Med Ljusets hastighet förs våra slumpmässiga liv samman i Norrbottensteaterns urpremiär av den unge dramatikern Rasmus Lindbergs pjäs.
Till en början känns pjäsen trevande. Det är ju inte var dag en pjäs framförs på vers, men rätt snabbt kommer man in i sammanhanget förstärkt med stämningsskapande ljus från universums stjärnhimmel och ljudeffekter, som ger pjäsen en serietidningskaraktär.
Handlingen är förlagd i Ultima Thule – i yttersta nord – en tid där det verkar som om det bara är den sista malmbiten som finns kvar i form av ett kärlekstecken. I ett snabbt tempo spelas vardagen upp i korta episoder om att flytta eller bo kvar. Sammanfattat blir det roligt och publiken skrattar hejdlöst, trots att pjäsen har en allvarlig karaktär.
Allt ska bort. Det skapade går ej att förbereda sig emot. Undergången verkar vara en naturlag. Varför är bara jag ensam i ett stort elände?
Rasmus Lindberg leker med ord som upprepas och återkommer. Med tiden utmejslas karaktärerna, som lever med de uttalade orden som Christian, spelad av Martin Sundbom, när han säger:
”Jag vaknade bara en morgon och insåg nä jag vill inte. Du vet, man ligger där och gonar i sängen och tänker att man skulle inte ens gå upp om rummet stod i lågor. Jag vill ingenting, jag kommer inte på nåt, och då måste man väl inte? Om man inte vill?”
Han ska bli pappa. Hans flickvän Anna, spelad av Sannamari Patjas, vill flytta till Lund och bo i en skitfin trerummare med utsikt över havet, med en doktorstjänst och försöker locka Christian med att han kan vinna 25 miljoner på en trisslott. De olika rollfigurerna försöker dra i olika riktningar som samlas ihop till en knippe som färdas bort med ljusets hastighet. Kvar blir den estniske kompositören Arvo Pärts musik, som droppe efter droppe ger markeringar om livets innehåll. Tar vi fasta på detta finns mycket att finna.
Pjäsen Ljusets hastighet bygger bland annat på intervjuer och samtal med unga personer i några av Norrbottens kommuner. Pjäsen är en del av det EU-finansierade projektet Vi flytt, som Norrbottensteatern arbetar med.
Är det ett nytt steg för den nya avfolkningspolitiken, eller är det ett annorlunda sätt att med teaterns hjälp väcka frågan om att vi bör ta ansvar för våra liv?