En man i motorcykelhjälm och en man i rånarluva, försedd med ett basebollträ kommer in i vardagsrummet och tvingar den blonda, unga tjejen ned i soffan.
”Vi ska döda dig”, säger han med rånarluvan, men ändrar sig. ”Vi skall slå dig sönder och samman så att du vill dö. Vi börjar med knäskålarna”. Våldtäkten framför kamera avbryts oväntat och tjejen går resolut ut ifrån lägenheten.
”Tål du ingenting? Vi skojar ju bara. Allt här inne är ju skoj”, säger den bleke videoregissören och blir förbannad. Nästa gång de ses skall de äta korv och ambrosiakaka.
Ett hål i mitt hjärta är – som någon träffsäkert skrivit – dokusåpan från helvetet och inget för de blödiga. Sexscener blandas med operationsbilder från plastikkirurgi, diskussioner om kroppsodör, luftpistoler och barbiedockor till ett postmodernt helveteslandskap.
Det centrala studieobjektet i Moodyssons filmer är det patriarkala och kapitalistiska samhället och framförallt de förövare och offer som det frambringar. Moodysson är speciellt skicklig på att mejsla fram hur aningslöshet, inskränkt själviskhet och penninghunger leder till svek mot de närmaste. Och hur kärlek i vid bemärkelse är en revolutionerande kraft.
Lukas Moodyssons två första filmer – Fucking Åmål och Tillsammans – var, trots att de inte alls var okomplicerade, eller väjde för det mörka, tämligen mycket feelgoodfilmer med lyckliga slut. I Fucking Åmål fixade kärleken ett osannolikt uppbrott från den snäva skolgårdshierarkin. I Tillsammans räddades gemenskapstanken genom en lätt utrensning av det sämsta i kollektivboendet. Det var upplyftande filmer – något som ständigt underskattas av kritikerkåren, menar jag – därför att de visade på dörrar ut ur små helveten.
När Moodysson sedan i Lilja 4-ever gick på det större helvetet blev den enda möjliga lösningen tro på gudomlig nåd eller desperat flykt. I Ett hål i mitt hjärta är helvetesnivån återigen tillbaka till det mer normala: den vardagliga utsugningen av nästan. Några dörrar ut finns inte, och vad värre är: ingen letar efter dem heller.
Med Ett hål i mitt hjärta verkar Moodysson mena att helvetet helt enkelt har blivit normalt. Via dokusåpevärlden, porrindustrins allt tätare intrång i musik, film och tv har helvetet blivit kultur. Det är inte speciellt tydligt om Moodysson tycker så, för filmen är också stöpt i dokusåpeform, komplett med osammanhängande scener, blandningen av viktigt och oviktigt, kamerabikt inne på toaletten. Det är en egen liten värld där allting bara håller på, och några valmöjligheter eller överväganden finns inte. Övergreppen stegras, lekarna fortsätter och frustrationen ökar.
Såpaformen gör att vi känner igen oss lätt, men begränsar filmens berättarmöjligheter. Att det inte finns någon urskiljning gör dessutom att det patetiskt dåliga och hisnande flyter ihop. Jag undrar om det inte hade gjorts effektivare om filmen hade varit mer traditionell formmässigt.
I vilket fall försvarar Moodysson sin position som en av världens mest intressanta och tillgängliga debattörer, även om det finns mycket som han hade kunnat göra bättre i den här filmen. Men Moodysson är fortfarande slagkraftig nog. Vem annars skulle lyckas klistra en så bred publik vid en rent äcklig och samhällskritisk film som inte ens är underhållande?
Naturligtvis ogillar samhällsbevarare av riktig samhällskritik. Natalia Kazmierska på Expressens kultursida tycker att det hela bara tyder på att Moodysson har samvetskval över sin egen komsumtion av förnedring. Den springande punkten är att Moodysson tyckt att förnedringskultur också kan vara ”ganska skoj”. Här har vi den traditionella borgerliga dubbelmackan som i denna värld skall omsluta varje kritiker: tycker du någonting är dåligt skall du aldrig ha brukat det själv. Klagar du på de rika måste du vara utfattig själv. Är du inte glad över porrindustri skall du skämmas över de frön den sått i din egen sexualitet. Så fungerar en riktig moralist. Att sådana inte har problem med att samexistera med verklig omoral är inget nytt
Att ingen framgångsrik samhällskritik kan begränsa sig själv på det sättet är självklart – all kritik inifrån blir omöjlig. Och eftersom all kritik utifrån inte är trovärdig är det ett komplett försvar för det bestående. Det är ju inte speciellt svårt att tänka vad som skulle stått i tidningarna om Moodyssons såpekritik om han aldrig försökt förstå charmen med dokusåpor. Då hade inte ens omoralens väktare behövt kritisera den.
