Kanske bör man ha läst Torgny Lindgrens roman Pölsan, innan man ser teaterföreställningen, säger ett av premiärlejonen i pausen. Men man kan ju även lockas att läsa boken efteråt. Pjäsen Pölsan har nämligen inte tömt romanen på innehåll. Snarare är det en öppning till Torgny Lindgrens berättande, humoristiskt men tidvis i ett sövande tempo, som ställer krav på lyssnaren.
Jakten på den bästa pölsan är det som binder samman notisskrivarens iakttagelser, som på scenen återberättas av sju skådespelare i en scenografi med lika många enkla stolar som står mot en fond av skrynklat papper.
Till pölsan och lungsotens bygder, till byn Avabäck i Västerbottens inland kommer en ny folkskollärare Lars Högström, som vid seminariet i Umeå ägnat sig åt kvartett- och duettsång. Han har dessförinnan motvilligt släppts ut från sanatoriet med den goda maten, friskförklarad immun och bosatt sig hos Eva Marklund, som efter förmåga vädrat ut lungsoten efter mannen Manfred Marklund, som hamnat på sanatoriet.
Till byn kommer även tyghandlaren Robert Maser alias Martin Borman. Där finns även Bertil Brännström, den perfekta människan, född med spegelvändsyndrom helt symmetrisk och som har speciella förmågor. I berättelsen framträder även en mängd andra rollfigurer, som plockade ur notiserna.
I åratal har lokaltidningen fått notiser med väl valda ord om byn Avabäck och andra byar, som vid chefredaktörens efterforskningar visat sig inte existera. Det är om händelser som visat sig aldrig ha ägt rum, men som mycket väl kunnat hända.
Notisskrivaren fråntas sitt uppdrag och tystnar, för att åter börja skriva efter den 98-årige chefredaktörens död i början av 2000-talet.
Den som skrivs in i en notis, slipper aldrig ut. Även byar som inte existerar behöver människor och med pennans hjälp för 16 öre raden kan vi som notisskrivare skapa nya världar. Vi har alla våra pölsor att berätta om i form av matrecept eller verklighetsskildringar.
Notiserna blir ett hot mot kommunen, som inte vill ha något inskrivet i den egna tidningen. Framför allt inte om notiserna skrivs av en besinningslös skrivare som är över 100 år, bor i kommunens dyrbara äldreomsorg och skriver på anteckningsblock à 19.50 kronor som kommunen bekostat.