”När vi som vanligt rusar ut till bilen med våra hinkar snavar Holly och faller och skriker till. Jag vänder mig om och nu gråter hon och hennes likbleka ansikte har blivit illrött. ’Det knäckte till’, snyftar hon. ’Jag hörde hur det knäckte till’. Jag hjälper henne upp och säger åt Marge, som står där med gapande mun, att ta henne under andra armen.
’Vi måste köra till akuten’, säger jag ’och se till att du blir röntgad’. Men icke, det enda hon går med på är att ringa Ted från nästa hus, trots att Denise måste köra bilen. Medan vi åker därifrån fortsätter jag att tjata, pladdrar på om frakturer och stukningar som om jag visste vad jag talade om, men Holly bara gråter och säger att hon missat så många arbetsdagar de senaste veckorna, och de andra verkar inte lyssna på någon av oss. ”
Städerskorna i Barskrapad, Barbara Ehrenreichs bok om dubbel- och trippelarbetande i högerns USA, går till jobbet så det står härliga till. Holly går till jobbet, liksom kvinnan i serveringspersonalen, som står dubbelvikt medan hennes arbetskamrater får hjälpa till. De är människor som står upp när andra faller, och de betalar med ett kortare liv.
Det är tydligen fler sådana människor Sveriges regering vill se. Människor som statistiskt sett är friska, för att de inte har råd att vara sjuka.
Ibland hävdas att Sveriges välfärd nuförtiden är sämre än den som finns i länder som Frankrike och Tyskland. Tyvärr finns det korn av sanning i det: Sverige har fallit snabbt från en hög position när det gäller kvaliteten på sjukvård och skola. Men en sak skiljer de skandinaviska välfärdssystemen från dem på kontinenten: De fördelande systemen, transfereringarna. I retoriken har det varit själva existensberättigandet för det statsbärande partiet – social demokrati.
När regeringen nu ger sig på socialförsäkringssystemet är det, till skillnad från osthyvlingar i sjukvård och skola, något som går in på välfärdstatens kärna.
Argumenten handlar om att rädda systemet i sin helhet genom att ge höginkomsttagarna mer: så skall man undvika att de tar privata försäkringar. Det är inget nytt. Strategin att ge mer åt dessa är en del av välfärdsstatens grundkoncept, för att skapa acceptans för skatterna. Men med dagens drastiskt ökade inkomstklyftor och brutalisering av arbetslivet kommer detta att slå mer obönhörligt än tidigare. Och på just de människor som är allra mest pressade: låginkomsttagare och tillfälligt anställda, av vilka kvinnor, ungdomar och invandrade är överrepresenterade.
Det kommer av en del att tolkas som en stor framgång: en minskning av sjukfrånvaron. Men effekten blir som att sätta på sig hörlurar inför en explosion. Den sjukfrånvaro som minskar flyttar bara problemet – ett steg ut på skalan mot ren utslagning.
Och detta för människor som skulle ha många glädjerika och produktiva år kvar. Vad som kommer att hända vet de som följt utvecklingen i USA och England. Proletariatet blir allt trasigare.
Det finns en väg ut ur problemet. Sluta privatisera. Sluta flexibilisera. Sluta konkurrensutsätta. Sätt er ned med de anställda inom kommuner och landsting och ta fram lösningar för de riktiga arbetsmiljöproblem som finns. Gör det istället för att gömma huvudet i sanden och påstå att folk är hemma i onödan.
Det kan dröja innan vi har en regering som vill genomföra en seriös politik som begriper att människor inte är maskiner. Med sin utrednings innehåll lämnar regeringen det ”sociala” i socialdemokratin. Med utredningens kuppartade former, och att vi har en upprepning av pensionsskandalen att vänta, lämnas också den andra halvan av ordet.
När Anna Hedborg tillsattes som utredare, sade hon sig välkomna hårda diskussioner och ”gräl” om de framtida socialförsäkringarna. Låt oss ta henne på orden. Vänstern i det här landet borde säga: Vi vet hur man gör i Tyskland. Vi vet hur man skapar ett helvete för dem som vill fortsätta den sociala nedrustningen. Och vi tar ansvar för att vrida upp temperaturen.
Om vi fortfarande vet hur man gör är det dags att plocka fram banderollerna.
