”Varje tänkbar brutalitet och djuriskhet är möjlig också i verkligheten.” Orden är Elfriede Jelineks – författare, dramatiker, kompositör – och sedan i fredags eftermiddag Österrikes första nobelpristagare i litteratur. Enligt Svenska Akademin är det framförallt hennes ”musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer” som förlänar henne priset. Redan i somras uppmärksammades hennes egensinniga stil i Sverige, dock inte i större utsträckning av svensk press, när hon tilldelades Stig Dagermanpriset.
Årets nobelpristagare är en författare som upprör och provocerar. Så till den milda grad att hon personligen blivit attackerad i en österrikisk valaffischkampanj: ”Älskar ni Elfriede Jelinek eller älskar ni konst och kultur?”
Frågan ställdes av Jörg Haiders högerextrema parti FPÖ 1995. Fyra år senare när FPÖ hamnade i regeringsställning, svarade Jelinek med ett förbud mot att uppföra hennes teaterstycken på österrikiska scener.
Men vad är det som får några av Österrikes högsta politiker och kulturkritiker att nästan kissa i byxan av förnärmelse? Pianolärarinnan var den första romanen från Jelineks penna som översattes till svenska 1986. Huvudpersonen Erika Kohout, tillika pianolärarinna, har ett incestuöst förhållande med sin åldrade mor. Och samtidigt i mångas ögon ett perverterat och oerhört våldsamt förhållande med en ung manlig student. Modersymbiosen är tydlig: ”Dottern trevar än en gång som en blind mullvad efter sin mors kropp, men modern skyfflar bort dotterns händer. Dottern kunde för en mycket kort stund betrakta moderns redan glesnande blygdhår, som nedtill avslutade den fetmade modersbuken. Det erbjöd en ovan syn. Modern hade dittills å det strängaste hållit detta blygdhår förseglat.”
Elfriede Jelinek ser det delvis ur ett genusperspektiv. I ett patriarkaliskt samhälle som Österrike, föraktas alltid kvinnans verk. Hon säger i en intervju med Tuva Korsström: ”Allt jag skriver är paradigm över maktfördelningen i samhället. De fruktansvärda mord och katastrofer som äger rum i mina böcker är ingenting annat än nödventiler för det övertryck som skapas av ett samhälle som i sig är aggressivt och hierarkiskt uppbyggt.”
Lust var hennes andra roman som 1990 översattes till svenska. Hermann är en framgångsrik direktör, maniskt besatt av sin sexualitet. Av rädsla för aids upphör han med sina bordellbesök och låter finurligt nog hustrun Gerti tillfredställa alla hans behov: ”Han slår henne argt i huvudet. I den heliga transsubstantiationen har han låtit bygga om hennes kropp med tanke på sina mått. Detta är ett kärl avsett att tömmas, och även han fyller sig ständigt under natten, denna självbetjäningsaffär, denna handelsbod för barn där man obekymrat kan pissa. Med portnyckeln har man ju förvärvat rätten till dagens rätt, och man kan dra ut klitoris på längden eller slå igen dassdörrarna.”
Kanske är det detta som upprör? Eller? Jelinek anser att det handlar om samhällskritik. I intervjun med Korsström förklarar hon vidare: ”Sexualiteten är en spegel av maktstrukturen i samhället, den präglas av utsugning, förödmjukelse och maktutövning. Därför är det här slaget av obscen litteratur alltid dömd att misslyckas när kvinnor försöker framställa sig som subjekt. Det stämmer inte, därför att kvinnorna under rådande förhållanden inte är subjekt i sin lust. De är objekt för männens lust.”
Samtidigt ser Jelinek Lust som en pamflett mot porrindustrin. Språket kan genomgående uppfattas som en travesti. Till Korsström säger hon: ”Det är ett språk som underförstår att kvinnan överallt och i alla situationer finner det lustfyllt att vara ett våldsoffer.”
De anklagelser som riktats mot Elfriede Jelinek har till viss del handlat om hennes cynism och känslokyla i förhållande till det hon skriver om. Liknande anklagelser har drabbat författare som Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Hon medger att hon är starkt partisk. Men inte cynisk. Färgad av sund pessimism drivs Jelinek av ett starkt socialt patos: ”Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”
Personligen tror jag upprördheten inte har med litteratur att göra. Snarare politik. Personer som genomskådar ett halvruttet samhälle och dessutom är högljuda, får alltid räkna med repressalier från dem som ingenting vill se, höra eller förändra.
Därför har Svenska akademin gjort ett utomordentligt val. Djärvt, kanske vissa säger. Avskyvärt, säger säkert någon annan. Men för mig står det klart att Elfriede Jelineks författarskap fungerar som en bräschladdning, en explosion av prosa och dramatik som kan öppna många människors inmurade sinnen.

Andreas Persson