Framför en fond av ett blått, blommigt draperi, där havets dyningar anger pulsen, utspelas en tät thriller, där minnet av tortyren ställer sanningskommissionernas uppgifter på sin spets: Hur är en försoning möjlig efter femton års diktatur? Hur skall de plågade få upprättelse utan att kräva personlig hämnd? Varför skall den som torterat ges de rättigheter, som den torterade aldrig fick?
Hotens tid är förbi, demokratin har segrat. Men räcker det för att ge trygghet, när en bil stannar in vid huset sent på natten? Paulina, spelad av Malena Hallerdt, lever med sin skräck, tortyren och våldtäkten hon utsatts för. Det hjälper då föga, att hennes man advokaten Gerhard, spelad av Mats Pontén, fått till uppgift av den demokratiskt valde presidenten, att ansvara för den sanningskommission som skall utreda brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Scenen är liten, som om väggarna dragit ihop sig. Inget av Paulinas erfarenheter har ännu yppats förrän knackningarna på dörren visar sig vara Doktor Robert, spelad av Bert Rolfart, som hjälpt Gerhard med en punktering. Var denna doktor den han utgav sig för att vara, eller den röst som Paulina känt igen från tortyren?
Paulina ger ord till det som hänt, medan präktige Gerhard försöker se de krav framtiden ställer – nationens enande för att befästa demokratin. Doktor Robert kan ju mer än väl vara en oskyldig, som utsätts för terror från en psykiskt sjuk människa – Paulina, som kidnappat honom för att tvinga fram ett erkännande.
Det går att förlåta, men inte glömma. Här finns vittnesmål vi hört förr, men inte riktigt kunnat ta till oss. Likafullt finns berättelserna om förtrycket för all framtid och vi får aldrig glömma!
Även Gerhard dras in i det trauma han försökt förtränga från den dag han tog emot Paulina efter att hon torterats för att hon skulle ange honom, till musiken från Franz Schuberts Stråkkvartet nr 14 – Flickan och döden.
Kan man då någonsin känna sig fri som en våg eller en fågel som lyfter?
Pjäsen Flickan och döden är välspelad och väcker viktiga frågor med nödvändig eftertanke.
Författaren Ariel Dorfman föddes i Argentina 1942. Efter en tid i USA återvände han till Latinamerika och Chile. Under åren 1970-1973 arbetade han inom president Allendes administration. Vid militärkuppen 1973 tvingades han till landsflykt för att återvända i början av 1990-talet.