Vid försvarsnedläggningar brukar högern skrika högt och bita sig fast vid det gamla, så är dock inte fallet denna gång. Enligt borgarnas gemensamma förslag borde inte tre miljarder sparas på försvaret utan ”bara” 1,5 miljarder.
Den 1 juni verkade de också överraskande eniga med försvarsberedningens förslag. ”Våra partier välkomnar försvarsberedningens förslag om inriktningen av det framtida försvaret: En fortsatt omställning från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar /…/, ett försvar med förmåga att utbilda duktiga soldater för nationella och internationella uppgifter, ett försvar som aktivt och fullt ut deltar i utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga och den gemensamma säkerheten.”

Storbritanniens utrikesminister Jack Straw vill enligt Guardian ”reformera FN” så att det ska kunna agera snabbare vid behov av invasioner av länder.
Det behövs fler militära insatser, och den Westfaliska principen om nationellt självbestämmande är inte längre acceptabel i situationer som Rwanda, Kosovo eller Darfur, enligt Straw.
Hans öppet imperialistiska avsikter kan inte missförstås.
I Reykjavik kort därefter sade sig Sveriges utrikesminister Laila Freivalds vilja förändra FN så att det inte reagerar så långsamt i situationer som Darfur.
Hon vill se ett förändrat säkerhetsråd. Sveriges nyvalde FN-ambassadör Anders Lidén gick längre i en intervju med radions P1 i tisdags morgon och sade att FN-stadgan bör ses över eftersom den är ”från tiden efter andra världskriget” och att det sedan dess har hänt så mycket.

Att spara tre miljarder på militären. Det låter ju bra för någon som gillar fred. Men är det verkligen en klok politik också i nuvarande kontext, och när ens sällskap har sådana syften?
Att verka för fler internationella insatser och ett tunnare svenskt försvar blir, för att uttrycka det milt, inte oproblematiskt.
Har vänsterpartiet ens diskuterat hur man ska göra för att inte, medvetet eller omedvetet, bidra till att öka Sveriges beroende av Nato- och EU-armé? Hur göra för att inte driva fram fler Kosovokrig?