På DN:s ledarsida (23/9, 2004) fastslår den liberale påläggskalven Peter Wolodarski (PW) att ”ekonomisk frihet leder till välstånd”. På bas av en rapport från det nyliberala ”Fraserinstitutet” konstaterar han självsäkert att i länder med ”politisk acceptans för marknadsekonomi och där människor inte behöver betala skyhöga belopp i skatt, växer den gemensamma kakan”. Man kan ifrågasätta ett begrepp om ”ekonomisk frihet” där till exempel en skattefinansierad offentlig sektor per definition ses som ”ofrihet”, men inte arbetslöshet. Men oavsett det: är lärdomen att ju högre ”ekonomisk frihet” desto högre ”välstånd”, som PW antyder? Så här ser rankingen i ”ekonomisk frihet” ut:

Grad av ”ekonomisk frihet”,
år 2002
1. Hong Kong
2. Singapore
3. Nya Zeeland, Schweiz, Storbritannien, USA
7. Australien, Kanada
9. Irland, Luxemburg
11. Estland, Finland
14. Danmark, Island
16. Österrike,
Förenade Arabemiraten
18. Belgien, Botswana, Kuwait, Oman
22. Chile, Ungern, Tyskland, Sverige
[…]
36. Norge, Italien, Japan, Jordanien
[…]
121. Kongo-Kinshasa
122. Zimbabwe
123. Myanmar
(Källa: Economic freedom of the World, Annual Report 2004)

Vad är då förhållandet mellan ”ekonomisk frihet” och välstånd? (Notera först de löjeväckande konsekvenser ett mått på ”ekonomisk frihet” får, som rankar Oman, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Irland högre än Sverige och Norge. Det är klart att det inte är frågan om till exempel kvinnors ekonomiska oberoende från män.) På ett övergripande plan är det närmast truistiskt sant att ”ofria” länder vars ekonomiska och sociala strukturer förstörs i inbördeskrig och massmord (till exempel Kongo-Kinshasa) eller ”strukturella åtgärdsprogram” och andra korrupta sociala experiment (till exempel i Ryssland och Ukraina som ligger på plats 114 respektive 107) har sämre välstånd än länder med fred och relativt demokratiska och rättssäkra institutioner.
Men oavsett vilken ”ekonomisk ofrihet” som förklarar fattigdomen i länder som Kongo-Kinshasa, Ryssland och Ukraina så är det väl knappast bristen på ”politisk acceptans för marknadsekonomin”, ”skatter till skyhöga belopp”, ”arbetsmarknadens stelhet”, sociala avgifter eller välfärdssektorn som är boven i det dramat?

Om relevanta slutsatser om förhållandet mellan ”välstånd” och ”ekonomisk frihet” (definierat som fri rörlighet av kapital-arbetskraft, liten offentlig sektor och så vidare) ska kunna dras, får vi hålla oss till jämförbara länder. Vid en sådan jämförelse finns dock inget sådant enkelt förhållande.
Till exempel är Sveriges BNP per capita på motsvarande 27 000 dollar, år 2002, högre än den i Hong Kong, Singapore, Nya Zeeland, Australien, Kanada, Estland, Nederländerna, Österrike, Förenade Arabemiraten, Belgien, Botswana, Kuwait, Oman; trots dessa länders större ”ekonomiska frihet”. Norge, med 42 000 dollar per capita BNP slås i välståndsjämförelse bara av Luxemburg. Alla andra länder med större ”ekonomisk frihet” än Norge (i allt 34 stycken) hade år 2002 en lägre BNP per capita, ett lägre ”välstånd”, än Norge. (Allt enligt OECD:s hemsida på nätet.)
PW konstaterar vidare att Sverige på senare tid ökat sin ”ekonomiska frihet”, på grund av skattereformen, avregleringar etc.
Den svenska offentliga sektorns andel av BNP har sedan 1981 faktiskt skjunkit från 32 procent till cirka 28 procent idag, och hela sysselsättningsminskningen i den svenska ekonomin, netto, har under 1990-talet skett i offentlig sektor (cirka 320 000 jobb har försvinnit där: också en form för ”ekonomisk frihet” enligt vår nyliberal?). Jämför det med Norge som inte ägnat sig åt dessa och likartade ”frihetsreformer” och som har en lägre grad av ”ekonomisk frihet”. Där har man de senaste 20 åren stadigt ökat sin offentliga sysselsättningsgrad. Men Norge har ju ett högre ekonomiskt välstånd än Sverige, Hong Kong, Singapore, Nya Zeeland… (Nya Zeeland som framställts som föredöme för nyliberala reformer har en BNP per capita, år 2002, på 15 100 dollar, långt mindre än hälften av Norges). Hur kan det vara så?
Det samband mellan offentlig sektors storlek, skatter, ”regleringar” och ”välstånd”, som PW försöker hävda, finns helt enkelt inte i de siffror som redovisas. (I Sveriges fall är välståndsökningen närmast negativt korrelerad till en ökning av den ”ekonomiska friheten”, men det får jag kanske återkomma till?)

Så här kan vi hålla på (Argentina till exempel med sin långvariga depression sägs ha högre ”ekonomisk frihet” än Kina som har haft en ekonomisk tillväxt på i snitt cirka 9 procent årligen sedan 1978…), men jag tror att huvudpoängen är klar.
Fraserinstitutets världsbild är dubiös i sin frihetssyn; men än värre, man kan inte grunda de slutsatser man med sin skruvade måttstock vill dra.
Vi vet dessutom att förhållandet mellan ”välstånd”, BNP-nivå, och ”välfärd” inte heller är enkelt. Sverige är i topp i så kallade välfärdsindex, där man tar hänsyn också till sociala, hälsomässiga faktorer som medellivslängd, fattigdom, jämlikhet, social trygghet och så vidare trots en lägre BNP än ett antal jämförbara länder (se: Vogel & Wolff: ”Sverige i täten”, Välfärd nr. 1, 2004), vilket snarast kan ses som att andra länder är ännu sämre på välfärd än Sverige.

I frågor om en samlad ekonomisk och social politik för ökad välfärd utgör DN:s ledarsida alltmer ett konsekvent sammelsurium av ologiska påhitt och ideologiska kullerbyttor. PW:s ”analys” är inget undantag. När således PW triumferande konstaterar att världens ”ekonomiska frihet” har ökat avsevärt sedan 1980-talet, förbiser han det faktum att det har de ekonomiska ojämlikheterna samtidigt också gjort.
Detta faktum är och förblir vår rörelses främsta kritik mot det system som PW och hans gelikar envisas med att kalla ”ekonomisk frihet”.