritet på samma sätt som vi, mer än någonsin behöver det kubanska folkets heroiska exempel.” Så sent som i april i år undertecknade hon ännu ett upprop där det stod: ”/…/ samma interventionshot svävar över andra länder som håller sig fast vid sina principer och en politik som gynnar folket, såsom Kuba och Venezuela.”
Två av spanjorerna sade allmänna saker som filmaren Portabella: ”Kuba var en förebild för många människor. Liksom Che Guevara var en mytisk hjälte.” Och journalisten Vázquez Motalbán: ”Det var svårt att avvisa myterna man manade fram inom sig”. Han dog förra året och kan inte försvara sig mot hur han användes i Agenda.
Filmaren Fernando Trueba såg Castro som förrädare som inte ens ”gett oss fem minuters frihet” medan den ende kubanen, Leonardo Padura Fuentes, sade: ”Alla vet att vi inte har någon tradition av yttrandefrihet.” Han är uppburen deckarförfattare och deltar i årets Internationella Litteraturkongress, till minnet av Alejo Carpentier i slutet av november i Baracoa. Där kommer han att presentera sin prisbelönta bok om Carpentier. Om något visar hans ord att ”kritiska intellektuella” inte förföljs. De får till och med priser, tvärtemot reportagets tes om diktatur, men det kan ju ingen veta som inte känner till Padura.

Reportaget avslutades med en intervju med en kuban i Sverige, Alexis Gainza, som fick dubbelt så mycket utrymme som de andra tillsammans. Gainza övergav sina studier i Leningrad när Sovjetunionen kollapsade, och kom till Sverige. Bland hans meriter ingår att skriva i svenska extremhögerns tidskrift Contra. Han är styrelseledamot i folkpartiets Svenskt Internationellt Liberalt Centrum och skandinavisk representant för folkpartiets systerparti Unión Liberal Cubana (ULC, säte i Spanien, ordförande CIA-mannen Carlos Montaner).
Det var han som stod för de egentliga angreppen på Kuba, med formuleringar som känns igen från ett otal artiklar i hans och andra folkpartisters namn i dominerande svenska media: ”den som till exempel skriver på Varelaprojektet kan bli avskedad från sin arbetsplats. Personen kan naturligtvis hamna i fängelse och inte få någon som helst sjukvård för att personen betraktas som politisk dissident osv. Personens barn kan också råka illa ut i sina respektive skolor.” Upplysningsvis hävdar han på annan plats att 25 000 skrivit under projektet.
Gainza sade också: ”Det är dags att dom vänder blicken mot det kubanska folket, att dom tittar på den misär, den fattigdom och den hopplöshet som idag råder på Kuba och inser att det är dags att ta ställning för det kubanska folket och inte för den kubanska regimen. I det här sammanhanget är det också viktigt att till och med det svenska vänsterpartiet tvättar bort sina fläckar i sin historia genom att istället engagera sig i den kubanska medborgaren och demokratirörelsen.”

Så reportaget var dels ett manipulativt direkt stöd till den ena av de två debattörerna, dels ett misslyckande. Det var en ganska tunn lista på ”vänsterintellektuella kritiker” Agenda kunde uppbringa jämfört med de hundratals internationellt kända kulturarbetare och intellektuella som i upprop och uttalanden det senaste året stött Kuba, men som aldrig uppmärksammas i svenska media. Där finns Nobelpristagare som Nadime Gordimer, Adolfo Esquivel, Rigoberta Menchu, José Saramago, Gabriel Garcia Marquez. Artister och intellektuella som Manu Chao, Harry Belafonte, Danny Glover, Alice Walker, Oliver Stone, Imannuel Wallerstein, Ignacio Ramonet, Howard Zinn, Alfonso Sastre, Antonio Gades, Aida del Valle, Andrés Sorel, Emir Sader, Eva Forest, Heinz Dieterich, Ernesto Cardenal, Atilio Boron, Gianni Mina med flera.

För att inte tala om Noam Chomsky, vars teser om massmedias uppgift att tillverka samtycke inte kunde få bättre illustration än Agenda-programmet som inte ville tillåta information om hur dess upplägg sammanfaller med USAs öppna planer för ockupation av Kuba. Däremot fick Eric Olson, Amnesty International, hävda att Kuba överdriver hotet från USA: ”Kuba hävdar att de ständigt lever med undantagstillstånd eftersom de konstant är hotade. Vi menar att det inte är så.”
Och till mig ställde programledaren den förvånade frågan hur jag kan påstå att Amnesty har fel. USA:s program för ockupation av Kuba kan läsas på
http://www.state.gov/p/wha/rt/cuba/commission/2004/c12237.htm