I media har gruppen ofta fått epitetet ”förnyare”. Detta är ytterst märkligt, då de som utgör kärnan 1) inte är nya i vänsterpartiet och 2) inte säger något som är nytt. I själva verket är det precis tvärtom.
VVV har tillkommit som en reaktion inom ledande kretsar i partiet, mot ett långvarigt tryck utifrån och nedifrån på förnyelse av partiets politik. En ung generation, i partiets ungdomsförbund, i samhället i stort och även i partiet har krävt en rakare vänsterpolitik. Ett offensivt ungdomsförbund visade att man kan förändra debattens ramar och samtidigt vinna fler väljare bland unga. Just bland unga har vänsterpartiet fått flest röster.
Det är i denna förnyelseprocess som en grupp – nästan uteslutande kommunalpolitiker och riksdagsledamöter – känt sina personliga positioner hotade. En viktig förklaring är den strömlinjeformning av utgångspunkter och verklighetsbilder, som alltid sker om heltidspolitiker förlorar utomparlamentarisk förankring. Reaktionen har varit att barrikadera sig bakom odemokratiska arbetsformer, bland annat bildandet av VVV. En ”Plan B” för att kuppartat ta över, och i annat fall försöka få med sig så mycket resurser som möjligt i en splittring, avslöjades efter partikongressen (Flamman 040312). Det är det arbetet som fortgår.
Det tryck som funnits på att vänsterpartiet ska förnya sig och bli ett tydligare systemkritiskt vänsteralternativ är ett medvetet förhållningssätt till en global och nationell politisk verklighet. De politiska motsättningarna i världen har skärpts. USA bedriver en hypervåldsam imperiepolitik. Klass-klyftorna i den rika världen har ökat dramatiskt. De rättigheter arbetarrörelsen tillkämpat sig – både fackliga och socialpolitiska – rullas tillbaka. Samtidigt har progressiva rörelser i hela världen kommit ur det tidiga nittiotalets hopplöshet och förvirring. Man möts, protesterar och organiserar.
Mot denna bakgrund måste vänsterpartiets ledning bestämma sig. Mandatet från medlemmarna finns uttryckt i en rad kongressbeslut och dokument. Det krävs handlingskraft för att göra verkliga vägval och göra upp med VVV. Det handlar för vänsterpartiet om dess a) demokratiska trovärdighet som medlemsstyrt parti, och b) politiska trovärdighet som ett vänsterparti.
a) Vänsterpartiet har gång på gång, i öppna, demokratiska processer avvisat den väg som VVV står för. Företrädare för VVV kräver att beslut fattade med stora majoriteter ska rivas upp på en rad områden. Om vanliga medlemmar ser att beslut som de engagerar sig i kan negligeras, för att det finns en högljudd men inflytelserik grupp som utifrån egna intressen angriper partiet närhelst tillfälle ges, är det självklart att många kommer att ifrågasätta sitt engagemang. Då blir partiets stolta in- terndemokrati blott ord.
b) I DN-artikeln 041006 tydliggör företrädare för VVV än en gång huvudpoängen i sin kritik. Det är ”förlegade tankar och traditioner”, som vid närmare betraktelse helt enkelt är – vänsterpolitik. Feminismen – partiets viktigaste förnyelse – har ingen egentlig plats i deras politiska projekt. När man talar om att socialismen inte kan byggas ”bakom nationalstatliga murar mot omvärlden”, handlar det i själva verket om att ifrågasätta partiets EU-motstånd.
Det låter utmärkt med att socialismen bara kan byggas ”genom den sorts självständiga rörelse underifrån som från början präglade arbetarrörelsen”, men vi som följt debatten vet att det handlar om avvisandet av något så fundamentalt som stärkt statligt och kommunalt ägande. När man talar om ”realistisk vänsterpolitik” avses en där nedskärningarna kan fortsätta och välfärden privatiseras.
Vänsterpartiet måste gå i en annan riktning. Och det är – vilket aldrig får glömmas bort i ett demokratiskt parti – precis denna tydliga vänsterlinje som partiets medlemmar slagit fast i partiprogrammet. I hela Europa ser vi idag exempel på hur vänsterrörelser som tar sin kärnuppgift – att vara vänsteralternativ – på allvar, som deltar i organiserade utomparlamentariska verksamheter och som driver tydliga vänsterlinjer i parlamenten, växer i styrka. Vi ser exemplen i Holland, i de tyska delstatsvalen och i de norska initiativen för försvaret av välfärdsstaten. Vi ser också exempel på hur vänsterpartier som inte går att skilja från det politiska etablissemanget begår politiskt självmord och marginaliseras som politisk kraft.
De som aktivt saboterar partiets politik har all rätt i världen till sina åsikter, men det kan inte vara så att de måste vara med i ett parti som de uppenbarligen vill illa. De måste bestämma sig. Vänsterpartiet har inte råd med att sluta vara ett vänsterparti. Partiets ledning har fått medlemmarnas mandat att agera. Det krävs ett verkligt Vägval Vänster.
